Kyrkans maktposition ett minne blott

Gudstjänsten är över och fader Michael har bytt om från den lila­färgade mässhaken till en mer traditionell, svart prästrock. En stund senare är han på plats i församlingshemmet där det serveras te, kaffe och hembakat.

–  Det har varit en bra dag för kyrkan. Mycket folk och många unga. Det är glädjande, säger fader Michael, som heter Collins i efternamn och är församlingspräst i Blackrock söder om Dub­lin.

Många församlingsmedlemmar har dröjt sig kvar efter mässan för att byta några ord med sin nye präst. Fader Michael kom till Blackrock för bara några månader sedan, men han har lång erfarenhet av arbete i kyrkans tjänst.

Den gamla stenkyrkan i Blackrock är vackert belägen mitt i byn och en lätt havsbris sveper in från Irländska sjön, bara några hundra meter bort. Men idyllen har en baksida.

Trots höga besökssiffror – nästan varannan irländare går i kyrkan minst en gång i veckan, enligt officiell statistik – blåser det stark motvind för katolska kyrkan på Irland. Nyrekryteringen av präster och nunnor går trögt eller knappast alls, och den rad av pedofilskandaler med präster inblandade som uppdagats under senare år har skakat kyrkan i grunden.

–  Det är klart att folk tappar förtroendet för kyrkan när vi ställs inför sådana händelser. Prästerna ska ju vara förebilder när det gäller etik och moral, säger Michael Kelly, andreredaktör på den katolska veckotidningen Irish Catholic

Saken har inte blivit bättre av att företrädare för kyrkan försökt mörklägga det som hänt. I december förra året tvingades biskop John Magee i Cloynes lämna sin post efter att ha försökt skydda kolleger och tysta ned en utredning om utnyttjande av barn i sitt stift.

Som ett resultat av den hårda kritiken försöker kyrkan visa större öppenhet. Ett program för att skydda barn mot sexuella trakasserier har sjösatts och utredningarna kring pedofilskandalerna fortsätter. Senare i vår släpps den så kallade Dublinrapporten, där ambitionen är att gå till botten med alla kända pedofilfall i Dublins stift från 1940-talet fram till i dag.

–  Det kan handla om upp till tusen fall innan vi är klara, säger Ciaran O’Carroll på ärkebiskopens kontor i Dublin.

De senaste decennierna har inneburit dramatiska förändringar för den irländska kyrkan. Ännu på 70-talet var Irland närmast en teokrati och kyrkan hade ett enormt inflytande i samhället. Ingen rege­ring kunde sitta kvar utan biskoparnas stöd och kyrkan var länge genom grundlagen garanterad en speciell ställning i republiken.

Det fanns historiska skäl till detta. Kyrkan hade i århundraden varit en motvikt mot det brittiska styret – och när den moderna irländska nationalismen växte fram i slutet av 1800-talet var religionen tillsammans med det iriska språket och de gaeliska sporterna (gaelisk fotboll och hurling) viktiga för den nationella identiteten.

I dag är kyrkans makt bruten. Den vanligaste förklaringen är att kyrkan blivit ”omodern” i ett samhälle präglat av ekonomiskt välstånd och större öppenhet. Irlands inträde i EU 1973 ses som en avgörande faktor i den processen.

Men kyrkan har fortfarande starkt inflytande när det gäller moralfrågor. Abort är förbjudet på Irland, medan kyrkan tvingats till reträtt när det gäller preventivmedel och skilsmässor.

På sikt är återväxten kyrkans kanske största problem. Prästerna blir äldre och färre, och i det moderna och välmående Irland har det blivit allt svårare att locka unga män till prästkallet. Lönen är låg och kravet på ett liv i celibat utan egen familj är orimligt för många.

Michael ”Mick” Cullen är präst i Laurel Lodge parish i Castle­knock i norra Dublin. Vi träffas i hans tjänstebostad alldeles bakom kyrkan.

–  Kanske är jag den siste prästen som bor här, säger han. Vi präster blir färre och färre och församlingar slås ihop.

–  I min skolklass var vi tre grabbar av trettio som valde prästyrket. Sådant händer inte i dag, säger han och berättar om sin tonårige brorson:

–  När jag frågade om han kunde tänka sig att bli präst, skrattade han bara. ”Du måste skämta. Präst! Varför skulle jag bli präst? Ge mig ett enda bra skäl.”

För egen del har fader ”Mick” aldrig ångrat sitt yrkesval och han är övertygad om att kyrkan, trots alla problem, har en ljus framtid.

– Tron är ett märkligt fenomen, säger han. Den finns där alltid, och den kommer inte att försvinna.

Lösningen på personalproblemet går tills vidare ut på att locka fler lekmän till kyrkan. Många av prästernas traditionella uppgifter sköts nu av vanliga församlingsmedlemmar, något som tidigare hade varit otänkbart.

På kvinnosidan är nyrekryteringen ett ännu större problem. Förra året avled cirka 200 nunnor på Irland, och bara tre nya ordinerades. Kloster läggs ned och de gamla byggnaderna säljs. Ett exempel är redemptorist-klostret på Sain t Alphonsus Road i Dublin, där nunnorna tillbringar sina dagar i bön och kontemplation och bara i undantagsfall (till exempel sjukbesök och politiska val) lämnar klosterområdet.

I dag lever 14 nunnor i ett nytt kloster, som byggdes 2001. På tomten intill ligger den gamla klosterbyggnaden från 1800-talet, numera såld och ombyggd till bostäder.

–  Det blev för stort för oss, säger syster Gabrielle, som levt i klostret på Saint Alphonsus Road i 41 år.

–  Beslutet att gå i kloster var inte lätt. Det innebar att jag fick ta avsked av familj och vänner för att kanske aldrig träffa dem igen. Men tron är det viktigaste och jag har aldrig ångrat mitt beslut.

Ett litet uppsving har det blivit det senaste året, då tre unga kvinnor från Slovakien anslutit sig till klostret. Även på manssidan har kyrkan stärkts med importerad arbetskraft och det finns åtminstone ett 20-tal präster från Polen och Nigeria på Irland.

Det kan verka som en ödets ironi att Irland, som i århundraden sänt sina söner och döttrar att missionera världen runt, nu måste importera sina präster.

I Blackrock tar jag farväl av fader Michael. Han kan sin historia och berättar gärna om kyrkans utveckling, ända sedan Saint Patrick kristnade ön på 400-talet. Han är övertygad om att kyrkan har en framtid på Irland och att de kristna värdena kommer att bestå.

–  Och det är bra att kyrkans politiska makt är bruten, säger han.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut