Fredrik Reinfeldt gick en av sina hårdaste ronder som EU-ordförande på torsdagen och fredagen när han kämpade för att få EU-länderna att enas om ett mandat inför FN:s klimatförhandlingar i Köpenhamn. Viktigast för Reinfeldt var att få siffror på bordet, för att han ska ha något att komma med när han denna vecka som EU-ordförande först möter den amerikanske presidenten Barack Obama och sedan Indiens premiärminister Manmohan Singh.
Nu kan Reinfeldt berätta för de andra ledarna i världen att EU ställer sig bakom att det kostar 100 miljarder euro per år 2012–2020 för att finansiera klimatinvesteringar i tredje världen. Dessutom enades EU-länderna om att den rika världen behöva bidra till detta med 22–50 miljarder euro från sina statskassor, och att EU är redo att betala en ”rättvis andel” av detta.
– Nu har vi en överenskommelse som ger EU ett starkt mandat i Köpenhamn, sade EU-ordföranden Reinfeldt nöjt efter mötets slut.
Hittills har de globala förhandlingarna varit låsta eftersom tredje världen kräver pengar på bordet innan de är redo att gå med på några klimatåtaganden. Men de har inte fått några bud från den rika världen förrän nu. EU är först på plan med att lägga fram siffror.
EU-länderna är också överens om att de allra fattigaste länderna kommer att behöva 5–7 miljarder euro 2010–2012 för att snabbt kunna inleda en grön omvandling. Men här fick Fredrik Reinfeldt sänka ambitionerna. Finansieringen av denna snabbstart blir frivillig efter påtryckningar från länderna i östra Europa.
– Vi stod inför att inte ha något mandat eller göra så här. En del länder i EU har IMF-program och stora problem med finanserna. Då sa vi att det är bättre att göra det frivilligt än att fälla hela mandatet, säger Fredrik Reinfeldt.
Han framhöll också att det redan finns medlemsländer som har signalerat att de är redo att betala för snabbstarten.
Dessutom skjuts en av de allra snårigaste och omdebatterade frågorna – hur mycket vart och ett av EU-länderna ska betala av klimatstödet till tredje världen – på framtiden. Med Polen i spetsen hade östeuropeiska länder med stora utsläpp krävt klart besked om att deras andel inte blir för stor. De vill att ländernas inkomst snarare än utsläpp ska avgöra hur mycket var och en ska betala. Det vill säga att ju fattigare ett land är desto mindre ska det betala, oavsett hur mycket det släpper ut.
Det går emot Sveriges ambition att fästa stor vikt vid de olika ländernas utsläpp och låta de som släpper ut mycket få betala för det.
Nu blev lösningen att tillsätta en arbetsgrupp som ska se till att EU:s minst utvecklade länder slipper betala en orimlig andel.
Enligt Reinfeldt kommer den exakta fördelningen mellan EU:s länder vara klar först efter en eventuell global uppgörelse i Köpenhamn.
EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso var mycket nöjd med resultatet från toppmötet.
– Det här betyder att Europa behåller sin ledarroll i klimatfrågan och kan ta med sig det här budskapet till Washington, New Delhi och Peking. EU kan säga: vi är redo, sade han.
Ytterligare en olöst fråga är hur man ska hantera de utsläppsrätter som blir över från Kyotoprotokollet, den förra internationella klimatuppgörelsen. Polen och de andra östländerna sitter på stora överskott eftersom deras ekonomier och därmed även utsläpp sjönk kraftigt efter Sovjetunionens fall. Nu vill man ta med sig dessa, som kan säljas, in i ett nytt klimatavtal.
Problemet är om för många utsläppsrätter ligger kvar, blir det svårt att nå det övergripande klimatmålet, att sänka utsläppen med 30 procent. Ukraina och Ryssland hör till dem som har stora överskott. Och skulle alla gamla utsläppsrätter behållas blir det för billigt att släppa ut.
Lösningen som EU-ledarna enades om blev att Polen och de andra länderna inte ska behandlas annorlunda än Ryssland och Ukraina. Skulle de få behålla sina utsläppsrätter i ett globalt avtal, ska det alltså gälla även EU-länderna. Men det poängteras också att om rättigheterna används fel undergräver det chansen att minska utsläppen.