Aaron Berhane har bråda dagar. Deadlinen för nästa nummer av extiltidningen Meftih, den månadstidning som han äger och driver, närmar sig. Men när vi suttit en stund på Starbuckskaféet i centrala Toronto lägger han dagsjobbet på is och bjuder oss hem till sig. Han vill visa sina sparade nummer av Setit, tidningen han startade i Eritrea och där han var chef över Dawit Isaak. Och han vill att vi ska visa honom hur han kan skriva under uppropet för Dawit Isaaks frigivning.
Aaron Berhane ska fylla fyrtio. Med sin kraftiga kropp och vaggande gång påminner han mer om en mellanviktsboxare än om en medelålders tidningsman. Idén att bli journalist fick han i tonåren, då han tog in BBC:s radionyheter för att bättra på engelskan:
– Jag har alltid varit nyfiken på samhället. Att få betalt för att dra fram saker i ljuset som någon försökt dölja verkade som ett drömjobb.
Vid den tiden var Eritrea ännu inte självständigt. Aaron Berhanes pappa, som var präst i den kristet-ortodoxa kyrkan, deltog i befrielsekampen mot Etiopien och familjen bodde i ett slags exil utanför Eritreas nuvarande huvudstad Asmara. Aaron gick i befrielserörelsen EPLF:s egen skola och blev senare aktiv i gerillakampen.
Efter Eritreas självständighet 1993 började han på journalistlinjen på Asmaras universitet. Efter ett år kom ett påbud från presidenten att alla ”veteraner i befrielsekampen” måste sluta sina studier och börja jobba i statsförvaltningen.
– Landet genomgick en svår tid och alla goda krafter behövdes, hette det. Jag tyckte att det lät som rena struntpratet. Tre av mina äldre bröder hade stupat i befrielsekampen, mina föräldrar hade blivit trakasserade och misshandlade. Var det detta de hade offrat sig för, att presidenten skulle komma med tokiga diktat som inte fick ifrågasättas?
Avkopplad från universitetet försökte Aaron Berhane få in debattartiklar i den enda tidning som då fanns, partiets organ Hadas Eritrea.
– Jag blev jämt refuserad. Det var då jag började prata med min kompis Semret Seyoum om att starta en egen tidning.
Tack vare en grundplåt från Aarons far, som också upplät den första redaktionslokalen – en etta i Asramas utkant – kunde tidningen Setit komma med sitt första nummer i augusti 1997.
– Pappa tyckte att jag skulle satsa på radio i stället. Han sa att det aldrig skulle gå att starta tidning i ett land där över hälften av invånarna är analfabeter.
Men tidningen blev en snabbt en stor framgång. På några år steg upplagan från 5 000 till 40 000, och utgivningen ökade från en till två gånger i veckan.
Enrummaren byttes ut mot ett hyrt femrumshus mitt i Asmara. Det blev fler anställda. Som mest hade Setit nio journalister. En av nyrekryteringarna var Dawit Isaak.
– Det var ju många intellektuella eritreaner som återvände från exilen, flera av dem ville skriva för oss. Men vi ville ha folk med uthållighet och verklig lidelse. Sån var Dawit.
Jag frågar hur han var som arbetskamrat.
– Dawit var ödmjuk och läraktig. Han var ju inte journalist från början, utan poet och dramatiker. Men det dröjde inte länge förrän han skrev nyhetsartiklar och jobbade med layouten. Han är ju...stillsam till sitt väsen. Vi eritreaner kan vara ganska gapiga och rakt på sak. Dawit angriper problemen mer diplomatiskt.
Hade ni kul på redaktionen, några fester?
Aaron Berhane ler lite inåtvänt:
– Vi var helt fokuserade på tidningen, på nästa nummer och hur Setit kunde bli bättre på längre sikt. Många av oss hade ju småbarn också. Det blev ingen tid över till något annat än jobb. Det kan jag ångra i dag. Jag kom ihåg att jag ville fråga Dawit om Sverige men det hanns liksom inte med.
Den 11 september 2001 tog allt slut. Medan omvärlden var upptagen av attackerna mot World Trade Center slog president Isaias Afwerki till mot de oberoende tidningar som han kommit att betrakta som ett allt större hot mot sitt envälde.
– Trakasserierna från myndigheterna hade trappats upp. Från telefonhot och beordran att inställa sig till polisförhör, till det överfall och vapenhot som jag själv drabbades av några dagar innan stängningen. Det skedde utanför mitt hem. Jag bestämde mig för att flytta ut och skaffade tillfällig bostad hos en kusin.
Detta räddade Aaron Berhane från den arresteringsvåg där bland annat Dawit Isaak greps. Det var den 23 september.
– Redaktionen hade ett krismöte den 19 september. Vi var eniga om att inte ge efter för hoten. Det var sista gången jag såg Dawit, säger han.
Aaron Berhane höll sig under jorden i över tre månader. Sedan flydde han tillsammans med Semret Seyoum.
– Vi kom ifrån varandra vid gränsen till Sudan. Jag blev upptäckt av gränsvakterna som sköt skarpt men lyckades gömma mig i bushen. Semret greps, men han frigavs efter några år (och bor numera i Sverige, reds anm.).
I Sudans huvudstad Khartoum sökte Aaran Berhane upp FN:s flyktingkommissariats kontor. Med hjälp av Internationella Pen-klubben lyckades han få asyl i Kanada, där han bott sedan augusti 2002. Han fick ett universitetsstipendium och var ett tag gästlärare i journalistik, men längtade efter att jobba mer handfast och startade exiltidningen Meftih som snart fyller fem år och nu också finns på nätet.
Kvar i Eritrea finns hustrun Miliete och de tre barnen, som är fjorton, tio och sju år. De har hittills nekats utresetillstånd av myndigheterna.
– Jag försöker ju hålla kontakt via dator och telefon, men...
Aaron Berhane tystnar. Familjen är ett känsligt kapitel. Han vill inte prata för mycket om dem för att rasera det bräckliga hopp om återförening som ändå kanske finns.
– Jag är optimist, jag måste vara det.
Du är inte rädd för att fortsätta kritisera regimen?
– Om jag skulle sluta upp med att säga vad jag tycker, då skulle jag ju ge dem rätt. Då har de vunnit.