Om Fredrik Reinfeldt fått som han velat hade EU:s stats- och regeringschefer varit ense om två toppnamn inför kvällens middag i Bryssel. Men arbetet med att nominera personer till posterna som EU-president och EU-utrikesminister fortsätter ända fram till middagsbordet.
Den svenska statsministern har enligt egen utsago ägnat fyra arbetsdagar – och ett par nätter – åt att telefonförhandla med 26 stats- och regeringschefer för att få fram kandidater. Men uppgiften har visat sig extremt komplicerad, eftersom såväl politiska som geografiska och könsmässiga faktorer måste vägas in.
Uppgiften har liknats vid att vrida Rubiks kub rätt.
Det tycks finnas någorlunda enighet om att den permanenta ordföranden, eller presidenten, bör vara en borgerlig politiker och chefen för EU:s utrikesfrågor, utrikesministern, bör komma från det socialdemokratiska lägret.
Därtill finns behovet av att balansera stora och små medlemsländer samt att – om möjligt – bryta gubbväldet i unionen. Mansdominansen i Europapolitiken har inte blivit mindre av att den nominering till ny EU-kommission som också pågår är stinn av slipsar och kostymer. Bara fyra av hittills 23 namn som lagts fram är kvinnor.
Ett önskemål som vuxit är att presidenten bör vara skicklig på att kompromissa. Sådana personer finns ofta i de mindre medlemsländerna. I så fall skulle utrikesposten besättas av en person från ett stort medlemsland.
Trots att det bara är timmar kvar till utnämningarna är det faktiskt oklart vilken profil presidenten kommer att ha. Ska den vara låg med fokus på inre arbete eller hög med fokus på att vara en stark representant för EU i världen?
När den permanenta ordförandeposten föreslogs var de mindre länderna skeptiska (med undantag för bland andra Göran Perssons Sverige). De var, konstaterar statsvetaren Jonas Tallberg, oroliga att den nya toppfiguren skulle bli de stora ländernas representant och övertrumfa kommissionens ordförande. Kommissionen, som inte representerar regeringarna, anses vara garanten för småländers inflytande. När nu jobbet nu är ett faktum försöker många av de mindre och medelstora länderna lobba för att det ska bli av den mer lågprofilerade sorten.
Den vaga tjänstebeskrivningen ger alldeles uppenbart premiärpresidenten mycket stora möjligheter att utforma jobbet.
Presidentposten anses vigd för någon som är eller har varit stats- eller regeringschef. Det underlättar inte spelet att sittande premiärministrar eller presidenter inte för död och pina vill avslöja att de är intresserade om de inte är helt säkra på att få jobbet. Får de det inte riskerar de politiska bakslag i hemlandet. Även några av dem som nämnts som kandidater till EU-utrikesministerposten har offentligt nekat till att vara intresserade.
Därför sköter den svenska statsministern hela hanteringen i det fördolda. Den enda som öppet sagt sig vilja ha jobbet som president är den förra lettiska presidenten Vaira Vike-Freiberga.
Reinfeldt ska faktiskt även tillsätta en tredje, nog så viktig post: chef för ministerrådets generalsekretariat. Men allt strålkastarljus riktas mot de två profiljobben.
De svenska arrangörerna av toppmötet har garderat sig för en lång nattmangling i ministerrådsbyggnaden Justus Lipsius: frukost till fredag morgon är beställd.