Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ekonomi

Vår fiende plasten

När plastindustrins fabriker byggdes i Stenungsund för sextio år sedan symboliserade de modernitet och framtidstro. I dag har plasten blivit vår fiende. Haven är fulla av skräp. Mikroplast sprids i vår natur. Småbarnsföräldrar kämpar för att få bort den giftiga plasten från leksakslådan. För två veckor sedan röstade riksdagen för att skärpa kemikalielagstiftningen. Är vi på väg ut ur plaståldern?

Det är något overkligt över alltihop. Ett surrealistiskt landskap av höga pelare i betong. Lampor som klättrar längs betongpelarna och stirrar med illgula ögon i det svaga gryningsljuset. En eldslåga i mitten som aldrig slocknar. Likt en evig, olympisk eld för himmelens gudar.

Varje gång man passerar samhället Stenungsund på västkusten och ser det stora industriområdet när det är något så när mörkt ute, känns det helt overkligt. Trots att alltihop bygger på en industriell produktion som vi förknippar med farlighet och fulhet, framstår det som vackert på något märkligt sätt. En science fiction-artad låtsasvärld insprängd i den bohuslänska graniten.

Här skulle det ligga, bestämdes det på 1950-talet, Sveriges petrokemiska centrum. Industrier växte upp som svampar ur den orörda jorden. Industrier som förknippades med ett effektivt, framåtsträvande Sverige, men samtidigt – efter hand – med miljöfarlighet, med det ohållbara slit- och slängsamhället.

Plastsamhället.

Larmen om olika plasters farlighet duggar numera tätt. Konstiga begrepp som bisfenol A, ftalater, bromerade flamskyddsmedel – det används för att minska brandfarligheten i till exempel syntetiska mattor – och perfluorerade kolväten har landat i vårt medvetande. Och ute på våra hav flyter gigantiska stråk av förbrukad plast omkring, fyllda med dessa och andra kemikalier som tar sig in i allt levande.

Plasten finns överallt. Den har revolutionerat vårt samhälle, vårt liv.

Har vi anledning att vara rädda för den?

Den 26 mars röstade en riksdagsmajoritet igenom regeringens proposition ”På väg mot en giftfri vardag”, där man hävdar att kemikalielagstiftningen måste skärpas på både nationell och europeisk nivå.

Den rödgröna oppositionen reserverade sig mot ett flertal punkter och kräver att regeringen går längre när det gäller nationella förbud mot farliga kemikalier. Bland annat kräver man att plastkemikalien bisfenol A ska förbjudas i livsmedelsförpackningar, ett beslut som man till exempel redan fattat på nationell nivå i Frankrike. Även i Danmark har man visat att det är fullt möjligt att gå före EU och stifta strängare nationella kemikalielagar. Fyra särskilt farliga mjukgörare i plast, så kallade ftalater, har förbjudits.

Vi omger oss dagligen med en gigantisk soppa av kemikalier – närmare 150 000 olika kemikalier finns registrerade på Reach, EU:s kemikalieförordning – och varken forskare eller myndigheter hänger med när det gäller att ha koll på hur farliga de är var för sig.

Än mindre vet man om den så kallade cocktaileffekten: Vad händer när små mängder av så många olika kemikalier samverkar i vår miljö och i våra kroppar?

Ett tecken på de motsättningar som denna osäkerhet skapar visade sig den 24 januari i år när Livsmedelsverket plötsligt meddelade att den mängd bisfenol A människan utsätts för inte är skadlig för hälsan.

Pressmeddelandet fick fem ledande svenska forskare inom kemi och medicin att reagera. På DN Debatt den 4 februari skrev de att Livsmedelsverkets uttalande saknar vetenskapligt stöd.

Man hävdade att eftersom det råder så stor vetenskaplig osäkerhet kring vid vilka nivåer bisfenol A som innebär en hälsorisk så måste försiktighetsprincipen råda, att så länge det råder osäkerhet om ett ämnes farlighet ska det betraktas som farligt. En princip som står i direkt motsats till den som varit rådande runtom i världen: Ett ämne får användas i stort sett hur som helst så länge det inte finns några bevis på dess farlighet.

