Flykting- och asylpolitik berör känsliga inrikespolitiska frågor men har efter hand ändå vuxit fram som ett gemensamt politikområde i EU. Skälet är den fria rörligheten för personer inom unionens område.
Ännu finns viktiga skillnader mellan länderna, men ambitionen i det program som ska klubbas under det svenska ordförandeskapet är att jämka samman lagarna så att EU på sikt får en gemensam asylpolitik med samma regler i alla länder. Planer finns på ett gemensamt asylkontor. Sverige och en grupp andra medlemsländer vill också att länderna ska dela ansvaret för flyktingmottagandet.
Enskilda länder får gå längre
I dag har EU bestämmelser för vad som är grund för skydd, hur asylproceduren ska gå till, vilket land som ansvarar för en asylansökan och vad som krävs för att ett land ska betraktas som säkert ursprungsland (och flyktingar alltså kan skickas tillbaka dit).
Det så kallade skyddsgrundsdirektivet beskriver vilka som är flyktingar och som därför ska få asyl. Det handlar bara om personer som är flyktingar enligt Genevekonventionens definition, det vill säga riskerar förföljelse på grund av ras, religion, ursprung eller politiska åsikter.
Andra grunder för att ge asyl, som humanitära skäl, bygger på varje medlemslands egna lagar. Och de skiljer sig åt. Andelen av alla asylsökande som får ja i Sverige är exempelvis mångdubbelt högre än motsvarande andel i Grekland.
Procedurdirektivet reglerar bland annat hur en asylansökan ska hanteras, hur prövningen ska gå till och vilka rättigheter en asylsökande har – som rörelsefrihet och tillgång till information och vård.
Alla dessa gemensamma regler är minimibestämmelser, vilket innebär att enskilda länder kan ha generösare lagar om de vill.
Första asyllandet har huvudansvar för att pröva ansökan
Eftersom gränserna mellan EU-länderna är öppna behöver man slå fast vilket land som ska ha huvudansvar för en asylansökan. Enligt den så kallade Dublinförordningen ligger huvudansvaret på det land som utfärdar visum, beviljar uppehållstillstånd eller på annat sätt bidrar till den asylsökandes inresa i EU. Det är förstås ofta det första medlemsland personen kommer till. Ett annat land har rätt att ta över ansvaret för ansökan om det så vill, trots att det inte är skyldigt enligt Dublinförordningen.
Det finns en särskild databas, Eurodac, där alla asylsökandes fingeravtryck lagras. Där kan ett land kontrollera att en person som söker asyl inte redan har ansökt om asyl i ett annat medlemsland.