EU:s domstol har större politisk betydelse än vi är vana vid i Sverige.
EU:s domstol kallas i regel EG-domstolen, eftersom den tolkar lagar som hör till den del av EU som utgörs av ”det gamla” EG. Därför ligger utrikes- och säkerhetspolitiken utanför domstolens domän, liksom i princip även polis- och straffrättsfrågor (men där kan länderna gå med på att domstolen får döma även på det området).
I spalten intill kan du läsa vilka olika slags regler som ligger inom domstolens bedömningsområde.
Domstolen har till uppgift att dels tolka EU:s regelverk, dels döma i tvister. Den kan döma i fyra typer av tvister:
· mellan EU:s institutioner
· mellan medlemsländer
· mellan EU:s institutioner och medlemsländer
· mellan EU:s institutioner och företag eller enskilda personer.
I det sistnämnda fallet är det en lägre instans som dömer, den så kallade förstainstansrätten.
Domstolens tillvaro är för det mesta anonym, men när den bestämmer hur olika EU-regler ska tolkas hamnar den emellanåt i fokus. I Sverige uppmärksammades exempelvis den så kallade Vaxholmsdomen, som handlade om fackets rätt att vidta stridsåtgärder mot ett lettiskt företag som tillfälligt sänt ut arbetskraft till Sverige. Två alkoholrelaterade domar som berört Sverige var den så kallade Franzéndomen om Systembolagets försäljningsmonopol och Rosengrendomen om privatinförsel genom beställning på nätet.
Om domstolar i de enskilda länderna är osäkra på hur en EU-regel ska tolkas kan de begära så kallat förhandsbesked från EG-domstolen. De högsta rättsinstanserna i länderna, som alltså inte kan överklagas (som Högsta domstolen i Sverige), är skyldiga att begära förhandsbesked om de är osäkra på tolkningen.
EG-domstolen dömer inte i själva målet i fråga, utan slår fast hur den omtvistade EU-regeln ska tolkas. Den nationella domstolen är sedan skyldig att följa tolkningen.
EU:s domstol har sista ordet när det gäller att tolka unionens lagar och regler. Skälet är rättssäkerhet: lagarna ska tolkas på samma sätt för alla medborgare och medlemsländer. Det innebär att EG-domstolen – på liknande sätt som den amerikanska högsta domstolen – i praktiken har stor politisk tyngd.
Domstolen har en domare från varje medlemsland. Den svenska domaren är Pernilla Lindh. Till sin hjälp har domarna åtta generaladvokater, som lämnar ett preliminärt utlåtande i olika rättsfall. Ofta följer domarna generaladvokaternas linjer men långt ifrån alltid.
Både domstolen och förstainstansrätten finns i Luxemburg.