Livsmedelsverket baserade delvis sina slutsatser på en undersökning gjord av Efsa (European food safety authority) där man analyserat mer än 450 vetenskapliga studier gällande bisfenol A. Men Efsa slår bara fast att hälsorisken för människor i alla åldrar är låg. Man erkänner att forskningen hela tiden utvecklas och att osäkerhetsfaktorn är hög. Och man rekommenderar att nivån för den mängd bisfenol A människan som mest bör få i sig per dag minskas tio gånger, från 50 mikrogram per kilo till 5 mikrogram per kilo.

I USA går debatten allt som oftast hög gällande kopplingar mellan industri och vetenskapliga undersökningar. Enligt ett reportage i det senaste numret av den amerikanska tidskriften Mother Jones satsade American chemistry council redan 2001 stort på att få fram ”vetenskapliga” undersökningar som skulle visa att bevisen för att låga halter av bisfenol A skulle skada hälsan var ”mycket svaga”.

Det har i USA visat sig, hävdar Mother Jones, att inte en enda undersökning med stöd från industrin har påvisat någon hälsofarlighet med bis­fenol A, medan 90 procent av statsfinansierade undersökningar visade på dramatiska hälsoeffekter, alltifrån ökad risk för bröstcancer till olika former av hyperaktivitet.

Mother Jones skriver också om att samma forsk­are och lobbyister som tidigare varit köpta av tobaksindustrin för att försöka påvisa att passiv rökning inte innebär några risker, nu arbetar med att påvisa plasters ofarlighet.

Finns liknande kopplingar här i Sverige?

Enligt Christina Rudén, professor i regulatorisk toxikologi vid Stockholms universitet och en av de forskare som skrev under inlägget på DN Debatt mot Livsmedelsverket, finns tveklöst liknande kopplingar mellan industri och forskning i Europa och Sverige som i USA.

– Jag har stött på forskare som är ganska tungt finansierade av industrin, men de hävdar alltid att det absolut inte är något problem. Problemet är att industrin kan påverka väldigt starkt vilka frågor som ställs i en studie och undvika kritiska frågor. Det har också visat sig att industrin har fuskat med data i studier de är med och finansierar.

– Min bild är att kopplingen mellan industri och forskning tyvärr ökar. Jag ser det som mycket problematiskt.

Dagens petrokemiska industri i Stenungsund, där i stort sett all svensk plast produceras, försöker ändra på bilden av sin produktion som farlig och ohållbar. Kortsiktighet ska bli till långsiktighet. Grått och smutsigt ska bli till grönt och rent. En vacker vision har skapats –”Hållbar kemi 2030”. Då ska alla råvaror vara förnybara, alla produkter ska bidra till en hållbar utveckling, alla plaster ska återvinnas.

På Borealis, Stenungsunds största arbetsgivare och Sveriges enda producent av polyetenplast, går Thomas Hjertberg omkring inne på laboratorieavdelningen iklädd blå, uppknäppt rock och skyddsglasögon i plast över sina vanliga svarta glasögon. Han är professor i polymerteknik. Tidigare verksam vid Chalmers tekniska högskola, numera anställd på Borealis som ”scientific advisor” för att utveckla nya typer av plast. Men omställningen från oberoende forskare till expert på Sveriges största plastindustri är inte så stor som man kanske kan tro.

– 25–30 procent av min forskningsbudget på Chalmers kom från industrin. Efter 33 år på Chalmers ville jag göra något annat, säger han.

Inne på labbet löper rör hit och dit. Thomas Hjertberg försöker förklara, beskriva vad som sker. Hur man hettar upp röret för att få en reaktion, hur plastmolekylerna bildar ett tredimensionellt nätverk som gör att plasten sedan inte ska börja flyta om det skulle bli varmt på riktigt.

