– Det är skönt att ta studenten. Men jag tror att de flesta undviker att tänka på vad som kommer efteråt. Nu är det på allvar. Det är så mycket press, säger Maria Moussa, 18 år.

De senaste tre åren har hon gått Samhällsprogrammet med ekonomisk inriktning. Hennes favoritämnen är psykologi och beteendevetenskap. Till hösten har hon sökt kurser på univeristet och högskolor över hela Sverige. Hennes största skräck är att hon inte ska komma in någonstans. Men innan dess stundar sommaren. Som trots idoga försök verkar bli lugn.

– Jobbmarknaden är en komedi. Utan kontakter får man inga jobb. Det känns så frustrerande, säger Maria Mouusa. Hittills har hon sökt 50 sommarjobb utan att få ett enda.

– Man hör ingenting eller får ett standardbrev tillbaka. Det blir att sitta hemma hela sommaren, säger hon.

Aleksi Järvinen, 18, som går Samhällsprogrammet med inriktning mot uniformsyrken håller med. Han har inte sökt lika många sommarjobb som Maria men av de han sökt har han hittills bara fått nej. Ingen av dem har föräldrar eller andra kontakter som de tror kan hjälpa dem att skaffa jobb.

Till hösten planerar Aleksi Järvinen att plugga engelska på distans. Någon gång i framtiden drömmer han om att åka till Australien. Eftersom han har både svenskt och finskt medborgarskap ska han göra lumpen i Finland 2012. Fram till dess är planerna kortsiktiga.

– Jag hoppas det ska vara en merit att göra lumpen eftersom jag vill bli polis, berättar han.

Leila Amouri är med när vi möts i konferensrummet på gymnasiet i Hallunda. Hon är 18 år och har fortfarande ett år kvar på frisörlinjen. Hennes framtid är betydligt mer utstakad än de andras och hon känner sig säker på vad hon vill. Hon praktiserar en gång i veckan på en frisersalong där hon blivit erbjuden jobb efter studenten om hon vill.

Men hon har bestämt sig för att åka till sina föräldrars ursprungsland, Libanon,  i ett år för att vidareutbilda sig när hon är klar med skolan.

Många av hennes släktingar är egenföretagare i Sverige och hon känner sig delaktig i deras nätverk..

– Skulle ingenting funka ringer jag en av mina farbröder, säger hon.

Framtidsdrömmen är, precis som i övriga familjen, det egna företaget.

– Ja, en dag hoppas jag att jag ska ha en egen salong, säger hon.

Aleksi Järvinen hoppas i framtiden att han kommer patrullera gatorna som polis medan Maria Moussa tror att hon kommer jobba på kontor om fem år när hon väl är klar med sina studier.

Hon visar en stark övertygelse om att studier är enda möjligheten till utveckling. Hennes föräldrar är också ursprungligen från Libanon, ingen av dem har akademisk utbildning.

– De vill att jag ska plugga. Att jag ska ha allt de inte fått, säger hon. Hennes förebild är kanske den svenskaste av svenskar.

– Ingvar Kamprad. Han startade från ingenting. Det gör jag också. Allt börjar med smörknivar, skrattar hon.

Även Leila Amouris förebild började utan någonting.

– Min farbror är min förebild. Han kom till Sverige från Libanon för tjugo år sedan med bara en tröja och ett par byxor. Sedan har han jobbat hårt. I dag är han mångmiljonär, berättar hon med stolthet i rösten.

Aleksi Järvinen funderar en stund innan han svarar.

– Det är min syster. Hon har haft det tufft att få jobb men nu pluggar hon till civilekonom. Hon uppmuntrar mig alltid, säger han.

S:t Botvidgymnasiet är inte så stort. Här går 650 elever och många har koll på varandra. Och det är många av kompisarna som ändå fått sommarjobb berättar Maria Moussa.

– De som har kontakter, flikar Aleksi Järvinen in innan vi skiljs åt.