Avgörande för G20-mötet blir om kompromissviljan räcker till, framför allt hos USA, Kina och EU-länderna som drar åt olika håll.
Mycket har hunnit ändras på ett halvår, sedan G 20-länderna höll sitt förra toppmöte i London. Då befann sig världen i en akut finanskris, vilket ställde stora krav på sammanhållning. Samtidigt var förväntningarna låga efter bristen på resultat vid G 20-mötet i Washington i november 2008.
Världen togs med överraskning när så pass mycket kom ut ur förra G 20-mötet. Till det viktigaste hörde överenskommelser om att kraftigt utöka utlåningsresurserna hos Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken. Med fanns också utfästelser om att maktfördelningen där ska ändras, så att länder som Kina och Indien väger tyngre.
Nu är läget delvis ett annat än vid G 20-mötet i april. Kriskänslan är inte längre lika påtaglig sedan konjunkturen har börjat vända uppåt. Nationella intressen ges större spelrum och de ledande aktörerna gör olika prioriteringar.
USA betonar skärpta kapitaltäckningskrav på banker och behovet av minskade globala obalanser. Kina hävdar frihandeln emot tendenser till protektionism, senast från amerikanerna beträffande import av kinesiska bildäck. EU-länderna - med Fredrik Reinfeldt som ordförande - lägger tonvikt på hårdare regler för hedgefonder och begränsning av bonusar inom finanssektorn.
Det finns också mycket som G 20-länderna är överens om, bland annat att följa upp resultaten från G 20-mötet i London. Men genomförandet har varit långsamt, inte minst när det gäller att reformera IMF och Världsbanken.
Bristen på samling är nu påtaglig. Flera av världens ledare har mycket annat att tänka på än G 20-mötet: USA:s president Barack Obama sliter med sin sjukvårdsreform och freden i Mellanöstern, tyska premiärministern Angela Merkel är i slutet av en valkampanj och brittiske premiärministern Gordon Brown närmar sig slutet av sin mandatperiod.
Förutsättningarna kunde vara mer gynnsamma, men det gäller för G 20-mötet att nå resultat. Kraven ställs särskilt på det finansiella området, när läget i klimatfrågan - som också ska diskuteras - tycks vara låst inför FN-mötet i Köpenhamn vid slutet av året.
Just nu pågår förhandlingarna vid G 20-mötet och en gemensam resolution är att vänta sent på fredagen. Exakt vad den kommer att innehålla går ännu inte att säga. Men troligen hittar USA och EU-länderna en kompromiss som inte är alltför urvattnad när det gäller skärpta kapitaltäckningskrav och begränsade bonusar.
Relationen mellan USA och Kina, som bland annat gäller handel och valutakurser, är betydligt känsligare. Från amerikansk sida vill man se ytterligare minskning av det kinesiska exportöverskottet, bland annat genom att renminbin höjs i värde mot dollarn.
Kineserna accepterar dock inte sådan inblandning, utan vill kunna fortsätta att exportera fritt med draghjälp av en svag växelkurs.
Den väldiga obalansen i handel och kapitalflöden mellan USA och Kina finns bland de viktigaste orsakerna till finanskrisen. De två ländernas ömsesidiga beroende borde tala för att amerikaner och kineser har delvis gemensamma intressen.
Men förutom ekonomi handlar det om maktkampen mellan en etablerad supermakt, USA, och dess främsta utmanare, Kina.
I det spelet finns inga enkla lösningar som samtidigt gör båda till vinnare.