Lite trött är han på att berätta samma sak än en gång, Esayas Isaak. Det finns ju inget nytt att tillägga, men det är klart att vi kan träffas. Frågan måste hållas vid liv.
I en diskret hotellbar mitt emot Kopparmärra berättar Esayas på mjuk göteborgska om sin bror och om Eritrea. Bredvid honom sitter Johan Karlsson, statsvetare, skribent och numera nära vän till Esayas. Han är engagerad i Dawit Isaak-fallet sedan 2004, kan alla turer och fyller i när Esayas blir tveksam.
Esayas har bott 25 år i Sverige. Han hade inte ens fyllt nio när han kom till Lerum. Dawit kom fyra år senare.
Esayas rycker på axlarna och berättar motvilligt något om hur familjen hade det i Asmara:
- Tja, vi var en vanlig medelklassfamilj. Jag hade en bra uppväxt, vi kunde gå i skolan. Inget märkvärdigt alls.
Han lyser upp mer när han beskriver den eritreanska huvudstaden: där är det som hade tiden stått stilla, den italienska arkitekturen är fantastisk och kafélivet blomstrade. Det var tio år sedan han var där sist. Han har aldrig känt samma dragning att själv delta demokratiseringsprocessen där som sin bror. Han uttalar hans namn som David.
- Dawit är en smart, intellektuell kille som alltid har gillat att läsa, alltid har skrivit och ifrågasatt saker. Han satte upp egna pjäser när han var fjorton. Han var social och väldigt intresserad av Eritreas framtid. Och han var min hemspråkslärare.
Men exakt vad Dawit gjorde under tiden i Asmara på 1990-talet har Esayas inte koll på:
- Nej ... På den tiden bodde han i Eritrea och jag var här och gick på krogen.
Han skrattar.
Eritreanerna i Sverige är en splittrad grupp. En del av dem som kom på 1980-talet, före självständigheten, är till stor del fortfarande regimvänliga. Många stred då sida vid sida med Isaias Afewerki, som blev president vid självständigheten 1991. De som inte har varit i Eritrea på senare år har inte heller sett hur hans styre har förändrats. Det kan vara svårt att ta till sig att de man trott på så hårt har blivit maktfullkomliga. En andra generation eritreaner kom i samband med kriget i slutet av 1990-talet, och har ofta en helt annan syn på landet.
Motsättningarna mellan de båda grupperna kan ta sig våldsamma uttryck. I april 2004 hölls ett möte om pressfriheten i Eritrea i centrala Stockholm. Mötet urartade till ett regelrätt slagsmål och det rapporterades att Olle Stenholm hade fått en stol i huvudet.
Riktigt så öppet skarpa är motsättningarna kanske inte längre, men den sociala kontrollen i den eritreanska gruppen är sträng och den tvåprocentiga skatt diasporan betalar till den eritreanska staten är dess största inkomstkälla.
- Många ligger lågt för att de har en verksamhet i Eritrea, äger mark där eller vill kunna åka dit. Då måste man hålla sig väl.
Själv är Esayas inte rädd.
- Jag kom hit tidigt och känner alla. Vi spelade fotboll varje lördag och åt pizza efteråt, du vet. Jag är uppvuxen med dem som är i femtioårsåldern i dag. De är regeringsförespråkare och kränker mig på sin hemsida, men det bryr jag mig inte om.
Hoppet om en demokratisk utveckling och viljan att delta i den var det som drev Dawit, och den drivkraft som till slut gjorde att han fängslades.
I Sverige tog det flera år innan medierna på allvar uppmärksammade det. Inledningsvis kunde tystnaden förklaras med att Dawit greps någon vecka efter terrorattacken den 11 september (vilket knappast var en slump).
- Alla var i chock. Ingen var intresserad. Jag ringde runt till olika tidningar, men fick knappt in en insändare. Jag visste inte vad jag skulle göra, och tänkte att det kunde vara bra att ligga lågt. Men jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att vi skulle sitta här våren 2009 och prata om detta. Och när det gått ett tag tyckte jag att vi hade gett eritreanska regeringen den tystnad de ville ha. Det ledde ingen vart, säger Esayas.
När det kom rapporter om att en svensk journalist hade utsatts för tortyr i eritreanskt fängelse började det röra sig, men riktig fart blev det inte förrän två år senare, 2004. I dag är bevakningen vågvis massiv.
Svårare att begripa var att också UD skulle vara trögstartade. Nu har Esayas dock stort förtroende för de ansträngningar som görs, även om det är tyst utåt.
- Jag tycker att man kan vända på det, och inte bara ställa de svenska myndigheterna mot väggen. Varför inte gå hårdare åt Eritreas representanter?
Tystnaden från eritreanskt håll ger honom en stark obehagskänsla. Regimen menar att läget för de fängslade kan förändras först när gränskonflikten med Etiopien är löst. Om det verkligen är sant vet ingen, och Johan Karlsson påpekar att man lika gärna kan se det precis tvärtom: krigshotet används för att hålla folk i schack.
Ett stort antal upprop för Dawit har genom åren överlämnats till den eritreanska ambassaden på Lidingö. Mottagandet har varierat. Det som inte har tagits emot har stuckits in under dörren, med följd att glipan under dörrkanten tejpats igen nästa gång. Andra gånger har bemötandet varit hövligare.
- Vi startade inte kampanjen för att svartmåla Eritrea, utan för att få loss Dawit, och det vet de, säger Esayas allvarligt.
Ovissheten är svårhanterlig. Någon direktkontakt med sin bror har han inte haft sedan år 2005, när han frigavs under ett par korta dygn.
- Är han i Karchelefängelset? År han i ett annat fängelse, utanför Asmara? På militärsjukhus, som vi också har fått uppgifter om? Får han ta emot besök? Hur är hans hälsa? Jag måste vara positiv, men när man tänker på hur det har gått för några av de andra journalister som greps samtidigt som Dawit blir man rädd.
Esayas ser ut mot gågatan utanför fönstret och är tyst en stund. Så säger han:
- Jag vet inte vad det är med oss eritreaner. Andra folkgrupper demonstrerar för sitt folks rättigheter, men vi är tysta och helt förlamade. Det är dags att vakna.
- Jag känner mycket för det landet. Det är trots allt där jag är född. Det är så tragiskt att det har blivit som det har blivit. Som alla andra röstade jag för självständighet –93. Jag minns att jag tänkte ”vad schyst, det finns ett land att åka till!” Men det blev inte så.
När vi kommer ut drar Esayas på sig en svart mössa. Den tidiga vårsolen värmer inte. Några kvarter bort ligger domkyrkan, där Dawit jobbade. Innanför kyrkporten sitter fotografier på församlingens anställda. Högst upp till höger, finns ett fotografi på Dawit, lokalvårdaren. Längre in i kyrkan sitter ett inramat porträtt och ett anslag med hans berättelse. Framför hans bild står ett brinnande ljus.
- Han var väldigt uppskattad här. Han är med oss varje dag i bön, säger en präst vi möter.
Läs mer om Dawit Isaak på vår specialsida.