Enligt tidningen El País källor har den spanska socialdemokratiska regeringschefen Zapatero givit sig själv och regeringen de tre närmaste månaderna för att få på plats vad som måste på plats för att förtroendet ska återvända för Spaniens ekonomi.

Det handlar inte bara om de akuta besluten att skära i budgeten för att komma till rätta med det stora underskottet, vilka fattats i hast efter påtryckningar från såväl EU-kommissionen som USA:s president Obama. Det handlar också om att mejsla ut reformer av hela arbetsmarknaden och pensionssystemet.

Den närmaste utmaningen blir att brottas med de traditionellt S-allierade fackliga ledarna, som har utlyst strejk för de offentliganställda den 8 juni och håller öppet för en generalstrejk senare.

Det ödestyngda kommande kvartalet kulminerar dessutom med inledningen av budgetförhandlingarna i september, som kan väntas bli hårda.

”Hans överdrivna optimism är det sämsta med Zapatero”, säger partikollegan José María Barreda, regeringschef i regionen Castilla La Mancha i en El País-intervju på söndagen.

De flesta bedömare har länge varit ense om att den stela spanska arbetsmarknaden måste reformeras. Arbetsmarknaden är tudelad: eftersom fast anställda skyddas av stark anställningstrygghet har en med europeiska mått unikt stor marknad för tillfälliga jobb skapats. Det gör att arbetslösheten stiger exponentiellt i kristider. På ett drygt år mer än fördubblades den spanska arbetslösheten och är i dag 20 procent.

Zapatero kommer inte att få undsättning från oppositionen. Högerledaren Rajoy signalerar tydligt att han gärna utnyttjar krisläget till att få bort den socialdemokratiska premiärministern i förtid.

Det katalanska CiU kommer inte heller självkart att utgöra ett stöd, eftersom partiet är upptaget av de regionala katalanska parlamentsvalen i höst.

Om inte Zapatero lyckas med sin reformagenda står därför ytterst regeringsfrågan på spel, trots att det är två år kvar till nästa ordinarie nationella val.