– Reaktionen sker med hjälp av kemikalier men vi jobbar på att minska dem.

När han var verksam på Chalmers initierade han och ledde ett projekt kallat Plus, Plast i ett uthålligt samhälle. Ett exempel på hur bland annat plastindustrin i Stenungsund samarbetat med det vi betraktar som oberoende forskning. Den gången var det för att utveckla mer miljövänlig plast. Man ville ersätta de farliga mjukgörarna, ftalaterna, i pvc-plasten, ta fram plast gjord på förnybar råvara. Och sanningen att säga: industrin ligger många gånger frivilligt före vad den uddlösa lagstiftningen kräver.

Men på Borealis hemsida står i dag mycket lite om till exempel förnybar råvara. På Chalmers hemsida är informationen och publikationerna få om miljövänlig plast efter 2009.

– Det stämmer, säger Thomas Hjertberg. Här på Borealis har vi länge argumenterat för förnybar råvara, men har tidigare mött motstånd från ledningen. Ett argument var att det inte finns tillräckligt med biomassa. Vi kan dock visa på att det till exempel i Sverige skulle räcka med 20 procent av vårt skogsavfall för att kunna producera 800 000 ton polyeten, och vi har här ett produktionstak på 750 000 ton. Ledningen har nu accepterat att vi ska titta på detta i Sverige och Finland. De har insett att det kan gå.

Att det går så trögt skyller han framför allt på den ekonomiska krisen.

All nyutveckling tog stopp när ekonomin rasade ihop. Den plastproduktion som 2005 till endast 0,1 procent bestod av förnybar rå- vara ligger alltjämt bara på 0,3–0,4 procent.

I hela världen finns bara en enda fabrik, i Brasilien, som gör polyeten av förnybar råvara. Amerikanska Dow skulle ha byggt en anläggning i USA, men den lades på is i samband med krisen.

– Och nu, med all ny gas- och oljeutvinning i USA …

Han slår en smula förtvivlat ut med händerna.

– Jag gillar det inte.

Han hävdar ändå att det på sikt skulle gå att ändra kurs. Att det skulle gå att skapa en produktion av grön, miljömässigt hållbar plast. Att det finns ett oerhört tryck från Borealis kunder när det gäller förnybar råvara och att de initialt är beredda att betala mer för den. Hur återvinningsgraden av plast bara ökar och att ekonomin i återvinningsbranschen blir bättre och bättre.

Men ändå. Steget mellan alla de vackra orden i till exempel Stenungsunds­företagens vision ”Hållbar kemi 2030” och den krassa verkligheten 2014 förefaller långt. Och här pratar vi ändå bara svensk plastproduktion, en väldigt liten del av världens årliga produktion på cirka 280 miljoner ton.

Vilka visioner ser vi i resten av världen?

Vilka visioner och vilken verklighet ligger till exempel bakom produktionen av den docka som Miljöförvaltningen i Göteborg under en stickprovs­kontroll i höstas införskaffade och som visade sig innehålla 40 procent av den giftiga ftalaten DEHP, fastän det tillåtna gränsvärdet ligger på 0,1 procent? Vad ligger bakom att 12 av 14 livsmedelshandskar i vinyl analyserade av Testfakta i november innehöll upp till 50 procent av hormonstörande ftalater? Internationellt finns mängder av undersökningar som visar på farorna med vår plastbaserade livsstil.

– Det är tillsatserna i plasten som är det stora problemet, säger Daniel Hansson, oceanograf på Havmiljöinstitutet i Göteborg.

– Men plast är en sådan paradox. Det finns i dag inget annat material som är så slitstarkt, billigt och lätt. Samtidigt är dagens plasttyper helt ohållbara från miljösynpunkt.

