Minst 14 journalister - däribland Dawit Isaak – samt 15 kända politiker och flera dussin andra oppositionella arresterades och fängslades i Eritrea knappt två veckor efter 11 september-attentatet 2001. Sedan dess har ytterligare åtskilliga oppositionella rönt samma öde, utan att någon av dem har ställts inför rätta. Det har förlänat Eritrea en del föga smickrande epitetet, exempelvis "Afrikas största journalistfängelse".

Varför ägnar sig den eritreanska regimen åt sådan verksamhet? Vad tjänar det urfattiga Eritrea på att dra på sig omvärldens avsky och förakt? Vad rör sig i presidenten Isaias Afwerkis huvud? Det finns olika åsikter.

- Afwerkis regim är den hårdaste och knepigaste jag någonsin kommit i kontakt med, säger en ärrad svensk diplomat som av säkerhetsskäl vill vara anonym.

- Eritreas härskare agerar utifrån en rationell kalkyl om man utgår från deras egen verklighetsbild, hävdar fotografen och författaren Donald Boström som gjort åtskilliga reportageresor i Eritrea.

Författaren och frilansjournalisten Björn Kumm, som under flera decennier bevakat och tidvis bott i Afrika, vill göra en jämförelse mellan Afwerki och Ugandas tidigare diktator Idi Amin som han också har gjort reportage om:

- Amin var helt oideologisk och spelade det politiska spel som fungerade i den ugandiska miljön. Han utnyttjade skickligt den officersroll som britterna gett honom innan Uganda blev självständigt 1962. Exempelvis vann han starkt stöd hos den medelklass som kunde ta över indiska butiker och hus när Amin kastade ut tiotusentals indier 1972.

- Afwerki, däremot, har ett tydligt ideologiskt förflutet. Utbildad i Maos Kina under kulturrevolutionen, och med marxistleninistisk inriktning både under befrielsekampen och som ledare för det elitkaderparti, Folkfronten för demokrati och rättvisa, som han lät bilda året efter självständigheten från Etiopien 1993.

Flera av dem DN talar med tar upp president Afwerkes leninistiska, eller rentav maoistiska, framtoning. Under befrielsekriget upprättade hans rörelse bas i bergsgrottor uppe i norra Eritrea, inte olikt Mao Zedong under den så kallade Långa marschen på 1930-talet. Och 2001 lät Afwerki permanent stänga universitetet i Asmara och skickade ut studenterna i halvmilitära läger för att de skulle lära känna bönderna, precis som under den kinesiska kulturrevolutionen.

Gunnar Stensson, som sedan 1960-talet varit engagerad i Eritreas öde, understryker också "maoismen" hos den eritreanska regimen. Men han vill samtidigt betona att såväl eritreaner som omvärlden med viss rätt uppfattade befrielserörelsen och den tidiga regimen (1990-talet) som demokratisk, inte minst beroende på att den rymde många välkända äldre demokrater och att man 1997 faktiskt utarbetade en genuin demokratisk författning. Fast denna antogs aldrig av parlamentet - det ytterst blodiga gränskriget med Etiopien 1998-2000 kom emellan.

- Tillkomsten 1997 av tidskriften Setit (som Dawit Isaak arbetade på) berodde på kvarvarande demokratiska inslag. Och efter krigsslutet i maj 2000 blomstrade en hel rad nya oberoende eller regimkritiska tidningar. Våren 2001 skrev 15 framträdande ministrar och ämbetsmän ett kritiskt öppet brev till presidenten som publicerades i Setit och andra tidskrifter. Sannolikt utspelade sig en hård maktkamp inom det styrande partiet. Och när Isaias Afwerki fick chansen i den internationella medieskuggan efter 11 september-attentatet slog han till mot oppositionen.

Att arresteringarna 2001 berodde på intern maktkamp är något som också Björn Kumm instämmer i. Men sedan dess tror Gunnar Stensson att Afwerki har genomgått en personlighetsförändring.

- Han har länge haft alkoholproblem och han visar alla tecken på stegrad paranoia. Av rädsla för att utsättas för kuppförsök bor han sällan i huvudstaden Asmara utan skyddar sig i ett hårt bevakat palats vid kusten. Det finns många vittnesmål om att han använder fysiskt våld mot sina ministrar och medarbetare, till och med vid ordinarie regeringsmöten.

- Jag betraktar numera Afwerki som en person som håller på att bli fullständigt galen, säger Stensson med eftertryck.

Ändå tror han att den eritreanska regimen är mer känslig för omvärldens, även Sveriges, påtryckningar än det kan verka utifrån.

- Jag är säker på att Dawit Isaak i dag skulle vara död om han inte vore svensk. Den svenska opinionsbildningen kring honom och Sveriges diplomatiska agerande spelar roll. Han har sannolikt inte heller suttit i de värsta fängelserna - han var ju i rätt gott skick när han frigavs från fängelset ett par dagar 2005.

Även Donald Boström lutar åt att Dawit Isaaks öde inte behöver sluta i det värsta. Han menar att Eritreas gränskonflikt med Etiopien upptar regimens hela energi och att den anser att extraordinära åtgärder måste vidtas så länge konflikten inte är löst. Exempelvis att kontrollera vissa grupper som man inte litar på, inte helt olikt vad USA och Israel gör i sina olika slags "kamp mot terrorismen".

- Så snart gränskonflikten med Etiopien upphör behövs inte undantagsåtgärderna. Då kan alla politiska fångar släppas, menar Boström.

Och han har en tämligen annorlunda bild än Stensson av president Afwerki:

- När jag träffade honom på tu man hand för ett par år sedan verkade han inte det minsta paranoid, tvärtom avspänd i skjorta och jeans.

Veterandiplomaten som DN har talat med pekar på ett minst sagt komplicerat förhållande mellan Afwerkiregimen och de politiska fångarna i Eritrea:

- Instinktivt reagerar regimen likadant som Hitler och Stalin. Fast i sak mildare eftersom man inte utan omsvep har skjutit fångarna.

- Och det är tveeggat av omvärlden att kräva att fångarna åtminstone borde få en rättegång. Om regimen skulle pressas att ställa dem inför domstol så kan resultatet bara bli något i stil med arkebusering för landsförräderi. Annars skulle regimen tappa ansiktet för att man överhuvudtaget har fängslat dem.