Så beskriver Veckans Affärer det drama som inleddes en lördag i december 2000 och som ändade tiotalet år senare med att de svenska mobiljättarna såg till att definitivt slå undan benen för nya konkurrenter. Med den övervakande myndigheten Post- och telestyrelsens (PTS) goda minne.

Hur kunde det bli så? Veckans Affärers reporter Gunnar Lindstedt har ägnat månader åt att granska skeendet, talat med de inblandade, kontrollerat dokument och sammanställt allt till en åttasidig redovisning som tidningen publicerar på torsdagen under rubriken ”De fyras mobilgäng”. Och de fyra är förstås Teliasonera, Tele 2, Telenor och Tre.

Allt började med något som framstod som ett djärvt beslut av PTS; att utesluta Telia (som den då till 70 procent statliga jätten hette) när licenserna för utbyggnaden av 3 G, den tredje generationens mobiltelefoni, skulle delas ut. Hos Netcom – som senare blev Tele 2 – var det klackarna i taket, med entreprenören Jan Stenbeck och dennes vapendragare och vd Lars-Johan Jarnheimer som anförare under firandet.

Mindre muntert var det i regeringskretsen. Statsminister Göran Persson ska ha kontaktat sin näringsminister Björn Rosengren, som i sin tur ringde Stenbeck och Telias vd Marianne Nivert. Och så var karusellen i gång, som gick ut på att – så att säga – återställa ordningen.

För oss vanliga dödliga är det följande spelet relativt okänt, enligt Gunnar Lindstedt. Vad vi däremot blev varse var att den utlovade täckningen aldrig materialiserades, mobilerna våra är rätt döda tingestar när vi hamnar i Sveriges många skuggiga områden.

Skyldiga till detta är det konkurrenshämmande samarbetet mellan dem som i dag är de fyra stora; Teliasonera, Tele 2, Telenor och Tre. Hjälpta därtill av både regeringar och övervakande myndigheter, enligt Veckans Affärers genomgång.