Vi vandrar i skymningen längs en öde strand vid Askimsviken söder om Göteborg. Det är lågvatten. Små dyningar lägger sig långsamt över en räfflad sandbotten. En svag doft av svavelväte läcker ut från botten. Helt naturligt. En blåvit plastpåse producerad för att förvara räkor ligger nedbäddad i sanden. Helt onaturligt.

– Bara i Bohuslän tar man hand om cirka 500 ton skräp längs kusten varje år. 60–75 procent av det är plast, som en schablon räknat, säger Daniel Hansson. Den här stranden är förhållandevis ren, och det är ju lite skrämmande med tanke på vad som ändå finns här.

En ljusblå platskniv sticker upp ur sanden, nedstucken som i en bytta med smör. En plastpip som ser ut att ha tillhört någon form av spruta vilar strax bortanför. Den synliga plasten. Vi ser inte ens det största problemet: mikroplasten. Plast som brutits ned till små partiklar som flyter omkring överallt i våra hav. Som betraktas som mat av många djur och som tar sig in i och blir en del av ekosystemet, från minsta organism till största däggdjur. Sprider sina hormonstörande och giftiga ämnen – ftalater, bromerade flamskyddsmedel, bisfenol A – i sandmaskarna som lagt sina finurliga små sandspiraler på botten under våra fötter.

– En fleecetröja utsöndrar till exempel cirka 2 000 plastpartiklar per tvätt, säger Daniel. Och ingen vet riktigt konsekvenserna.

Att uppskattningsvis 100–200 miljoner ton plast i olika former flyter omkring i världens hav är något som starkt berör Daniel Hansson. När han höll ett föredrag om marin nedskräpning under ett seminarium om miljökommunikation berördes en annan person, journalisten och kommunikatören Tanja Dyredand, så starkt av sakernas tillstånd att hon på vägen hem med tåg till Stockholm från seminariet twittrade med Daniel och sa att de måste göra något. Tillsammans.

Så föddes Plastriot. Att med hjälp av Twitter sprida ett stillsamt konsumentuppror på nätet: Våga Vägra Onödig Plast. Vägra engångsartiklar, vägra kosmetika med mikroplast, köp leksaker i naturmaterial, bojkotta engångspåsar i plast (bara i EU gör vi av med 100 miljarder plastpåsar per år). Och så vidare.

– Det är det som är så häftigt med Twitter, att man kan få så snabb spridning. Jag hoppas att det ger en kraft för många, vad man ska göra med all plast vi omger oss med.

Vi går upp från den i stort sett öde stranden, varma sommardagar översvämmad av folk som suktar efter den oskuldsfulla bilden av västkusten. Rent hav, rena stränder och klippor. En del av den synliga plast som alltför ofta hamnar i våra hav och så småningom flyter iland – om den inte brutits ned till mikropartiklar – har då förhoppningsvis redan städats upp av kommunala eller frivilliga städpatruller. Så vi slipper se konsekvenserna av det liv vi lever.

– Jag vill ändå vara optimist, säger Daniel Hansson. Med teknikutveckling kan vi komma en lång bit på vägen. Man har till exempel börjat hitta möjligheter att göra plast av svamp.

Inne på Borealis laboratorieavdelning i Stenungsund visar Thomas Hjertberg på olika experiment för att förändra plasten, för att göra den snällare, göra den till en del av ett mer hållbart samhälle. Få bort de farliga kemikalierna. Inne i en hög box av plåt hänger en massa kablar i polyeten längs väggen. Kablarna är över lag svarta, med fläckar av vitt insprängt här och där.

– Vi har testat flamskyddsmedel här men det har uppenbarligen brunnit för bra, säger han med ett snett leende.

– Det är något vi jobbar mycket med nu, nya typer av flamskyddsmedel. Vi arbetar med ett system som är baserat på krita, vilket dessutom är mycket billigare än alternativen.

– Jag är den förste att erkänna att när det gäller kemikalier i plast har vi i branschen gått alldeles för långsamt fram. Hur till exempel bromerade flamskyddsmedel kunde tillåtas, när man visste att de hade en liknande struktur som det förbjudna pcb, är ofattbart.

