– Vi har byggt en militär beredskap för att kunna agera inom tio dagar i varje konfliktnivå i princip var som helst i världen. Det är en reaktion på frustrationen över att Västeuropa inte agerade i Rwanda.
– Men har vi den politiska beredskapen att fatta beslut inom tio dagar? Svaret är nog nej, säger Sten Tolgfors inför EU-försvarsministrarnas möte måndag–tisdag i Göteborg.
EU ska ständigt ha två snabbinsatsstyrkor på 1.500 man vardera redo för utryckning. De ska kunna hantera allt från väpnad konflikt till en humanitär insats. Medlemsländerna turas om att upprätta stridsgrupperna, och Sverige satsade stort som ledare för Nordic Battlegroup (NBG) våren 2008 med 2.350 svenska soldater och ytterligare 500 från Finland, Norge, Estland och Irland.
Beslutet fattades av den förra S-regeringen och fullföljdes av den borgerliga regeringen till en kostnad på cirka 1,2 miljarder kronor.
Sten Tolgfors tycker det var en klok satsning trots att styrkan inte kom till användning. För syftet var både att ge EU en förmåga till snabba insatser, men också ett sätt att reformera Europas försvar.
– Hela det nya svenska försvaret bygger i hög grad på erfarenheterna från NBG. Det är ett nytt tänkande med samarbete mellan olika typer av förband. Vi kommer nu att få åtta stridsgrupper som utgör kärnan i försvaret i framtiden.
– En stor del av de kvinnor och män vi har i Afghanistan ingick också i NBG. Jag har sagt till dem att de förmodligen är de bästa soldater Sverige har haft på mycket länge. Jag hoppas de blir kvar i försvaret, säger Tolgfors.
Men våren 2008 fick NBG sitta kvar i barackerna trots att det fanns behov av militära fredsstyrkor till bland annat Tchad i Afrika. Och det här har upprepats om och om igen under de år som EU haft de militära styrkorna. EU har haft svårt att bestämma sig för i vilka kriser stridsgrupperna kan sättas in, styrkan kan vara för liten eller för stor och ibland passar inte sexmånadersmandatet.
Men det stora hindret för att styrkorna ska kunna användas är att det krävs att samtliga 27 medlemsländer är överens. Sten Tolgfors tror dock inte att det är möjligt att ändra på kravet om enhällighet.
– Jag vill att vi ska ta ett steg tillbaka i diskussionen i Göteborg och se om vi kan hitta ett nytt sätt att använda insatsstyrkorna, säger Tolgfors.
– Många länder är väldigt intresserade av att få det här på plats, så att inte skattebetalarna börjar ställa frågor.
Han vill att stridsgrupperna ska kunna rycka in när EU åtagit sig att göra en mer omfattande fredsinsats i avvaktan på att medlemsländerna kommer överens om hur man ska få fram soldater och pengar. Tolgfors pekar på att det krävdes fem konferenser för att få fram resurser till insatsen i Tchad, vilket gjorde att det dröjde innan trupperna var på plats.
Sverige föreslår också att det inte ska krävas att samtliga länder delar kostnaderna om en stridsgrupp rycker ut.
Sten Tolgfors menar att det här skulle kunna göra det enklare att få fram ett beslut. Han hoppas på ett avgörande om ändrade regler senare i höst.
Den socialdemokratiska oppositionen tycker inte att Sverige ska ta på sig att leda snabbinsatsstyrkan en gång till.
– Vi ska ta vårt ansvar som alla andra, men vi är ingen stormakt, säger Anders Karlsson (S), ordförande i riksdagens försvarsutskott. Sverige kan vara med ungefär som Finland, med ett hundratal man eller så.
– Kostnaderna för NBG 2008 blev mycket större än vi räknade med. Det dränerar vår försvarsbudget. I stället för att betala soldater som går hemma och inte gör någonting borde vi kunna använda en del av pengarna till att ha människor på plats i oroshärdar.