Den 25 april 1974 fälldes högerdiktaturen i Portugal av en en officersrevolt som sedan växte till en folklig revolution. José Manuel Barroso var 18 år då, ung aktivist i en radikal vänsterorganisation. I dag är han ordförande i EU-kommissionen och har helt andra politiska åsikter. Men fortfarande ser han dagen då diktaturen föll som den viktigaste dagen i hans politiska liv.

– Det var en personlig erfarenhet jag aldrig kommer att glömma, säger Barroso när DN träffar honom på EU-kommissionens Londonkontor.

– Jag tycker det var en fantastisk period i mitt liv, den här tiden av radikal politik, och nu när jag inte längre är radikal lägger jag mycket radikal vilja i det som jag ser som ett moderat program.

I fem år har José Manuel Barroso varit ordförande i EU-kommissionen, och han vill väldigt gärna vara det i fem år till. De 27 EU-ländernas ledare har redan nickat ja till det men han måste få grönt ljus också från EU-parlamentet. Och där finns många som inte gillar den portugisiske kommissionsordföranden.

Varför är han rätt man för jobbet? DN ger Barroso 30 sekunder att förklara det på:

– Det enkla faktum att jag fått enhälligt stöd från stats- och regeringscheferna i alla 27 medlemsländerna visar att det i dessa svåra tider är möjligt att finna en gemensam inriktning mellan 27 länder, stora och små, fattiga och rika. Det tycker jag är det bästa argument man kan komma med.

– Och naturligtvis också det faktum att det var möjligt att i så svåra tider dra i gång visionära projekt som EU:s program för klimatinsatser, tillägger Barroso.

Till Barrosos varmaste anhängare hör nyblivne EU-ordföranden Fredrik Reinfeldt som Barroso ser fram mot att arbeta med.

– Sverige är en inspirationskälla för många i Europa. Ni har visat att det går att ha en öppen marknad och stå emot protektionism och samtidigt ha social sammanhållning, social utveckling, och höga miljöambitioner, säger han.

Fredrik Reinfeldt ser en Barroso med förnyat mandat som en fast punkt i ett svenskt ordförandehalvår som hotar bli stormigt. ­Reinfeldt vill få parlamentet att säga ja till Barroso redan i juli. Han sitter kvar till slutet av oktober, men om omvalet dröjer riskerar Sverige att inte ha en fullvärdig kommission att samarbeta med de sista heta veckorna av ordförandehalvåret.

– Ju förr vi får kommissionsordföranden godkänd, desto tidigare kan ordföranden börja förbereda nästa kommission. Helst borde den vara redo i början av november. Annars får vi några veckor och månader med en ”caretaker commission”, säger Barroso.

Från vänster har Barroso fått mycket kritik efter den omstridda Lavaldomen i EU:s domstol som gick mot de svenska facken. EU:s utstationeringsdirektiv, som reglerar villkoren för löntagare på tillfälligt arbete i annat EU-land, borde göras om efter Lavaldomen, anser kritikerna. Men kommissionen har inte hållit med.

I intervjun med DN utesluter dock inte Barroso att förslag till ändringar kan komma i framtiden. Kommissionen vill i första hand se till att direktivet tolkas och tillämpas ”på rätt sätt”. Samtidigt har den ansvarige kommissionären Vladimir Spidla ”satt i gång några studier och projekt” kring frågan, medan medlemsländerna försöker tackla problemen genom dialog mellan arbetsmarknadens parter.

– Vi utesluter inte andra initiativ. Men under den här kommissionens mandat, som slutar i oktober, blir det ingen förändring av direktivet, säger Barroso.

Under sina fem år i Bryssel har Barroso anklagats för att vara en vindflöjel som vänder kappan efter hur vinden blåser från tunga medlemsländer. Elaka tungor i kommissionskorridorerna talar om ”Barroso I” och ”Barroso II” för att skilja den första tidens kommissionsordförande, med tonvikt på konkurrens och marknad, från den senare, mer miljömedvetne och socialt inriktade Barroso.

Har han ändrat sig?

Barroso blir indignerad.

– Nej, nej, nej, nej, utbrister han. Det är en karikatyr! Det som hände var att läget förändrades, inte jag. I dag är de sociala frågorna mycket mer brännande. Det är uppenbart att vi måste göra mer i dag för att bekämpa arbetslösheten än vi gjorde för fem år sedan när situationen inte var så dramatisk.

Han nämner kommissionens förslag att lätta på reglerna i EU:s socialfond för att ge medlemsländerna hjälp att stötta de arbetslösa.

Han avvisar, också med indignation, kritiken mot att kommissionen skulle ha reagerat för långsamt och för lite när den globala finanskrisen exploderade hösten 2008.

– Jag förordade ett svar på EU-nivå direkt efter Lehman Brothers-kraschen när somliga medlemsregeringar fortfarande sade att vi inte skulle ha någon EU-reaktion utan medlemsländerna skulle sköta det själva.

Och så är det klimatfrågan. En tung uppgift för Sverige som EU-ordförande blir att hålla ihop de 27 EU-länderna kring unionens klimatåtaganden inför FN:s Köpenhamnsmöte i december.

– Det är inte lätt. För att uttrycka sig rakt på sak är det ett mirakel att vi har gjort det, och jag är mycket stolt över att kommissionen låg bakom förslagen. Om jag ska avslöja en hemlighet så var hemligheten att vi kopplade klimatfrågorna till energisäkerhet, säger Barroso.

Sättet att få med EU:s stora utsläppsländer i Östeuropa på klimatpaketet var alltså inte att tala om miljön, utan att förklara att ökad energieffektivitet skulle göra dem mindre beroende av rysk gas och mindre sårbara för gaskriser.

I oktober väntas de irländska väljarna gå till valurnorna för en andra folkomröstning om Lissabonfördraget som är tänkt att bli EU:s nya grundlag. Blir det ja ska två nya makthavare ta plats i Bryssel – en ”EU-president” som ska leda stats- och regeringscheferna i Europeiska rådet, och en ny bas för EU:s arbete i världen. Men exakt vilken roll de ska ha är inte klart.

Barroso tycker att det behövs en fast rådspresident som sitter i fem år och gör en del av det som medlemsländerna nu gör när de turas om att leda EU. I år kommer han på grund av regeringskris i första halvårets ordörandeland Tjeckien att få arbeta med fyra olika rådspresidenter:

– För kommissionen är det mycket tidsödande att byta rådspresident hela tiden. Och utomlands, Vladimir Putin mötte som rysk president 16 olika rådsordförande! Det skulle vara ett under om de alla kommit med exakt samma budskap till honom, säger han.

Barroso ser rådspresidenten som någon som ägnar sig åt ”sin kärnverksamhet, som är att få medlemsländerna att komma överens” medan kommissionen tar initiativ och kommer med förslag. Knappast bilden av en glittrande internationell statsman som överskuggar alla andra i Bryssel.