En politisk och ekonomisk union
Europeiska unionen (EU) är en sammanslutning mellan ett antal europeiska länder som valt att de ska ta gemensamma beslut på vissa politiska områden. Antalet frågor har ökat genom åren. Vad som ska bestämmas av EU och vad som ska bestämmas av de enskilda medlemsländerna själva är ständigt föremål för diskussion. Från att ha börjat som ett samarbete mellan sex länder strax efter andra världskriget, har EU 2011 27 medlemsstater. Sverige gick med 1995. En viktig fråga för EU är vilka nya länder som ska släppas in. En del av EU:s medlemsländer har dessutom gått samman i ett fördjupat ekonomiskt samarbete, kallat EMU. Det innebär bland annat att de har en gemensam valuta, euron (mer om EMU nedan). Sverige valde i en folkomröstning 2003 att behålla kronan.
Så styrs EU
Grundidén med EU är att medlemsländerna lämnar ifrån sig makten över vissa frågor till unionen. Den makt som EU därigenom har fått är fördelad på fyra organ: kommissionen, parlamentet, domstolen och ministerrådet. Samspelet mellan dem och de olika medlemsländerna är komplext. EU är en politisk konstruktion som inte liknar någon annan. Dessutom är den stadd i ständig förändring, bland annat beroende på att antalet medlemmar ökar. Omdebatterade Lissabonfördraget är den senaste uppsättningen med grundläggande spelregler (särskilt fokus på utrikes- och säkerhetspolitik) och det trädde i kraft den 1 december 2009, nästan ett år försenat.
Kommissionen
Kommissionen föreslår nya lagar och ska se till att beslut blir verkställda. Den har också ansvar för EU:s budget. Varje medlemsland tillsätter en ledamot i kommissionen, kallad kommissionär. Kommissionärernas uppdrag är dock inte att driva sitt hemlands intressen, utan att se till unionen som helhet. De har var och en ett eller flera ansvarsområden. Sveriges kommissionär är sedan den 9 februari 2010 Cecilia Malmström som har inrikesfrågor på sitt bord. Kommunikationens ordförande är sedan den 1 november 2004 portugisen José Manuel Barroso.
Ministerrådet
Detta är EU:s högsta beslutande organ, som stiftar lagar och stakar ut kursen inför framtiden. På de flesta områden delar ministerrådet beslutanderätten med parlamentet. Inom utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken styr ministerrådet ensamt. Rådet består av medlemsländernas ministrar, samlade kring respektive politikområde. När ländernas stats- och regeringschefer sammanträder kallas detta för Europeiska rådet.
Parlamentet
Det enda organet vars ledamöter utses direkt av väljarna i de olika länderna. Valen hålls vart femte år. Nästa gång det är dags är i början av juni 2014. Antalet ledamöter är sedan Lissabonfördraget 754, varav Sverige ska ha 20. Än så länge är det dock oklart när 2 av dem, Jens Nilsson (S) och Amelia Andersdotter (PP), får träda in i rollen. Parlamentet har inte full lagstiftningsmakt som exempelvis Sveriges riksdag, men i många frågor har det beslutanderätt tillsammans med ministerrådet. Det gäller exempelvis miljöpolitiken och frågor om varors och tjänsters fria rörlighet inom EU. Även nya medlemsländer ska godkännas av parlamentet, liksom EU:s budget. I andra frågor har det en rådgivande funktion. Nya kommissionärer måste få godkänt av parlamentet, som också kan avsätta kommissionen. Parlamentet sammanträder mest i Strasbourg, men har sitt sekretariat i Luxemburg och ledamöterna utför det mesta av sitt arbete i Bryssel.
EU:s domstol
När det blir konflikt om hur lagar och fördrag ska tolkas är det EU:s domstol som har sista ordet. Medlemsländer som bryter mot EU:s regler kan dömas till dryga böter. Om en domstol i ett medlemsland tycker att det är oklart hur lagarna ska tolkas i ett visst mål, kan den få ett förhandsavgörande från domstolen. Det innebär att domstolen klargör vad som gäller enligt EU-rätten i det aktuella fallet. Hur den slutgiltiga domen ska lyda är sedan upp till domstolen i medlemslandet. Under domstolen finns förstainstansrätten. Hit vänder sig företag och enskilda personer som hamnat i tvist med någon EU-myndighet. EU:s domstol består av en domare från varje medlemsland som biträds av ett antal generaladvokater.
Vad bestämmer EU?
Ett centralt område för EU:s beslutsfattande är den inre marknaden. Den ska präglas av fri rörlighet för varor, tjänster, arbetskraft och kapital. Andra områden där EU bestämmer helt eller delvis är handel med övriga världen, miljö, jordbruk, utrikespolitik, invandring och brottsbekämpning över gränserna. Sjukvård och skola är exempel på sådant som medlemsländerna styr över själva. Till grund för EU:s beslut ligger fördragen, som talar om vilka grundläggande regler som gäller för medlemskap och beslutsfattande. De beslut som EU fattar kan vara av olika slag. Förordningar gäller direkt och likadant i alla medlemsländer. Direktiv anger vad medlemsländerna ska uppnå men ger dem frihet att själva bestämma hur. Beslut gäller för de särskilda medlemsländer, individer eller juridiska personer som frågan handlar om.
Så funkar EMU
Valutan euro är den mest påtagliga konsekvensen av samarbetet i den ekonomiska och monetära unionen (EMU). 2002 bytte tolv länder ut sin valuta mot de nya sedlarna och mynten. Sedan har ytterligare fem tillkommit. Flera EU-länder, däribland Sverige, har alltså valt att behålla sin egen valuta. Men EMU handlar om mer än sedlar och mynt, och Sverige deltar i delar av samarbetet. Det handlar till exempel om fri rörlighet för kapital över gränserna, som en del av den inre marknaden. Sverige rättar sig också efter de villkor som EMU har ställt upp för hur medlemsländerna ska sköta sina ekonomier. Villkoren anger hur stor inflationen och ländernas budgetunderskott får vara. Euroländernas penningpolitik, exempelvis räntenivån, sköts av Europeiska centralbanken (ECB). Ett grundläggande syfte med EMU har varit att skapa större finansiell stabilitet och mindre valutaoro inom unionen.
Medlemsländerna och länder på kö
Medlemmar:
Belgien
Frankrike
Italien
Luxemburg
Nederländerna
Tyskland
Danmark
Irland
Storbritannien
Grekland
Portugal
Spanien
Finland
Sverige
Österrike
Cypern
Estland
Lettland
Litauen
Malta
Polen
Slovenien
Slovakien
Tjeckien
Ungern
Bulgarien
Rumänien
Godkända kandidater: Kroatien, Turkiet, Makedonien, Montenegro, Island
Potentiella kandidater: Albanien, Bosnien och Hercegovina, Serbien, Kosovo