Europeisk asylpolitik i baklås

De unga männen vi möter ställer alla samma frågor:

– Låter Sverige mig stanna?

– Är Norge bättre? Finland?

Antalet unga afghaner som söker asyl i västvärlden har fördubblats under det senaste året. Det försämrade säkerhetsläget i Afghanistan är en förklaring. Grannländerna Pakistan och Iran, som tagit emot flera miljoner afghaner under trettio år av väpnade konflikter, har sedan ett par år börjat sända tillbaka afghaner, vilket gör att många nu i stället beger sig mot Europa.

Flyktingströmmen visar bristerna i EU:s flyktingpolitik.

Eftersom det är ramadan plockar Souleman, 16 år, och Khairullah, 17 år, fram brödet som de fått av Frälsningsarmén först nu, efter kvällsbönen. De kom till Paris med tåg från Italien för en vecka sedan. I mobilen hade de en vägbeskrivning till ”Gardeles”, kvarteren mellan Gare de l’Est och Canal Saint Martin som blivit Paris Lilla Kabul.

Att det var hit de skulle ta sig fick de veta redan när de kom i land i Grekland med små plastbåtar från Turkiet, och bodde tillsammans med andra afghaner på gatorna i Aten. Sånt berättar smugglarna, säger de.

– Min farbror betalade en smugglare för att han skulle ta mig till Europa. Vi var 18 stycken som reste till Grekland gömda i en stor container. Ibland fanns det ingen luft. Men varje dag delade smugglaren ut matpaket och en flaska vatten, säger 15-årige Mehedi.

– Nu väntar jag på att min farbror ska skicka pengar, som han lovat, så att jag kan fortsätta till Norge eller Sverige.

Sista biten behövs ingen smugglare, säger de unga männen. Avgångarna norrut från Paris stationer är hur många som helst. Och genom Europa (Schengen) åker man utan kontroll, om nu inte någon fattar misstankar. Den som inte har pengar till biljett kan gömma sig på tågen, säger de.

Asylrättsorganisationen Terre d’Asile ger en annan bild.

– De minderåriga pojkarna, som bara talar pashto, är helt i händerna på smugglarna som säger att de måste åka vidare. Jag har med egna ögon sett hur hackordningen funge­rar här i Paris. De som har kunskap och kontakter tjänar pengar på de nyanlända. Smugglare kan vara asylsökande som själva rest runt i Europa i flera år, och som behöver pengar, säger Radoslaw Jerzy Ficek som arbetar för Terre d’Asile.

– De unga afghanerna måste bli informerade om sina rättigheter. Vi försöker få dem att förstå att möjligheten att få asyl är lika stor i Frankrike som längre norrut, fortsätter han.

Många av de tusentals afghaner som lever nomadliv i Europa är under 18 år. Bara under 2009 har 810 minderåriga afghaner sökt asyl i Norge, som är en del av Schengen. 30–40 minderåriga afghaner har kommit till Sverige varje vecka sedan i somras.

Att fler och fler minderåriga lever nomadliv i Europa har väckt stor oro hos FN:s flyktingkommissariat i Bryssel.

– Många av dem kan ha behov av internationellt skydd. Vi vet inte, men man kan anta att smugglare ger dem råd om vilka länder de bör åka till, säger Gilles Van Moortel, talesman för FN:s flyktingkommissariat i Bryssel.

De som lyckats ta sig ända till Paris vill till varje pris undvika att utvisas till Afghanistan. För dem som råkade bli gripna av grekisk polis och som har lämnat sina fingeravtryck gäller det först och främst att inte bli sänd tillbaka till Grekland.

En hörnsten i EU:s asylpolitik har hittills varit att en asylsökande ska lämna in sin ansökan i det första EU-land de kommer till. I princip alla afghaner reser in i Europa via Grekland. Att de väljer att bo i parker och hålla sig undan polisen i stället för att söka asyl beror på att andelen beviljade asylansökningar i Grekland inte ens når upp till en procent.