Det är en del av just den problematik som de fem forskarna ville lyfta fram på DN Debatt i sin kritik mot att Livsmedelsverket tonar ned riskerna när det gäller bisfenol A. Försiktighetsprincipen. Så länge det råder osäkerhet om ett ämnes farlighet ska det betraktas som farligt. Thomas Hjertberg är inte beredd att gå så långt, men han menar att om ämnen har liknande kemiska strukturer som andra förbjudna ämnen borde de aldrig tillåtas komma ut på marknaden, något som också regeringen trycker på i sin proposition.

En undersökning från Texasuniversitetet i Austin från förra året visar till exempel att bisfenol S, som börjat ersätta bisfenol A, också den är hormonstörande och kan påverka den mänskliga hälsan i låga doser. Bisfenol S har en liknande struktur som bisfenol A, men har inte bevisats vara lika farlig som bisfenol A. Åtminstone inte än. Det är som kattens lek med råttan, som med dopningsproblematiken: Så fort ett dopningspreparat förbjuds finns det ett nytt på marknaden, som ingen hunnit undersöka och därmed ännu inte förbjudit. Myndigheterna ligger hela tiden steget efter.

Utanför Borealis utvecklingsavdelning och laboratoriemiljö pågår den faktiska verksamheten. En enorm produktionsapparat som försörjer en del av vårt till synes oändliga behov av plast. Om försiktighetsprincipen skulle råda är frågan hur mycket av den som över huvud taget skulle produceras.

Någon kilometer bort, ner mot havet, i mitten av gyttret av alla industrianläggningar, brinner den eviga lågan: Stenungsunds hjärta, crackern. Där förvandlas fossil råvara till eten och propan som via pipelines bland annat pumpas upp till Borealis produktionsanläggning, till reaktorn i grå betong med en lång, smal skorsten högst upp. Där sker polymeriseringen. Plastpelletsen forslas vidare med väntande långtradare till en ständigt växande produktion, till ständigt nya produkter, allt fler förpackningar och emballage.

Fram till 2050 beräknas, enligt en artikel i det internationella vetenskapsmagasinet Nature, totalt 33 miljarder ton plast ha producerats i världen. Blir det inte då bara löjligt, naivt, att prata om en hållbar plastproduktion, om rena hav? Är det inte i själva verket all produktion och konsumtion i sig som är problemet?

– Jag retar mig också på förpackningar i tre lager och på att det ligger fyra äpplen i en förpackning, säger Thomas Hjertberg när vi vandrar upp till receptionen. Men jag tror ändå att en grön, hållbar produktion kommer förr eller senare. Det behövs samverkan som inte funnits tidigare, till exempel mellan skogs- och plastindustrin. Vidare behövs ekonomiskt stöd till demonstrationsanläggningar. Och framför allt behövs det fasta spelregler från myndigheternas sida, som inte ändras ideligen. Den här basindustrin ändras inte. Polyeten kommer att finnas om 20–30 år också.

På ur och skur-förskolan Utsikten högst upp i Masthugget i Göteborg ligger en antik yllematta från Afghanistan utrullad på golvet. Bredvid ligger en annan matta halvt hoprullad. Den har fram till nu prytt förskolans golv. Det är en sådan där matta vi tänker oss att barn ska gilla. Fullt med glada färger, en liten stad med gator och torg. I syntet. Och förmodligen fylld med flamskyddsmedel i olika former. Tanken är nu att den ska bort. Ingen vet hur mycket flamskyddsmedel där finns eller hur farlig den är. Men försiktighetsprincipen ska råda. I den giftfria vardagen.

