Den här veckan marscherade arga och förtvivlade sparare runt mellan bankerna i Stockholm för att försöka få tillbaka sina förlorade pengar. Gemensamt för dem var att de förlorat pengar i kapitalförsäkringar och att de inte visste hur en sådan försäkring fungerar.

Många litade säkert på en rådgivare de haft i många år. Andra var rusiga av börsuppgången som aldrig verkade mattas av.

Men det mest intressanta är att människor som till vardags fyndar kaffe till extrapris plötsligt är beredda att satsa hundratusentals kronor på en produkt som de inte begriper sig på.

Särskilt som de flesta går tämligen grundligt till väga när de ska köpa en ny kapitalvara. Fördelar vägs mot nackdelar och priserna jämförs i olika butiker.

Men all denna noggrannhet och kunskap tycks vara som bortblåst när samma personer kommer in på banken eller hamnar på ett möte med "privatekonomisk rådgivning".

Många verkar tro att säljare som handlar med pengar har ett ädlare syfte än de som säljer bilar, kylskåp och teveapparater. Och har svårt att se dem som just säljare.

För hur ska man annars förklara att 87-åriga damer utan arvingar väljer att binda sina pengar i tio år i en kapitalförsäkring? Eller att människor ger banktjänstemän mandat att spekulera med miljonbelopp?

För några år sedan gick det knappt att komma in på en bank utan att tjänstemannen undrade om man ville köpa en kapitalförsäkring. Just nu vill alla ta hand om tjänstepensionen.
Det är ingen slump.

När arvsskatten slopades vid nyåret försvann en av de största anledningarna att ha en kapitalförsäkring. Det låga ränteläget har gjort att svenskarna hellre sparar än lånar, och då blir tjänstepensionspengarna intressantare för banker och förvaltare.

Det är inget fel i att försöka få bästa möjliga avkastning på sina sparpengar. Det viktiga är att man vet vad man gör och att man förstår att en säljare är en säljare hur mycket rådgivare han eller hon än kallar sig.