Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Familj

DN gratulerar: Bengt Johansson

Foto: BERNDT WENNEBRINK / IBL Bildbyrå

Eget ansvar och lagkänsla var Bengt ”Bengan” Johanssons recept för handbollens stora framgångar under 1990-talet. I dag är han pensionär men funderar ofta på vad som hade kunnat göras bättre.

Livet är lugnt hemma hos den före detta förbundskaptenen i handboll. Byggmästarsonen Bengt Johansson äger visserligen några fastigheter som han och brorsan övertagit från sina föräldrar. Men det mesta av det arbetet har han nu överlåtit till sonen. I stället ägnar han sig mest åt att njuta av livet – spela bridge, boule och golf. Och så simmar han.

Denna förmiddag när vi når honom på telefonen har han hunnit med några längder i poolen.

– Jag försöker röra på mig så gott det går. Man är ju lite till åren kommen och har lite småskavanker, men det är ingen fara.

Reser gör han också gärna och då tillsammans med sambon Gunilla. Förra året var de i Tibet och innan dess i bland annat Sydafrika, Tanzania, Zimbabwe, Kina, Indien och Kuba. Räknar han in alla tränings- och matchresor har Bengt Johansson kommit upp i omkring åttio länder. Ett starkt reseminne är från Färöarna på 1970-talet när han tränade handbillsklubben Drott.

– Vi hade samlats för att fika i Torshamn när någon kommer springande och skriker: ”Grindvalen har gått!” Vi förstod ingenting men tog oss till den där viken. Där var det rena blodbadet. Grindvalar på två ton som navigerat fel hade kommit upp på land. Färöingarna stod i vattnet och högg ihjäl dem. Grindvalarna bogserades sedan till hamnen där de vinschades upp. Valarna var deras förnödenhet, så på kvällen blev det fest.

Mest känd är Bengt Johansson för sin roll som förbundskapten för landslaget. Men i många år spelade han själv bland annat för Drott och i landslaget. Han är också utbildad gymnastikdirektör och arbetade som gymnastiklärare i arton år, först i Stockholm och sedan i Halmstad.

När han var 46 år utsågs han till förbundskapten. Det blev början på en storhetstid för svensk handboll. Laget kallades för ”Bengan boys” och Bengts egenkomponerade anfallskombination ”gurkburk” blev ett vedertaget begrepp. Mellan 1990 och 2002 tog de hem tretton medaljer i de stora mästerskapen, varav tre OS-silver. Men guld blev det aldrig.

I dag funderar Bengt Johansson på om det berodde på att de fokuserade för mycket på just guldet. Att det ledde till prestationsångest.

– Vi skulle ha vunnit de tre finalerna, som jag ser det. Vi var det bättre laget, men vi lyckades aldrig.

Det hade varit kul med ett OS-guld, men jag grämer mig inte.

Bengts ledarstil brukar anges som en viktig del i framgångarna. I grunden handlade den om att stärka lagkänslan och ge spelarna mycket eget ansvar. Till exempel när det var timeout – i stället för att prata själv brukade han låta de spelare som gjort bäst ifrån sig under matchen avgöra hur spelet skulle fortsätta.

– Ansvarsbiten kan vara skälet till att alla mina spelare håller på med någon form av ledarskap i dag, i näringslivet eller i idrotten. Det känns roligt.

Samtidigt kan han i dag tänka att han kanske var lite för tillåtande, eller som han säger, ”det blev lite för mycket demokrati ibland”. Som när Sverige kom tvåa efter Frankrike i VM-finalen 2001.

– Det blev förlängning av matchen. I pausen frågade jag om vi skulle gå ut till omklädningsrummet, men det låg långt bort så i stället bestämdes att vi skulle vara kvar i hallen. Men vi skulle ha gått ut och vilat hjärnan lite. Det är sådant man tänker på nu. Där skulle jag ha bestämt själv.

Du har en del tankar kring tränarrollen fortfarande. Skulle du vilja försöka få ihop ett lag igen?

– Nä, haha, det orkar jag inte. Att vara tränare kräver sin man. Men jag skulle gärna coacha på bänken.

Handbollslandslaget kallades för ”Bengan boys” och Bengt Johanssons egenkomponerade anfallskombination ”gurkburk” blev ett vedertaget begrepp.

Bengt ”Bengan” Johansson.

Gratuleras till: Fyller 75 år den 25 juni.

Bor: I Halmstad.

Familj: Sambon Gunilla Green, en biologisk son och totalt sju barnbarn – alla tjejer.

Gör: Pensionär.

Om att fylla 75: ”Nu börjar man känna sig gammal, men det känns rätt okej.”

Så firar jag födelsedagen: ”Det blir öppet hus för kompisar och släkt, men utan presenter. Vill man ge något får man göra det till Läkare utan gränser.”

Läser: ”Birgitta Bergins ’Som ett brev på posten’ som handlar om två äldre personer som träffades i bridgen. Innan dess läste jag Jan-Philipp Sendkers ’Hjärtats innersta röst’.”

Styrka: ”Socialt kompetent.”

Svaghet: ”Att jag är för snäll och att jag vill förankra mina beslut lite väl mycket.”