Lo Ivarsson, 3,5 år, springer, hoppar, nästan flyger fram över mattorna. Svart mask, blåsvart dräkt och den klassiska manteln fladdrande där bak – Batman. Klockan är tio på morgonen och det är söndag. Inne på förskolan befinner sig fyra barn och deras mammor. Mammorna är med i föräldrakooperativets inredningsgrupp. Varannan söndag träffas de för att rensa ut, göra om, göra nytt. Ibland av rent estetiska skäl, men oftast för att bli av med miljöfarligt material. Sträva efter att deras barn, som tillbringar en stor del av sitt liv här, ska få i sig så lite som möjligt av cancerframkallande och hormonstörande ämnen.

– Jag tycker verkligen att den här mattan är så snygg, den är perfekt, säger Sonja Kamrani.

Hon syftar på afghanmattan i ylle.

Sonja är ansvarig för att inredningsgruppen ska utgå från ekologiska hållbarhetskriterier. Hon brinner för en giftfri miljö för barnen. Hon vill vara en ”pain in the ass”. Störa. Få folk att reagera och inte ge sig.

En sådan där jobbig typ, tänker kanske många. En sådan där typisk, miljöflummig småbarnsförälder från politiskt korrekta stadsdelar i centrala storstadsområden.

Men hon har stöd från högre ort. Det är inte bara regeringen som säger sig kämpa för ”en giftfri vardag”. Göteborgs kommun håller som första storstad i landet på med en kemikalieplan som innebär att barn inte ska utsättas för miljögifter i kommunens verksamheter. Svenska naturskyddsföreningen har under 2013 drivit en kampanj, ”Operation giftfri förskola”, där man visar på vilket hot vi utsätter våra barn för. Inom några veckor kommer deras rapport om hur man konkret ska handskas med giftproblematiken på förskolorna.

Efter en stunds dividerande om plasters eventuella farlighet bland förskolan Utsiktens mammor – ”Ny plast ska ju vara bra”, ”Återvunnen plast är väl bra”, ”Den mjuka plasten är väl värst” – tar Sonja Kamrani fram sin smarta mobil och läser på Svenska naturskyddsföreningens hemsida för att vara mer på den säkra sidan.

– Så här står det bland deras ”13 punkter som giftbantar förskolan”: ”Rensa bort mjuka plastleksaker som bollar, badankor, dockor och små plastfigurer.”

Lo Ivarsson – Batman – står nu helt stilla, ovetande om de vuxnas huvudbry: plastens vara eller icke vara. Han står där vid sidan om en låda i flätat naturmaterial fylld med duplobitar av hårdplast. Börjar langa upp bit efter bit och slänger ner dem i en balja med diskvatten.

– Vi diskar duplot i starkt kemiskt medel för att ta bort alla gifter, säger Los mamma Sara och gnuggar en legobit hårt.

Så börjar hon garva. Det var ett skämt. Kanske för att ta bort det otäcka med hela diskussionen, för att skratta åt det vansinniga i det faktum att den här frågan över huvud taget existerar. Är det inte självklart egentligen att små barn ska leva utan att syntetiska, naturfrämmande kemikalier attackerar deras små kroppar? Att inte fyra mammor ska sitta en söndag på en förskola, googla på internet och försöka komma fram till vad som är farligt eller inte med olika sorters plast, bland de närmare 150 000 industrikemikalier som vi omger oss med i olika former, bland olika produkter?

Stina Eldh håller upp två dinosaurier i rött och grönt framför sig.

– Det här känns inte som någon bra plast, säger hon och vickar fram och tillbaka på deras mjuka halsar.

I en ganska sliten byggnad nära havet i Stenungsund ligger kontrollrummet för Ineos produktion av pvc-plast. Där inne råder en ganska avslappnad stämning. En av kontrollanterna sitter tillbakalutad och bläddrar i dagens tidning. En annan sitter bara och tittar rakt fram. Emellanåt kollar de av de monitorer och dataskärmar som visar att allt är som sig bör.

Plötsligt går larmet. En av männen böjer sig fram och tittar på en av monitorerna. Förefaller helt lugn.

– Är det någon som varit i kylrummet? säger han på bred göteborgska.