Detta kan jämföras med Sverige där 33 procent av alla asyl­ansökningar beviljats hittills i år. Motsvarande siffra för Norge är 58 procent. Förra året låg nivån i Frankrike på 36 procent.

Förhållandena och rättsosäkerheten för de asylsökande i Grekland är nu så stor att FN:s flyktingkommissariat i somras drog sig ur samarbetet med grekiska myndigheter. De rekommenderade samtidigt EU:s medlemsstater att göra undantag från Dublinkonventionen och inte längre returnera några asylsökande till Grekland. Sverige, som gör undantag för minderåriga, har annars följt regeln om förstalandsprincipen och returnerat 1.838 asylsökande till Grekland under de senaste tre åren. Frankrike har varit betydligt försiktigare. I Tyskland anser domstolen i Frankfurt att avvisningarna bör stoppas helt.

Många av de unga afghaner vi möter i Paris har redan rest minst ett varv upp och ner genom Europa. För ett år sedan lyckades Resa ta sig ända till Sverige. I sex månader delade han rum med ett par kurder på flyktingförläggningen i Lammhult. Sedan skickades han tillbaka till Grekland där han på nytt lyckades gömma sig i en lastbil som var på väg ombord på en färja mot Italien.

Afghanerna i Paris är ett av flera tecken på att EU:s flyktingpolitik gått i baklås.

– Så länge Grekland är rättsosäkert och så länge andra europeiska länder trots det returnerar asylsökande kommer den här rotationen att fortsätta. Dublinsystemet funge­rar inte, säger Gilles Van Moortel, talesman för FN:s flyktingkommissariat i Bryssel.

Men det är inte bara Grekland som helst vill se sig som ett tran­sitland, och därför inte byggt upp någon flyktingmottagning. Även Frankrike ser helst att afghanerna åker vidare.

En ung afghan med uppsvullet ansikte står ensam, en bit bort från de andra afghanerna som köar för en plastmugg morgonte och en bit bröd vid hjälp­organisationen Emmaus skåpbil som parkerat på kajen till Canal Saint Martin. Han talar varken franska eller engelska, men de upprörda männen i kön säger att polisen använde tårgas när de rensade bort en grupp afghaner som tidigt på morgonen låg i sina sovsäckar under en av broarna.

– Jag vill helst till England. Men jag vet inte hur jag ska ta mig över från Calais, säger han och männen översätter.

Hans ögon är rödsprängda och ansiktet fullt av blåsor. När en av hjälparbetarna ringer efter en läkare försvinner han.

– Han är rädd. De unga tror att de ska skickas till Grekland ifall han följer med till sjukhuset, säger Sandrine Macé från Mission Humanitaire Afghanes.

Nästa morgon, när polisen på nytt rensar upp under bron, bekräftas den unge afghanens historia av Dominique Bordin, ansvarig för migrantfrågor hos Paris borgmästare.

– Det stämmer att polisen använde tårgås i går morse. En kvinnlig polis blev skrämd, säger han.

En städpråm med blinkande blåljus lägger till vid kajen. Män i vita overaller och stora skyddshandskar slänger ner sovsäckar, madrasser, en spegel och säckar med kläder i en container.

Dominique Bordin skruvar på sig. Polisen måste köra bort afgha­nerna om inte borgmästaren i Paris säger att det är tillåtet att bo på kajerna. Men vart ska de ta vägen? Asylmottagningen i Paris är undermålig och räcker inte. Dessutom vill afghanerna inte åka dit. De föredrar gatan framför att trängas med Paris missbrukare på trånga härbärgen, och så vill de inte söka asyl i Frankrike eftersom de tror att det är lättare längre norrut.

– Problemet är att staten fortfarande anser att Frankrike är ett transitland och därför inte har byggt ut någon mottagning, säger Dominique Bordin.

År 2003 stängde den dåvarande inrikesministern, Nicolas Sarkozy, det omtalade Rödakorslägret i Sangatte vid Engelska kanalen efter påtryckningar från Storbritannien, som menade att hangaren blivit en magnet för dem som försökte ta sig vidare över Engelska kanalen. Då bodde 2.000 personer i lägret. Sex år senare är det nu nästan lika många som sover utomhus i nya läger, som saknar toaletter och duschar, runt Calais. Den stora skillnaden, säger den franska asylrättsorganisationen Terre d’Asile, är att det nu är smugglarna som styr i de hierarkiska nätverken och att hjälporganisationerna knappt kommer in.

