Klockan är tio på kvällen och ett trettiotal ockupanter har samlats i den lilla park de själva har skapat på en öppen yta där kommunen vill bygga en parkeringsplats. Under ett par timmar har diskussionen böljat fram och tillbaka om trädplantering, gungbrädor och antifascistiska aktioner.
Här, i den rätt ruffiga Atenstadsdelen Exarchia, började de upplopp som skakade Grekland i fjol.
Den 6 december sköts 15-årige privatskoleeleven Alexis Grigoropoulos till döds av en polis bara ett par kvarter från den nu ockuperade parken. Händelsen satte bokstavligen Aten i brand. Under några veckor hölls dagliga demonstrationer, av vilka många urartade i strider mot polis, med skadade på båda sidor. I demonstrationernas spår brändes bankkontor, lyxbilar och butiker upp, och hela stadsdelar utsattes för plundring.
I parken lyser glödande cigarretter upp mörkret. Mobiltelefoner ringer och mejllistor skickas runt. Det är svårt att tro att de här rätt propra männen och kvinnorna var ”den hårda kärnan” i upploppen – de ser mer ut som folk man kunde träffa på någon mysig jazzklubb. Men nästan alla här kallar sig anarkister. Och flera av dem deltog, maskerade, i de mest våldsamma händelserna, får jag veta.
Många vill inte tala med ”kapitalistiska medier”, och ingen vill ställa upp på bild eller med namn, eftersom ”namn betyder inget, och aktioner allt”.
Evi, en mild 41-åring i pagefrisyr, vill inte säga om hon deltog i våldet. Men hon pratar gärna politik.
– Allt våld under upploppen hade en mening. När man bränner banker och lyxbilar är det en politisk handling, en aktion mot kapitalismens symboler.
– Mordet på Alexis var bara en tändande gnista, nu går kampen vidare med andra medel. Här i parken visar vi att vi kan förändra världen i små steg, säger Evi som ”i det civila” jobbar som översättare.
I december hade den globala recessionens effekter knappt börjat kännas. Många såg i de grekiska händelserna ett förebud om vad vi hade att vänta när krisen slog till på allvar, i Europa och världen. 2009, spådde vissa, skulle bli ännu ett revolutionsår, som 1848 eller 1968.
Om det blir så vet vi ännu inte. Men alla jag talar med i Aten menar att bakgrunden till kravallerna var specifikt grekisk, och att nedgången i ekonomin på sin höjd spelade en biroll.
– Jag ser inga förberedelser till någon revolution, varken här eller någon annanstans i Europa. Då behövs kunskap, organisationer, partier. Men allt här var spontant, säger Thomas Coniavitis, pensionerad sociologiprofessor i Aten.
– Decemberhändelserna var en explosion. Folk vädrade sin vrede och sin frustration mot hela det grekiska systemet.
Här, i demokratins födelsestad, tycks i stort sett alla missnöjda med de demokratiskt valda politikerna. Misstron drabbar i lika hög grad regerande borgerliga Ny demokrati som socialdemokratiska Pasok, det stora oppositionspartiet.
Regeringen tampas just nu med flera stora mutskandaler, medan Pasok färgas av gamla synder. Båda partierna anses tillämpa ett system där lojalitet värderas högre än riktiga meriter. Och båda är definitivt medskyldiga till ett sällsynt ineffektivt utbildningssystem.
I tonåren går grekiska elever först sex timmar i en vanlig, statlig skola. Senare på dagen går många av dem ytterligare upp till sex timmar i en privatskola, som föräldrarna betalar hundratals euro i månaden för – allt för att klara inträdesproven till högre utbildning. Väl på universitetet hamnar många i en utbildning de saknar intresse för. Och efter examen väntar arbetslöshet för 30 till 40 procent.
Inte att undra på att skolelever och studenter utgjorde en majoritet bland dem som demonstrerade i december. En av dem var 25-årige Alexandros Daniilidis.
– Folk mellan 20 och 30 kan inte se någon framtid i det här landet, säger Alexandros, nyss färdig med sin examen i geologi – ett ämne som var hans 17:e val när han sökte till högskolan.
– Jag gick i fem sex demonstrationer och en del ledde till våld. Jag kan förstå om någon vill sabba en bank eller slåss mot en polis, även om jag inte skulle göra det själv.
Demonstrationer och ockupationer, även med våldsinslag, ses av många greker som normala sätt att påverka. Minnet av studentupproret på Tekniska högskolan 1973 lever kvar – det var början till slutet för den militärjunta som regerade Grekland 1967–74. Och framför parlamentet i Aten är demonstrationer legio: ett par, tre stycken per vecka är normalt.
Ändå var det något utöver det vanliga som hände här i vintras. Både skalan och kraften i protesterna var större än någon hade väntat sig. Kan det hända igen?
– Ja, alla de bakomliggande faktorerna finns kvar. Kommer det en ny gnista, som mordet på 15-årige Alexis, kan det hela upprepas, säger professor Coniavidis.
– Vi är beredda. Sätter det i gång så kommer vi att vara med på barrikaderna, säger anarkisten Evi.
I Exarchia går ockupanternas stormöte mot sitt slut. Beslut har fattats om att ordna grävskopa för att bygga en gräskulle i ett hörn. En konstnär har fått i uppdrag att fila lite på ett affischförslag. Många deltagare har redan troppat av, medan andra har hämtat ölflaskor i någon av kvarterets barer.
En stor hund lufsar rakt igenom församlingen och möts av skratt och vänliga klappar på ryggen. Just nu känns de våldsamma upploppen långt borta.
Och även om ockupanterna föraktar dagens politiker så förvaltar de på sitt sätt ett 2 500 år gammalt arv. Också på Perikles tid samlades vanliga atenare, inte långt härifrån, i öppna möten för att tillsammans fatta beslut i angelägna frågor.
Antikens atenska demokrati blev en av grunderna för den västerländska civilisationen. Kommer Exarchias anarkister att förändra världen med sina ”antihierarkiska beslut” och sina molotovcocktails? Knappast, men parken blir nog kvar. Polisen har inte varit här på flera veckor, berättar Evi.