Starka känslor när stål byttes mot stålar

Edouard Sand började arbeta vid ståljätten Arbeds masugnar i Belval 1954. Han hade just gått ut skolan, och för honom liksom för andra pojkar i trakten var det nästan självklart att bli stålarbetare liksom deras fäder och förfäder i generationer tillbaka. Men 1997 var allt slut. Då blåstes masugnarna ner för gott.

Edouard Sand ser upp på sin gamla arbetsplats.

–  Jag minns när jag gick ut där­ifrån för sista gången, säger han tungt och lägger handen mot hjärtat.

–  Det var någon som spelade ”Auld lang syne” på trumpet och man tog farväl av arbetskamraterna. Då högg det i hjärtat.

I dag, tolv år senare, slamrar och dånar det på nytt på det gamla industriområdet, men nu av grävskopor och byggmaskiner. De döda masugnarnas väldiga massor avtecknar sig ännu mot himlen, men bredvid dem syns en skinande ny kontorsbyggnad där storbanken Dexia flyttat in. På andra sidan masugnarna finns en grop där byggnader för Luxemburgs nya universitet ska växa fram.

Det är en symbolstinn bild av Luxemburgs utveckling – stållandet som blev ett bankland och nu söker nya nischer. Men allt började med stålet.

Egentligen var det en historisk slump som gjorde det lilla storhertigdömet till stormakt i stålbranschen. Det berättar historikern Charles Barthel, chef för forskningsinstitutet Centre Robert Schuman. Ett fredsfördrag 1659 gav stora delar av Luxemburg till Frankrike, men kvar på rätt sida av gränsen blev en strimma av den gigantiska järnmalmsåder som löper under marken i denna del av Europa. Och luxemburgarna drog nytta av den. Från 1800-talet och framåt flammade masugnarna tätare här än någon annanstans i världen.

–  I slutet av 50-talet låg vårt lilla land sexa på topplistan över världens största stålproducenter! Och vi var världsetta i stålproduktion per invånare, berättar Charles Barthel.

Luxemburgs stålbolag Arbed blev något av en stat i staten. Bolaget fick alltsomoftast ett ord med i laget i regeringsbesluten, och när det lilla storhertigdömet i början av 1900-talet bara hade råd att hålla sig med en handfull utsända diplomater i världen fungerade Arbeds internationella handelsrepresentanter som inofficiella ambassadörer för Luxemburg.

Men det sena 70-talets och tidiga 80-talets stålkris blev början till slutet för Luxemburg som stålstormakt. Tre fjärdedelar av ståljobben har försvunnit i successiva nedskärningar.

Men det fanns nya tillväxtbranscher. Redan på 60-talet, när amerikanska bankregleringar gjorde att marknaden för ”eurodollar” expanderade våldsamt, stod storhertigdömet i främsta ledet för att utnyttja de nya möjligheterna med förmånliga skatteregler och andra lockbeten. På 80-talets expanderande aktiemarknader blev Luxemburg hem för många fondbolag.

En viktig investerare som funderar på att etablera sig i Luxemburg får exempelvis snabbt träffa ansvarig minister, medan de i Frankrike och Tyskland får skrapa länge med foten i byråkratins korridorer innan något händer.

–  Nu har vi e-handel, vi har fått hit Amazon och AOL. Fransmännen är galna av raseri, men de kom ju inte själva på idén, säger Charles Barthel förtjust.

Omställningen från industri- till tjänstesamhälle har alltså gått med glans. I dag räknas Luxemburg som ett av världens absolut rikaste länder och har den högsta levnadsstandarden i EU.

Belval och dess hemkommun Esch-sur-Alzette är ett exempel på hur det gått till. När Arbed på 90-talet bestämt sig för att slå igen masugnarna sammankallades i god luxemburgsk samförståndsanda ett trepartssamråd mellan stat, arbetsgivare och fack.

Resultatet blev ett utvecklingsbolag där stat och stålföretag äger hälften var. Det ska fylla det gamla masugnsområdet med bostäder för 5.000 personer och kontor som ger jobb åt 20.000, cykelbanor och nya järnvägsstationer.

Redan finns här konsertlokalen Rockhal.

Lydia Mutsch, energisk borgmästare i Esch-sur-Alzette, berättar entusiastiskt om framtidsprojekten.

–  Dagen före julafton 2005 beslutade regeringen att Luxemburgs nya universitet helt ska placeras i Belval. Det var en bra julklapp! Vi har diskuterat med städer i våra grannländer, och alla bekräftar att med ett universitet får man många nya jobb, inte bara inom forskning, säger Lydia Mutsch.

Men utan smärta har omställningen inte gått. Edouard Sand och hans gamla arbetskamrater Robert Gales och Marcel Bouschet kommer till mötet med DN lastade med pärmar fulla med gamla foton, skisser på masugnar i genomskärning och statistik över Luxemburgs stålindustri. De berättar om år av tungt slit i buller och damm, om rädslan för eld, för gas och explosioner, för glödande smältor som kunde kapa fötterna av en arbetare med otur vid ett misslyckat utslag från masugnen.

Robert Gales och Marcel Bouschet minns det skräckfyllda ögonblick då de var uppe på toppen av ugnen för reparationsarbeten och ett åskväder drog över dem. Ändå talar de med värme om det förflutna.

–  Vi var väldigt stolta över vår stålindustri, säger Marcel Bouschet enkelt.

De minns festen vid invigningen av den jättelika masugn C 1975, en investering som skulle säkra Belvals framtid, och bestörtningen när Arbed beslutade att inte reparera den efter en olycka 1996. I stället monterades den ner och såldes till Kina.

–  Den är fortfarande i gång i Kina, säger Robert Gales, vi vet för vi har en kompis som arbetar där.

Robert Gales son är elektriker och började arbeta på Arbed när han var klar med utbildningen. Men när stålkrisen bet som värst tog han jobb på bank i stället, och där är han kvar.

Robert Gales dotter är programledare på radion.

Och de tre pensionärerna hoppas att framtiden trots allt ska bli bättre än det förflutna.

Att stoftutsläppen från masugnarna försvann var åtminstone bra, säger de. Men de kämpade, framgångsrikt, för att masugnarna inte ska rivas utan stå kvar som minnesmärken för nya generationer.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut