Klaus Wowereit behöver inte fundera länge.

– Vad London och Paris har som Berlin inte har? Kanske är det rikedomen. Berlin har en avbruten historia, under 50 års tid var staden inte huvudstad, därigenom har inte all ekonomi koncentrerat sig hit.

Vad har Berlin som London och Paris inte har?

– Berlin är en stad i förvandling och därmed händer hela tiden något nytt. London och Paris är i allt väsentligt redan färdiga. I Berlin är mycket på gång, mitt i staden finns stora arealer som man kan utveckla.

Om tio år – vad har hänt om man jämför de här tre städerna?

– Ekonomiskt kommer Berlin att ha förbättrat sig väsentligt. Berlin kommer fortfarande att vara de kreativas stad, staden med mest dynamik och förändring.

Sedan snart åtta år är socialdemokraten Klaus Wowereit Berlins borgmästare, den som står i spetsen för Berlins försök att återta sin position som världsstad.

Före kriget var Berlin ett cent­rum för industrin men också för vetenskapen, kulturen och inte minst nöjeslivet. Nazismen lade allt i ruiner, både bokstavligt och bildligt. Det kalla krigets fronter möttes sedan här, vid muren.

När muren föll trodde alla på en vändning. Nya bostadsområden byggdes för alla de miljoner som skulle flytta hit. I stället tilltog avindustrialiseringen, inte minst i öst. Euforin förbyttes i kris – och löje.

Drömmarna hånades. När delstaten Berlin i sin nöd – ofattbara 600 miljarder i skulder – gick till författningsdomstolen för att få hjälp märktes det tydligt att övriga Tyskland ställde sig tämligen kallsinnigt.

Klaus Wowereit är känd för sina one-liners. En av klassikerna är karaktäristiken av hemstaden: ”fattig men sexig”.

– Det var ett försök att beskriva tillståndet. Vi har fortfarande en hög arbetslöshet, men det är en spännande stad, trots fattigdomen en stad där man kan leva väl, säger han efter att ha bjudit på kaffe i den svarta soffgruppen; hans tjänsterum i rådhuset är väl tilltaget.

Det talas mycket om det kreativa Berlin – om skivbolagen, filmindustrin, reklamfirmorna, unga modedesigner, operahusen, museerna, teatrarna, de hundratals gallerierna, klubbarna.

Skeptikerna rynkar på näsan, säger att det bara dricks en massa caffelatte.

– Det dricks en hel del öl också, men det blir verkligen något gjort. Vi räknar med att vi har 160.000 arbetsplatser inom den kreativa industrin, säger Wowereit.

Universiteten och högskolorna utgör förstås också en viktig del tillsammans med vetenskapsbyarna Adlershof och Buch med ett otal högteknologiska firmor.

Och nu kommer krisen?

– Vi märker den inte så våldsamt eftersom Berlin har en sådan kris bakom sig på 90-talet. De industriarbetsplatser vi har kvar har egentligen framtiden för sig. Någon strukturell kris är inte att vänta.

Berlin letar lystet efter tecken på att alla strävanden och ansträngningar verkligen bär frukt. De finns.

Tusentals lobbyister flyttade efter när regeringen, riksdagen och flertalet av ministerierna bytte Bonn mot Berlin för tio år sedan. Visserligen har inget av de största företagen sitt säte i Berlin, men de ser till att vara representerade här.

Landets största tidning, Bild-Zeitung, flyttade i fjol från Hamburg till Berlin, det anrika förlaget Suhrkamp lämnar Frankfurt, den nya storflygplatsen i Schönefeld är under byggnad, mytomspunna Berghain korades nyligen till världens bästa technoklubb.

Turismen ökar snabbt, nya hotell poppar upp med prestigefyllda Waldorf Astoria i spetsen. Turiststaden Berlin är nu trea i Europa, om än långt efter London och Paris.

Halva stadens befolkning har bytts ut efter murens fall. In kommer en ung och uppåtsträvande elit, kvar finns de äldre och arbetslösa – Berlin delar sig i två. Wowereit skakar på huvudet, tycker inte att beskrivningen stämmer.

– Här har vi inte kvarter som Paris förorter och andra där bara välsituerade bor. Här är det mer blandat, säger han.

Kreuzberg är förstås paradexemplet. Här bor de invandrade turkarna tillsammans med väns­terintellektuella och borgerliga bohemer som älskar husen längs kanalen. Problemet är att de som kan lämnar Kreuzberg när de får barn.

Själv växte Klaus Wowereit upp i södra Västberlin tillsammans med sina äldre syskon och sin ensamstående mor. När han tog cykeln stötte han snart på muren, en tydlig gräns. För Wowereit fanns ändå inget alternativ till Berlin.

– Berlin var den enda metropolen i Tyskland som man med rätta kunde kalla storstad.

Wowereits allra mest kända uttalande kom till strax innan han skulle nomineras som borgmästarkandidat. Han kom ut i talarstolen.

– Jag är homosexuell och det är helt okej, sade han.

Hade det varit möjligt i Bonnrepublikens Tyskland?

– Med största säkerhet inte, men mycket har utvecklat sig.

Har det något att göra med Berlin?

– Både och. Berlin har alltid haft en sådan öppenhet. Men numera vet vi att det också är möjligt. I Hamburg och till och med i Bayern finns det en borgmästare som är öppet homosexuell.

Likt de flesta följde Wowereit häpet framför teven hur muren föll en torsdagskväll i november för snart tjugo år sedan. Som så många and­ra välkomnade han dagen därpå sina östtyska systrar och bröder på paradgatan Kurfürstendamm.

I dag regerar Wowereit Berlin tillsammans med Vänstern, det parti som har sina rötter i SED, det allenarådande DDR-partiet. Han har sagt att det var nödvändigt för att minska motsättningen mellan öst och väst.

– Socialdemokraterna representerar båda sidorna av staden. Men 2002 hade Vänstern 47 procent av rösterna i öst. Med tanke på integrationen var det säkert ett steg på vägen att ta med dem i regeringen. Och vi regerar bra tillsammans.

När man pratar om näringslivsutvecklingen för Berlin är denna röd-röda regering just ett rött skynke för många?

– Det påstår man alltid, men då skulle ingen heller investera i Kina eller Ryssland eller där vänsterpartister och kommunister sitter i regeringen. Näringslivet är inte så dumt. Antingen är man intresserad av att investera i Berlin eller inte, säger stadens regerande borgmästare.