När Evangeliska fosterlandsstiftelsen år 1866 skulle börja verka internationellt styrdes kosan först mot centrala Etiopien, där de boende, Oromofolket, varken var kristna eller muslimer. På plats i Afrika visade det sig omöjligt att ta sig ända fram. I stället blev missionärerna kvar i kuststaden Massawa i nuvarande Eritrea. Det blev inledningen på kyrkans missionerande och hjälparbete i Afrika.

I dag, 143 år senare, är Svenska kyrkan kvar i Eritrea. Där bedrivs i samarbete med Lutherska världsförbundet, LVF, landsbygdsprojekt kring grundläggande behov som vatten och sanitet. LVF:s budget för Eritrea är tre miljoner kronor, varav mesta delen är anslag från Sida.

Efter några års positiv utveckling efter självständigheten 1993 bröt gränskonflikten med Etiopien åter ut 1998, och läget förändrades dramatiskt. Någon religionsfrihet råder inte längre, och endast fyra trosinriktningar är explicit tillåtna: katolsk, ortodox, evangelisk-luthersk och muslimsk. Förutom LVF finns Norska Kirkens NØdhjelp kvar, men ett stort antal internationella hjälporganisationer med exempelvis frireligiös flagg har tvingats lämna landet.

Även för de tillåtna samfunden har läget blivit kärvare, och många projekt har tagits över av den eritreanska staten, berättar prästen Sture Normark, som kom till Eritrea första gången år 1964 och har bott sammanlagt tio år i landet.

- Sedan 1998 går utvecklingen i landet bara utför. Allt bistånd stärker regimen, men behoven är enorma. Det är ett dilemma, och hur man än gör kommer folket i kläm.
Han ser gränskonflikten med Etiopien som en nyckelfråga.

- Man måste vara mycket tydlig och sätta hårdare tryck på Etiopien. Det är bra att det skrivs om Eritrea, men för lite har sagts om Etiopiens roll. Båda länderna har enorma militära utgifter. Men att mobilisera mot jättelandet Etiopien är omöjligt för Eritrea.
Samtidigt är det precis var regimen gör genom att låta en hel generation utgöra en ständigt inkallad, gigantisk armé. Kriget har utarmat Eritrea och mattat ut dess befolkning fullständigt. Sture Normark menar att gränskonflikten måste ryckas undan som argument för regimen. I dag avfärdas alla krav på mänskliga rättigheter och demokratiska reformer med att landet befinner sig i krig och måste prioritera säkerheten.

Under tiden blir förhållandena för hjälparbetarna svårare. Läkare utan gränser bedriver inte längre någon verksamhet i Eritrea, men Röda korset finns kvar. Ett hundratal personer arbetar med följderna av gränskriget, det vill säga flyktingfrågor, sanitet, sjukvård och första hjälpen. Röda Korset bedriver också projekt för ensamstående kvinnor, livsmedelsförsörjning, vattenförsörjning och dammbyggen.
 

Röda Korset väntar på godkännande av regeringen för att bilda ett landskontor, och det väntas under året, säger Nils-Arvid Jonasson på telefon från Addis Abeba. Han är svensk handläggare för Etiopien/Eritrea och reser regelbundet och ofta till Afrikas horn. Om en månad möter han hälsoministern i Asmara.
 

- Nästan alla andra organisationer har blivit hemskickade, men jag tror att Röda korset kommer att bli kvar i Eritrea. Men vi måste förhålla oss strikt neutrala, annars får vi inte jobba över huvud taget.