Det tog tid för ordförande Carl Bildt att välkomna sina gäster när EU:s utrikesministrar samlades i Stockholm på fredagen. 26 ministrar från 26 suveräna länder traskade förbi på röda mattan och gjorde uttalanden för pressen.

Det illustrerar EU:s dilemma. Som ekonomisk aktör är EU tyngst i världen, men på den storpolitiska scenen väger unionen inte lika tungt med sina många röster. Ändå vill EU vara en global aktör som talar med USA, Kina och Ryssland på jämställd fot.

Och EU:s utrikespolitiska muskler kommer att stärkas om irländarna röstar ja till EU:s Lissabonfördrag den 2 oktober. För med Lissabonfördraget får EU en ny chef för den gemensamma utrikespolitiken. En ”hög representant” i Bryssel som ska tala för EU i världen, leda utrikesministrarnas arbete och möten, ha en egen utrikestjänst och samtidigt vara vice ordförande i EU-kommissionen.

Förberedelserna för detta talar ingen högt om medan utgången på Irland ännu är oviss. Men tidsschemat är tajt. Statsminister Fredrik Reinfeldt vill att den höge representanten och en ny ”EU-president”, ska tillsättas vid ett toppmöte i Bryssel den 29 oktober. Samtidigt vill man ha ett beslut om hur den nya utrikestjänsten ska utformas.

Och därför arbetar nu Sverige, diskret men intensivt, med att dra upp planerna för den höge representantens fögderi, så intensivt att initierade observatörer utanför regeringskansliet uttrycker förvåning över hur mycket kraft Sverige lägger på detta.

I dag leds EU:s insatser i världen från två olika högkvarter. Medlemsländerna i ministerrådet sköter traditionell utrikespolitik och militära insatser. EU-kommissionen sköter handelsförhandlingar och delar ut bistånd, områden där EU tillhör världens tungviktare. En ny utrikeschef med säte både i kommission och råd ska ge bättre samordning och därmed öka EU:s tyngd på världsscenen.

Den höge utrikesrepresentanten väntas få ett eget högkvarter där den nya utrikestjänsten ska byggas upp. En betydande del av personalen ska rekryteras från medlemsländernas utrikesministerier, resten från EU-kommissionen och ministerrådets sekretariat. EU-kommissionens kontor runt om i världen blir EU-ambassader under den höge representanten.

Viktiga delar av biståndspolitiken kan hamna i den nya utrikesbasens högkvarter, liksom delar av utvidgningen. Och hur blir det med handelspolitiken? Heta revirstrider kan väntas.

Och vem ska få denna tunga post? Namndiskussionerna förs redan i stor tysthet.

Carl Bildt kan därför gå till historien som den siste nationelle utrikesminister som fick leda sina kollegers arbete i EU. Men också som den som satte sin prägel på ”Nya EU”.