Eamon Reid är extrem. Den pensionerade diversearbetaren ställer sig varje dag utanför den irländska regeringsbyggnaden med fler plakat än han kan hantera för att protestera mot regeringens sätt att hantera den ekonomiska krisen.
– Jag är så arg att jag hade velat ta fram ett maskingevär och knäppa dem. Men sådan är jag inte, därför åker jag hit och visar mitt missnöje i stället.
Men samtidigt som Eamon Read är unik i sitt handlande är han vanlig i sitt tänkande. Många irländare jag träffar är missnöjda med regeringen, klagar över politikernas höga löner, den dåliga hanteringen av bankerna, bonusarna och hur fastighetsmarknaden fick skena till en bubbla. Men de tänker ändå, som regeringen vill, rösta ja till det som denna vecka håller EU-etablissemanget på halster – Lissabonfördraget. Förklaringen är rädsla för djupare fall i ekonomin vid ett nej.
– I den ekonomiska situation som regeringen har skapat är det nödvändigt att rösta ja. Vi behöver EU i dessa tider, säger Eamon Reid.
När DN besöker Irland är kampanjandet i gång för fullt. Lyktstolparna är överfyllda av affischer, med mer eller mindre relevanta budskap. ”Ja för jobb”, ”Nej till superstat”, skriker de.
Jasägarna pratar jobb, investeringar och återhämtning – saker som enligt dem underlättas av ett ja. Nejsidan för fram försämrade rättigheter för arbetare, risk för privatisering av vård och utbildning, hotade minimilöner.
Debatten har känslomässiga övertoner och mycket av det som avhandlas ryms inte ens i Lissabonfördraget. Tydligt är att jasidan efter sitt snöpliga nederlag förra gången har ökat trycket. Samtliga stora partier på Irland stöder ett ja. I parlamentet är det endast Sinn Feins fyra representanter som propagerar för ett nej.
– Jakampanjen var väldigt dålig förra gången. Denna gång går man på känslor och försöker undvika att diskutera detaljer i fördraget, säger Stephen Collins, ledarskribent på Irish Times.
Och det tycks fungera hittills. En opinionsmätning som publicerades i fredags visar att 48 procent av irländarna tänker rösta ja, 33 procent nej och att 19 procent är osäkra. Men även om jasidans övertag är stabilt, är det nejsidan som gått fram mest, med fyra procentenheter.
Så jasidan fortsätter att måla sina stora penseldrag för att, som nejkampanjarna säger, skrämma irländarna till att säga ja den 2 oktober. Vid en presskonferens visar Irlands finansminister Brian Lenihan den ena negativa stapeln efter den andra: arbetslösheten, tillväxten, budgetunderskottet, statsfinanserna. Allt har försämrats rejält.
– Ett ja är avgörande för återhämtningen. Det är export som kommer att driva tillväxten och EU är Irlands största exportmarknad.
Nu utesluts inte Irland plötsligt från EU vid ett nej. Men det Lenihan och andra varnar för är att landet kan förlora i anseende och hamna på efterkälken.
Är det då inte oförskämt mot väljarna att med så kort mellanrum, drygt ett år, gå till folkomröstning igen? Regeringen försvarar sig med att den har lyssnat på folket och därefter ordnat vissa förändringar jämfört med förra gången. Det handlar om att varje land ska få behålla en EU-kommissionär. Dessutom har Irland fått på pränt att fördraget inte kommer att påverka landets abortlagar, militära neutralitet eller skattelagar. Allt detta oroade väljarna förra gången, trots att det är saker som inte direkt påverkas av fördraget.
Men garantierna imponerar inte på nejsidan, som är en ohelig allians mellan vänsterfolk, ja till livet-organisationen Coir och multimiljonären Declan Ganley.
– De legala garantierna förändrar inget alls i fördraget. De borde ha givit oss ett bindande protokoll, säger Roger Cole, ledare för paraplyorganisationen Fred och neutralitet.
Hans främsta argument mot Lissabonfördraget är att han anser att det leder till ökat militärt samarbete.
– Vi var en del av ett militärt imperium förut, Storbritannien, och krigade någonstans hela tiden. Nu vill de skapa en militär superstat.
Men det ironiska i kråksången är att om Irland röstar nej är risken, enligt många bedömare, att man återigen blir mer beroende av EU-skeptiska Storbritannien. Toryledaren David Cameron har utlovat en folkomröstning om Lissabonfördraget om han blir Storbritanniens nästa premiärminister och fördraget ännu inte har införts. Risken då är att de kontinentala länderna går vidare, medan de brittiska öarna bildar sin egen grupp.
– Antalet irländare som vill vara sammankopplade med Tories kan du räkna på en fot. Att vara inklämda i en euroskeptisk grupp är inget irländarna vill, säger Irlands Europaminister Dick Roche.
Jasidan är också en brokig skara. Det borgerliga regeringspartiet Fianna Fail står på samma sida som socialistiska Labour och de större fackföreningarna. Denna gång har de dessutom fått uppbackning av Ryanairchefen Michael O’Leary och inte minst landets rugbyhjältar. Därtill har biskopsämbetet gått ut och sagt att abortlagarna inte ska påverkas av fördraget.
Vid ett möte på ett hotell i Dunleary, förort till Dublin, förklarar Labourledaren Eamon Gilmore sina argument:
– Lissabonfördraget gör EU mer demokratiskt, rättigheter för medborgare och konsumenter skrivs in och principer kring fred målas upp. Dessutom är det viktigt att det finns en stark känsla av att Irland är en del av EU. Vi kastas inte ut vid ett nej, men vårt rykte kan skadas.
Till jasidans fördel i år talar också att bönderna tycks stå stadigt bakom fördraget denna gång. Förra gången Irland folkomröstade svängde bondeorganisationen IFA mot ja i sista stund, men undersökningar visar att många bönder ändå valde att rösta nej. Den här gången är det annat ljud i skällan; studier visar att uppemot 80 procent av bönderna är för Lissabonfördraget.
– Det kanske är lite som ett äktenskap, man måste fortsätta vara delaktig. Om vi röstar nej tror jag att vår ekonomi får stora problem, hade vi stått utanför EU skulle Irland vara lika illa däran som Island, säger bonden Michael Doran från Wexford.
Och de flesta bönder jag träffar under plöjmästerskapen i Althy strax utanför Kildare är positiva till fördraget. Ber Murray har svängt från nej till ja.
– Jag är bättre informerad denna gång och inser att vi behöver vara en del av Europa i kristider som dessa, säger hon.
Hit vallfärdar tiotusentals från hela Irland i dagarna tre för att bevittna plöjningstävlingar och vandra mellan ett otal stånd, där alltifrån tröskor till vattenspridare säljs. Bonden Patrick Doyle röstade nej förra gången för att han var missnöjd med regeringen.
– Det har inte ändrats, men den här gången förstår jag lite mer vad det handlar om och de dåliga saker som hänt med ekonomin gör saker annorlunda. Därför lutar det åt ett ja denna gång.