Nödvändigt, men inte tillräckligt! Det gäller uppgörelsen om USA:s skuldtak och besparingar i de offentliga utgifterna. Hotet om en global finanskris är för tillfället avvärjt, men de flesta andra stora problem finns kvar.
Ingen vet vad som skulle ha hänt med världsekonomin vid ett misslyckande i förhandlingarna mellan president Barack Obama och USA-kongressens republikaner och demokrater. Men risken för att ett fiasko för det politiska systemet skulle ha smittat av sig måste bedömas som stor. Följden hade i värsta fall kunnat bli en ny härdsmälta, liknande vad som inträffade hösten 2008 efter kraschen för investmentbanken Lehman Brothers.
Nu slipper vi detta, åtminstone för den här gången. En förtjänst med uppgörelsen är att den sträcker sig över presidentvalet 2012. Det betyder att frågan om en betalningsinställelse för USA:s del tills vidare kan skjutas åt sidan.
Däremot kan man betvivla att de överenskomna besparingarna räcker till så länge de inte kompletteras med skattehöjningar. Frågan måste också ställas om storleken på USA:s åtaganden, inhemskt och internationellt. För tillfället är den amerikanska ekonomin överansträngd i förhållande till vad den förmår att bära.
Tecknen är åtskilliga på att allt inte står rätt till. Den amerikanska BNP-tillväxten har avtagit och var under andra kvartalet i år nere på blygsamma 1,3 procent. Arbetslösheten har däremot fastnat på hög nivå, strax under 10 procent. Hushållen är pressade, också av att bostadspriserna fortfarande faller.
Den kraftiga nedgången i inköpschefsindex för juli, som rapporterades under måndagen, förstärker bilden av en USA-ekonomi med en rad svårlösta problem. Faran för en nedgradering från kreditvärderingsinstituten finns också kvar, eftersom den offentliga skuldsättningen inte kan minskas utan ett läge med tillväxt och stigande sysselsättning.
USA kan inte längre spela sin tidigare roll som draglok i världsekonomin – och ingen annan är beredd att ta över uppgiften. Varken i Asien eller Europa finns viljan och förmågan.
Även om Kina snart har gått om USA i storlek, så grundas dess framgångar hittills mer på stor export än på en dynamisk inhemsk marknad. Den kinesiska ekonomin hotas för tillfället av överhettning och inflation, vilket tvingar fram åtstramningar.
Japan brukar annars beskrivas som världens näst största ekonomi, men saknade tillräcklig växtkraft redan före tsunamin och kärnkrafthaveriet.
EU-länderna tyngs av Greklandskrisen och skuldproblemen i stora delar av euroområdet. Ännu är det oklart om grekerna kan klara sina åtaganden och mycket tyder på att en större skuldnedskrivning blir nödvändig om något år. Hotet att större länder som Spanien och Italien inte ska klara sina skulder betyder att en större europeisk kris inte kan uteslutas.
I Europa går det bra för flera länder, däribland Tyskland och Sverige. Men även här rör det sig mer om framgångsrik export än om dynamiska inhemska marknader som ger draghjälp även åt andra. Liknande kan sägas om råvaruländer med stark ekonomi, alltifrån Australien till Norge.
När ingen annan träder in som räddare, så vänds världens blickar åter mot USA. Amerikanerna har nu visat att de i sista stund kan förhindra en akut kris.
Nästa fråga blir hur de ska få fart på ekonomin när de vanliga medlen att göra det är uttömda. Styrräntan är redan nere på noll och utrymme för fler budgetstimulanser finns inte. Därför blir det en långsam process där det dröjer innan i USA – och övriga världsekonomin – får upp farten igen.