Bryssel.
Belgiens premiärminister Herman Van Rompuy och brittiskan Catherine Ashton kan bli EU:s nya ledarpar.
På torsdagskvällen anlände EU:s stats- och regeringschefer till Bryssel för att besluta vilka som ska få EU:s nya toppjobb: det som EU:s permanente ordförande, ibland kallad president, och den som hög representant i utrikespolitik och vice ordförande i EU-kommissionen, också kallad EU:s utrikesminister.
Reinfeldt, som har haft problem att hitta namn som tillfredsställer alla, föreslog enligt diplomatkällor Belgiens premiärminister Herman Van Rompuy som ordförande och den brittiska baronessan Catherine Ashton, för närvarande EU-kommissionär med ansvar för handelsfrågor, som EU:s utrikesminister.
Inför mötet verkar det ha blivit alltmer besvärande för EU-ledarna att det inte har funnits någon kvinna bland de hetaste kandidaterna. Enligt Fredrik Reinfeldt har hans kollegor i Europa inte tyckt att det är viktigt att få könsbalans på posterna, absolut viktigast har varit partipolitik, det vill säga att både höger- och vänstersidan i Europa får var sin post.
Efter ett långt förmöte, ända inpå toppmötet, kom de S-märkta regeringscheferna med sitt besked: De vill se Ashton som ny utrikeschef. Därmed gav Storbritannien upp sina försök att få den förre premiärministern Tony Blair utsedd till ordförande.
Belgiens lågmälde, haiku-diktande premiärminister har legat bäst till i förhandsspekulationerna. Han har under sin korta tid som regeringschef i Belgien lyckats ena stridande viljor. Det är en egenskap som anses kunna komma väl till pass även i EU-sammanhang.
Reinfeldt sade i EU-nämnden att han föredrar att den nye ordföranden ska vara en person som kan skapa samsyn. Det bör inte vara en stark ledare som riskerar att köra över EU-länderna genom att föra en alltför självständig politik.
Utrikesminister Carl Bildt är inte med på toppmötet. Men på sin blogg verkar han gå emot sin chefs uppfattning om vilken typ av personer som behövs för att fylla ut kostymen.
Det finns, skriver Bildt, i hans krets av ministrar en oro för att en del av statsministrarna lutar åt att välja en ordförande som inte blir en tydlig röst i världen.
"Det skulle — från vår utgångspunkt — innebära en historiskt missad möjlighet", skriver han.