De kollar av. Diskuterar lite fram och tillbaka. Allt verkar ok. Larmet upphör.

Ineos jobbar hårt för att ta bort stämpeln på pvc som den farliga, ”onda” plasten. Visst, den görs av klor, men kloret utvinns ur rent salt som till 57 procent är den råvara som används (resten är fossilt bränsle). Visst, den görs mjuk och formbar av mer eller mindre farliga ftalater, men det finns numera miljövänliga mjukgörare, till exempel ricinolja.

Det är ingen lätt match för Ineos. Pvc-plastens dåliga rykte är grundmurat. Ryktet blir inte precis bättre av att det då och då sker olyckor med utsläpp av ytterst farliga ämnen som följd.

Under 15 timmar mellan den 6 och 7 oktober i fjol läckte 5 ton av cancerframkallande vinylklorid ut av misstag. Någon hade glömt att stänga en ventil. Olyckan anmäldes som miljöbrott av Länsstyrelsen. Om det kommer att leda till åtal och dom återstår att se. I de flesta liknande fall läggs förundersökningen ned.

Ute på Ineos fabriksområde bolmar ständigt gråvit rök upp ur skorstenen från vinylkloridproduktionen. Här släpps varje år ut 80 ton vinylklorid. Inte av misstag utan helt lagligt.

Inne i kontorsbyggnaden står en glasmonter fylld med allehanda produkter från pvc-plastens historia.

Och jo, den står där. Den mjuka, till synes harmlösa lilla badankan i gult. Själva sinnebilden för det oskyldiga barnets lek. Som även har blivit själva sinnebilden för den onda plasten.

Kommer plasten någonsin att bli god?

Plast

Den tyske alkemisten B. Schobinger låg bakom det första kända försöket att tillverka konstgjort material, som fick heta kaseinplast. Året var 1530 och Schobinger gjorde plast – av ost.

1856 patenterade engelsmannen Alexander Parkes parkesine, den första formbara plasten. Med denna tänkte man sig att både gummi och elfenben skulle kunna ersättas. Parkes fick pris för sin uppfinning på världsutställningen i London 1862, men det företag han startade skulle gå i konkurs. Materialet var av dålig kvalitet och dessutom lättantändligt.

Senare kunde amerikanen John Wesley Hyatt förbättra processen med ett material han kallade för celluloid. I sin fabrik i New Jersey tillverkade Hyatt produkter som lösgommar, knivhandtag, biljardbollar, dockor och glasögonbågar, med stor framgång. Även celluloid visade sig vara brandfarligt.

Mot slutet av 1800-talet kom bakelit, genom amerikanen Leo Baekeland. Fördelen med bakelit var motståndskraften mot yttre påverkan och att det gick lätt att forma, det användes därför i stor skala till allt möjligt. Ericsson och Bang & Olufsen tillverkade till exempel telefonlurar och hölje i bakelit och plasten var väldigt viktig under de båda världskrigen.

1927 inledde det kemisk-tekniska företaget DuPont ett hemligt projekt under ledning av kemisten Wallace Carothers och på 1930-talet lyckades han få till syntetiskt fiber, nylon, som än i dag används i nylonstrumpor och i massor av andra produkter.

Den moderna plastindustrin föddes under andra världskriget och användandet av plast sköt i höjden, även inom hushållen. Mängden plast har ökat mycket snabbt, snittet ligger på 9 procent per år.

Varje år tillverkas mellan 280 och 300 miljoner ton plast. Före bakeliten tillverkades plaster av naturmaterial, därefter började man välja olja och gas, vilket är väldigt dåligt för miljön.

I dag försöker många tillverkare återgå till naturliga källor för att miljömedvetna konsumenter vill ha mer biobaserade material och mindre klimatpåverkan. Detta påverkar dock sällan naturens nedbrytningsprocess och den påverkan plaster gör i det ledet på djur och natur.

Behrang Behdjou

Källor: Ikem, plastriot.se, Tekniska museet, Wikipedia