”Medlemskapet i EU innebär att Sverige ingår i en politisk allians och tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land.”

Så formulerade utrikesminister Carl Bildt Sveriges inställning till hot mot säkerheten vid förra veckans utrikespolitiska debatt i riksdagen. Med ett sådant uttalande kan det låta motsägelsefullt att landets officiella hållning samtidigt är militär alliansfrihet. Även om Bildt nu inte nämnde begreppet i sin deklaration.

– Det har han faktiskt inte gjort på flera år, men vad som är mer intressant är att han tog upp frågor från försvarets inriktningsproposition 2009. Jag tänker på solidaritetsdeklarationen och att Försvarsmakten ska kunna ge och ta emot militärt stöd från nordiska länder och EU-länder, säger den säkerhetspolitiske analytikern Mike Winnerstig, ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien.

Han säger att han blev förvånad över att detta inte mötte något som helst motstånd från oppositionen. Särskilt anmärkningsvärt, menar han att det är, eftersom Socialdemokraterna så sent som på Folk och försvar i januari sade att grunden för deras försvarspolitik just är den militära alliansfriheten. Samtidigt nämnde de också bland annat solidaritetsdeklarationen.

– Det säger sig självt att detta inte är så särskilt alliansfritt. Vi har i praktiken i stället sagt att vi kommer att hjälpa till och åtminstone förvänta oss stöd vid händelse av angrepp. Det är som att vi har en formell alliansfrihet, men en informell allianstillhörighet, säger Mike Winnerstig.

Sverige hade ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig” fram till 1992. Det byttes då till ”militär alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde”. Att kunna upprätthålla såväl dessa mål som vår forna neutralitet har varit argument för ett självförsörjande försvar och därmed en bärande anledning till vår stora försvarsindustri.

– Men dels har vi sålt i princip all försvarsindustri nästan undantagslöst till företag i Nato-länder. Dessutom har vi ett betydande samarbete med vissa Nato-länder. Jag tror personligen inte att vapenexporten har någon relation till vår alliansfrihet längre, säger Mike Winnerstig.

Han nämner ord som motsägelse och paradox. En betydande majoritet i riksdagen är för alliansfrihet, men en betydande majoritet är också för att Sverige ska vara militärt solidariskt. Formellt sett så är vi naturligtvis alliansfria så länge vi inte går med i Nato, men ska alliansfriheten leda till något nyttigt måste den också vara trovärdig för alla omkring oss, säger Mike Winnerstig.

– Vi har ett läge där vi är med överallt – Libyen, Afghanistan, Kosovo, Nato-övningar och så vidare – utom i de sammanträdesrum där besluten fattas. Det kan man säga är helt ok så länge det ligger i våra intressen, men i den mån det inte gör det blir det ett problem att inte ha inflytande. Personligen frågar jag mig vad vi ska ha alliansfriheten till, ens retoriskt. För min del är den mest i vägen.

Du menar att vi borde går med i Nato?

– Jag själv tycker det, eftersom allt vi gör i övrigt syftar till det. Vi samverkar med världen runt omkring oss på ett ganska intimt sätt. Av goda skäl. Vi har inte resurser att försvara oss helt och hållet i dag på det sätt som vi kunde för 25 år sedan. Vad som händer är att Försvarsmakten ändå integreras i Nato-systemet. Det finns ingen annan internationell militär standard än den Nato utvecklat i över 60 år. Många har hoppats att EU skulle ta över den rollen, men det kommer inte att hända.