För dagen är det regnigt, och de ortodoxt troende männen i sina kaftaner och hattar har täckt huvudet med plastpåsar. Deras sidlockar, peyos, hänger utanför där de kommer cyklande.

Här i Antwerpens diamantkvarter bildar ungefär 22.000 judar en egen by. De har egna skolor, egna hemvårdare och affärer där de kan köpa koschermat. Diamanthandeln ger en internationell prägel och här klingar allehanda språk: jiddisch, engelska, franska, nederländska, ryska.

Men det en gång så blomstrande samhället börjar få problem. De judar som överlevde Förintelsen börjar bli gamla och kräver alltmer vård. Samtidigt har en kraftig nedgång i diamantindustrin och ökad konkurrens från andra nationaliteter som indier ökat arbetslösheten.

– Det är svårt för våra barn att hitta jobb här, konstaterar Mochi Hoffmann där han står bakom disken med olika typer av koschermat.

Av hans sex barn bor tre i London och ett i New Jersey, USA.

Hoffmann driver sedan 24 år restaurangen Hoffys och konstaterar att stämningen i kvarteret har hårdnat på senare tid.

– Häromdagen var det en fotbollsmatch, supportrarna började sjunga nazistiska sånger. Polisen sa att de inte kunde göra något för att det inte var tillräckligt med vittnen, säger Mochi Hoffmann.

Riktigt hotfull var bilden när kriget i Gaza pågick i början av året. Då fick extra polisresurser sättas in i området. En demonstration mot kriget urartade med sönderslagna bilar och antisemitiska slagord. Vid ett tillfälle attackerades också en synagoga.

– Det är nästan dagliga incidenter här och folk har blivit lite mer rädda, säger Diane Keyser, generalsekreterare för ett forum som samlar alla judiska organisationer.

Enligt Keyser har antisemitismen ökat, samtidigt understryker hon att relationerna med de många muslimerna i Antwerpen för det mesta fungerar bra.

– Det är en liten kärna unga människor som ställer till bråk. Annars lever vi bredvid varandra, om än inte med varandra.

Jiddisch, en blandning av he­breiska och tyska, hörs bland gästerna på Hoffys. Antwerpen är tillsammans med Jerusalem, London och New York ett av de största samhällena där språket talas.

Diane Keyser berättar att allt fler har blivit fattiga i kvarteret men att det anses vara en skam i det judiska samhället att utnyttja offentlig socialtjänst. I stället litar man mycket till välgörenhet. Meilech Bindinger har organiserat en lokal tjänst, bestående av 300 volontärer, för att hjälpa dem som inte kan gå ut ur hemmet.

– Vi köper koschermat, står för medicinsk service, utlåning och nöjesartiklar som dvd med judiskt innehåll.

– Det finns en språklig och kulturell barriär. De flesta pratar jiddisch med varandra. Därför behöver vi egna socialarbetare.

På sjukhus ordnar volontärerna så att patienterna kan be och läsa böcker på hebreiska.
Mochi Hoffmann nickar tyst och tittar ner i golvet när jag frågar om det har blivit fattigare i kvarteret. Men han hoppas att läget ljusnar.

– Vi har ett bra samhälle här med bra skolor. Jag hoppas ekonomin blir bättre och att våra barn kan stanna här. Här har vi allt vi behöver.