Förstår inte företagen, bankerna och fonderna att de måste leva i någorlunda samklang med sin omvärld?
De kan kallas prestationsbaserad, rörlig ersättning, bonus eller gratifikation. Namnet på dessa extrapengar spelar ingen roll när de sammanfaller med att aktiekurserna rasar, vinsterna vänds till förluster, blivande pensioner krymper ihop och tiotusentals människor varslas. De sticker i ögonen och gör folk urförbannade.
Urförbannade människor är inte bra vare sig som anställda eller kunder i dessa bolag.
När en fond förlorat 50 miljarder går det liksom inte att argumentera för att förlusterna hade varit ytterligare en miljard utan rörlig ersättning.
När IF Metall förhandlar om eventuella lönesänkningar går det inte att lägga fram ett förslag som kan öka ersättningen till cheferna på Volvo.
När kurserna för bankerna är helt utbombade är det märkligt att lansera aktieprogram för
ledning och nyckelpersoner.
Då krävs en pedagogik utöver det vanliga för att förklara att det inte beror på åtgärder från stater, centralbanker eller Internationella valutafonden om dessa människor blir stenrika
om några år.
Visst är det deppigt för många bankanställda och andra att gå till jobbet dessa dagar, men
det är ännu deppigare för dem som har varslats och inte får chansen till extra månadslöner eller aktieköp.
Hela bonusdebatten som har varit de senaste dagarna sätter fingret på ett av bekymren med rörliga ersättningar på chefsnivå: de ska falla ut när företagen går bra och de ska bygga på prestationer som är långsiktigt hållbara.
Till det kommer att chefer som redan har höga, fasta löner rimligen redan måste prestera sitt yttersta. De ska inte behöva en bonus också.