I somras öppnade FN:s flyktingkommissariat UNHCR därför ett kontor vars främsta uppgift är att informera migranterna om deras rätt att söka asyl i Frankrike i stället för att riskera livet för att ta sig över till Storbritannien.

Sedan den pressade migrationsministern Eric Besson i våras lovade att ”le Jungle” i Calais jämnas med marken har upprensningarna börjat även i Paris. I augusti körde polisen i väg afghanerna från Parc Villemin där ett par hundra sovit varje natt sedan Sarkozy trodde sig ha löst problemet 2003. Ett par månader tidigare knivskars en afghan till döds av en landsman i parken.

Haroon Ibrahimis ena öga är bortskjutet, och längs sidan av ansiktet går ett långt ärr. Det var ett överfall i Afghanistan, säger han, då benet också trasades sönder. Nu hasar han sig fram på kryckor. Haroon är skygg och vill inte prata om vad som hänt honom eftersom det finns stora motsättningar bland afghanerna runt Gare de l’Est, säger han.

Länge var han också rädd för att ta emot den hjälp som de franska hjälporganisationerna erbjöd. I stället sov Haroon ensam i en lugn gränd mellan parken och Gare de l’Est. Han klarade inte av att ta sig över staketet till Parc Villemin där de andra afghanerna sov i början av sommaren.

– När jag kom hit efter 45 timmar i lastbil trodde jag att Paris skulle vara bättre än Grekland där jag bodde på gatan i sex månader. Men Paris var lika hemskt och jag trodde att Frankrike skulle skicka tillbaka mig till Grekland.

Haroon har fått stora eksem i armvecken av de hudsjukdomar som sprids bland uteliggare.

– Jag ville åka vidare till Sverige. Men jag hade ingen som kunde skicka pengar så att jag kom vidare.

Till sist accepterade Haroon därför hjälpen, och bor nu på ett hotell. Han har också lämnat in en asyl­ansökan i Frankrike.

Det är inte bara den kontroversiella Dublinkonventionen som styr flyktingströmmarna. Varje europeiskt land har sin egen praxis för hur asylrätten ska tolkas och gör olika bedömningar av säkerhetsläget i Afghanistan. Under de senaste åren är det mycket som tyder på att Sverige varit ett transitland på vägen mot Norge som haft generösare regler och fler afghaner som sökt asyl. Fremskrittspartiets framgångar och det växande trycket av asylsökande har fått Norge att alldeles nyligen skärpa reglerna med hänvisning till Sveriges hårdare bedömningar.

Shabnan och hennes nioåriga dotter Mina har sökt skydd undan ösregnet inne i en lekborg på den annars tomma lekplatsen i Parc Villemin. På tågresan genom Italien blev hennes 15-årige son gripen och skickades tillbaka Grekland. Hon vet inte alls hur han har det, mer än att han nu på nytt ska försöka ta sig över med färja till Italien och sedan ta sig i kapp dem på egen hand.

Shabnan har hört att Norge ska vara det allra bästa landet för en barnfamilj om man inte vill riskera att skickas tillbaka till Grekland.

– Men jag har inga pengar. Och vi har inte några släktingar i Norge som kan hjälpa oss, säger Shabnan.

Av de afghaner som till sist tar sig upp till Sverige är det nu ungefär 70 procent som får uppehållstillstånd. Sverige är ett av de få EU-länder som har ett avtal med Afghanistan som gör det möjligt att tvångsutvisa personer.

Vid frukostutdelningen på kajen står Naimullah som talar mjuk blekingska efter fem år i Karlshamn. Förra året satte de svenska myndigheterna honom på ett plan till Kabul tillsammans med 20 andra.

Nu står han här igen, på väg tillbaka upp mot Sverige.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut