Zofia Tucinska är seglaren som jobbat på Antarktis och nu förhandlar om klimatet i Bryssel.
Vad arbetar du med?
Jag är utsänd från miljödepartementet och förhandlar om klimat- och miljöfrågor för den svenska regeringen i Bryssel. Jag jobbar i miljöarbetsgruppen som hör till EU:s ministerråd.
Vad har du för bakgrund och utbildning?
Jag är utbildad miljö- och hälsovårdsinspektör. I 10 år jobbade jag med miljö och hälsa kommunalt, sedan blev det avfallsfrågor och sedan EU-frågor på Naturvårdsverket. Där arbetade jag med internationellt samarbete mellan myndigheter. I Bryssel har jag tidigare jobbat med miljöfrågor på kommissionen. Förra gången Sverige var ordförande i EU var jag på UD och sysslade med globala miljöfrågor. Dessutom har jag gjort FN-tjänst i Libanon som miljöinspektör och jobbat på Antarktis för polarforskningssekretariatet.
Varför ska man rösta i EU-valet?
Alla våra miljölagar stiftas ju inom EU av parlamentet tillsammans med rådet, så det är förstås jätteviktigt att skicka dit duktigt folk från Sverige. Parlamentet är en tung och viktig instans.
Vilken är EU:s största utmaning just nu?
Klimatfrågan är tuffast. Klimat- och energipaketet som vi tagit är ett viktigt steg men klimatet fortsätter att ligga högt på agendan.
Vilken roll spelar EU för att få till stånd ett globalt klimatavtal?
Genom klimat- och energipaketet har vi visat att vi är beredda att göra stora insatser för att minska utsläppen. Därmed kan vi ställa krav på de andra industrialiserade länderna. Vi snackar inte bara. EU kan verkligen göra skillnad, det är så pass stort och företräder många länder och människor.
Vad gör du helst när du inte jobbar?
Jag är ute mycket i naturen, går, paddlar, seglar. Ett minus med Bryssel är verkligen att det inte finns något hav. Och så sjunger jag i svenska kören här.
Familj?
Singel.
Ålder?
54 år.
Kan du dela med dig av ett eget positivt Europaminne?
Ett viktigt minne är när jag första gången kom till nya jobbet här. På första mötet var det en stor glädje att få se så många runt bordet som jag jobbat med i det förberedande arbetet när de baltiska länderna skulle bli medlemmar. Nu satt de här. Känslan var: ”Ja, det har hänt, de här, vi är här!”