En större befolkning leder till högre vårdkostnader. Men till det kommer andra faktorer, som nya och dyrare behandlingsmetoder och att vi lever längre, som DN har berättat om tidigare i serien om vården.
– Enligt våra beräkningar har vårdkostnaderna historiskt ökat med en procent om året utöver det som kan förklaras med befolkningsförändringar, säger Stefan Ackerby, biträdande chefsekonom på Sveriges Kommuner och landsting, SKL.
Det har gjorts många beräkningar om framtidens vårdkostnader.
SKL har kommit fram till att kommunal- och landstingsskatten successivt skulle behöva höjas med 13 kronor de närmaste 25 åren om utgiftsökningarna för hela kommun- och landstingssektorn fortsätter i samma takt och inga andra förändringar görs.
Anders Klevmarken, professor emeritus i ekonometri, och Björn Lindgren, professor emeritus i hälsoekonomi, har också analyserat befolkningsförändringarna och drar slutsatsen att sjukvårdens kostnader kan stiga med 270 procent fram till 2040 – alltså närmare en tredubbling av utgifterna.
Om folkhälsan skulle förbättras kan ökningen bli mindre, men det finns inget som tyder på det, enligt Björn Lindgren.
– Undersökningar visar att både den upplevda hälsan och kroniska sjukdomar ökar. Och i dag lever vi länge med problemen eftersom levnadsåldern ökar, säger han.
Både Stefan Ackerby och Björn Lindgren säger att deras respektive utredningar väckt mycket intresse.
Men en grupp har förhållit sig lite svalare, nämligen politikerna som ska fatta besluten. Stefan Ackerby tror att många räknar med att det kommer att ordna sig av sig självt.
– Det finns de som menar att det här inte är något problem. De hänvisar till att det har gått bra hittills, säger han.
Den som i stället tror att ökad sysselsättning är hela lösningen känner kanske inte behov av att diskutera alternativ. I stället läggs fokus på hur man ska få folk att jobba mer och längre.
Den politiker som föreslår radikala förändringar – kanske försämringar – inom välfärden riskerar dessutom att göra sig impopulär. De långsiktiga förändringar, som forskare är eniga om behövs för att klara vården och omsorgen i framtiden, står i motsatsförhållande till det kortsiktiga politiska målet att vinna val.
Stefan Ackerbys åsikt är att det inte kommer att lösa sig automatiskt.
– Ökad sysselsättning kommer att räcka en bit, men så småningom kommer vi ikapp. Vi skjuter bara problemet framför oss, säger han.
Björn Lindgren efterlyser särskilt en debatt om effektivitet.
– Det finns verktyg för att mäta effektiviteten, till exempel av olika vårdinsatser, men intresset för att använda dem är väldigt litet, säger han.
Han är övertygad om att stora summor skulle kunna frigöras på det sättet.
Vilka andra möjligheter finns då? I debatten brukar olika varianter av privat finansiering lyftas fram. Det kan ske genom högre avgifter när man går till läkaren eller att högkostnadsskyddet höjs. En avgränsning i vad den offentliga vården ska bekosta, samt att människor får skaffa privata försäkringar för att täcka resten finns också bland förslagen.
En annan väg vore att prioritera om i välfärdssystemet och införa avgifter på andra ställen, till exempel för högre utbildning.
Björn Lindgren tillhör dem som vill se en blocköverskridande överenskommelse om vården, likt den om pensionssystemet. Alla omorganiseringar som sker inom vården när det blir en ny politisk majoritet både tär på personalen och sliter sönder systemet, säger han.
– Och det börjar bli bråttom. Ska man till exempel förbättra folkhälsan tar det flera decennier innan åtgärderna får genomslag.
Stefan Ackerby är däremot skeptisk till en sådan överenskommelse. Han pekar på att vad som ska finansieras gemensamt eller direkt av individen är något av politikens kärna, det politik handlar om.
Han är samtidigt ganska pessimistisk inför framtiden.
– Jag tror inte vi kommer att få se så mycket åtgärder. Risken är att vi får en gradvis försämring av vården. Då kommer ett alternativt system att växa fram av sig självt. Det blir sämre än om man aktivt tar beslut.