På fredag lämnar statsminister Fredrik Reinfeldt symboliskt i från sig EU:s ordförandeklubba. Mottagare blir en ny maktstruktur i unionen.
Spaniens premiärminister José Luis Zapatero hade nog gärna sett han kunnat greppa den där ordförandeklubban för egen del, pressad som hans regering är av fallande popularitetssiffror och hårda konsekvenser av den ekonomiska krisen.
Den internationella scenens 100-wattsljus kan emellanåt göra underverk för en politiker som kritiseras för att ha reagerat långsamt inför en skenande arbetslöshet på nära 18 procent, en av EU:s högsta. Två år in i sin andra mandatperiod har Zapatero själv också allt mer sökt sig till de internationella frågorna.
Spanien har dessutom antagit ett ambitiöst program för sitt ordförandehalvår, där förbättrade relationer med Kuba och övriga Latinamerika är en av huvudpunkterna.
Men den spanske premiärministern tvingas i och med Lissabonfördraget dela scenen med belgaren Herman Van Rompuy, som från 1 januari är permanent ordförande när EU:s stats- och regeringschefer möts. Utrikesminister Miguel Angel Moratinos måste även han slåss om rampljuset, med brittiska EU-kommissionären Catherine Ashton, som sedan i december fungerar som en sorts utrikesminister för unionen.
Riktigt hur maktfördelningen kommer att se ut i praktiken är dock inte klart.
Van Rompuy, känd och utsedd för sina diplomatiska kvaliteter, var exempelvis noga med att inte inkräkta på statsminister Fredrik Reinfelds territorium den sista månaden av det svenska ordförandeskapet, trots att han själv var i tjänst.
Och Zapatero tycks ha nått en liknande överenskommelse med belgaren.
Flera EU-möten med hög profil ska förläggas till Spanien det kommande halvåret, främst bland dem ett besök av USA:s president Barack Obama, men också EU-möten med ledare från Latinamerika, Medelhavsregionen och Marocko.
– Vi har nått ett gentleman's agreement. Van Rompuy leder mötena, men Zapatero kommer att finnas vid hans sida och spela en viktig roll, säger Moratinos, men poängterar snabbt att det inte ska bli fråga om någon konkurrens dem emellan.
EU-analytiker är dock skeptiska. Henry Kissingers berömda fråga om vem man skall ringa om man vill tala med Europa riskerar att förbli obesvarad, befarar flera av dem.
– Det nya systemet är inte mindre komplicerat och svårtytt än det föregående, säger exempelvis Antonio Missiroli vid European Policy Centre.