På tidningen Setits redaktion visste journalisterna att utvecklingen i landet var oroväckande. De hade sett de första tecknen året innan och rapporterat om dem, som fri press gör.
Men från att ha varit en tidning som verkade i ett land med en danande demokrati hade situationen försämrats. Namnet Setit, som också är vad den flod som löper på gränsen mellan Eritrea och Etiopien heter, hade valts för att symbolisera det ständiga flöde av artiklar, idéer och åsikter som tidningen skulle stå för. Men år 2001 anade reportrarna torka.
När ett offentligt brev till presidenten undertecknat av femton politiker publicerades i Setit, dröjde det inte länge innan elva av dem greps. Bara några dagar senare var det journalisternas tur.
Den 23 september år 2001 knackade det på Dawit Isaaks dörr.
Det är i dag sju år, sex månader och fem dagar sedan.
Dawit Isaak föddes den 27 oktober år 1964 i Asmara, en stad som då tillhörde Etiopien. Han var nummer fyra av sju syskon. Familjen hade en liten butik, La Casa del Formaggio, som sålde italienska delikatesser. Modern arbetade i butiken, tog hand om barnen men undervisade också. Familjen bodde i en lägenhet, barnen gick i skolan och de hade det bra.
Men även om den långvariga konflikten med Etiopien enade eritreanerna i kampen för självständighet, var det svårt och farligt att leva i ett land i krig. En efter en kom sönerna Isaak till Sverige. De hamnade i Lerum utanför Göteborg. Dawit kom som bror nummer fyra år 1987 via en flyktingförläggning i Småland där han snabbt började lära sig svenska. Den första tiden bodde han hos Leif och Elisabet Öbrink där också hans yngre bror Esayas fanns.
Dawit, som alltid hade läst och skrivit, led av att inte ha tillgång till orden i Sverige. För att försörja sig arbetade han i bageri och som städare, bland annat i Göteborgs domkyrkoförsamling. Nätterna ägnade han åt skrivande. Han hade tidigt skrivit poesi och dramatik, och författade i Sverige också ett versdrama med en Romeo och Julia-historia.
År 1992 blev Dawit Isaak svensk medborgare. När Eritrea blev självständigt året därpå väcktes hoppet om att återvända. Som många eritreaner delade Dawit sin tid mellan Sverige och Eritrea, innan han flyttade tillbaka på riktigt 1996. I Asmara gifte han sig med Sofia Berhane. De fick tre barn: tvillingarna Betlehem och Yoran är i dag femton år gamla, dottern Danait elva.
Utöver passionen för det fria ordet var familjen det Dawit ville ägna sin tid.
När kriget mot Etiopien blossade upp på nytt 1998 kom det för de flesta oväntat hastigt. Dawit reste till Sverige och ett par år senare bosatte sig hela familjen i Göteborg. Samma år slöts ett fredsavtal mellan de krigande och året därpå, 2001, åkte Dawit tillbaka till Asmara.
I Eritrea var Dawit Isaak en välkänd intellektuell och författare. Han skrev poesi och dramatik och var verksam som teaterproducent, bland annat för barnteater. På en eritreansk konferens i italienska Bologna fick han pris för sina texter tre år i rad.
När Setits första nummer gavs ut den 23 augusti år 1997 rådde fria tider. Landet var självständigt och spirande: här skulle byggas demokrati! Intresset för tidningen växte snabbt, och efter ett par månader rekryterades Dawit som journalist och delägare. Setit växte och var när den tvingades upphöra en tvådagarstidning med en upplaga om 40.000 exemplar. Den fanns på nätet och kunde på så vis läsas även av den eritreanska diasporan. Setit var en viktig del av den ambitiösa press som växte fram under de öppna åren på 1990-talet.
Men befrielsekampens hjältar förvreds med makten de fått, och president Isaias Afewerkis regim tog sig alltmer diktatorisk form. Det var med sorg och besvikelse som Dawit och hans kolleger åsåg detta. Och inte bara de – också en rad politiker var bekymrade över att löften om fria val och uppbyggandet av demokratiska institutioner aldrig infriades.
Under de där dagarna i september 2001 greps ett tjugotal personer. Tidningarna stängdes, en efter en. Det var knappast en slump att det skedde medan all världens strålkastare var riktade mot rasmassorna efter tvillingtornen på Manhattan den 11 september.
I Sverige dröjde det innan fallet fick uppmärksamhet från medierna och från UD. Trots påstötningar från Dawits familj tog det månader innan UD började agera, snarare bemöttes de med avståndstagande frågor: varför ringer ni hit?
I sju och ett halvt år har Dawit Isaak suttit bakom galler, stämplad som landsförrädare men utan vare sig formell anklagelse, juridiskt ombud eller åtal, än mindre någon rättegång. I april 2002 kom uppgifter om att Dawit blivit utsatt för tortyr. De eritreanska myndigheterna hänvisar till att han är eritrean och kallar fallet en intern angelägenhet.
Utrikesdepartementet har sedan det tog sig an fallet hänvisat till ”den tysta diplomatin” och menar att man bäst arbetar på fallet utan publicitet. Det handlar om att få Dawit frisläppt utan att den eritreanska regimen förlorar ansiktet. Att däremot försöka släpa ut de eritreanska myndigheterna för att låta dem kräla i skamdammet är enbart kontraproduktivt.
Stor förståelse för den tysta diplomatin finns också hos Stödföreningen för Dawit, som bildades år 2004 av bland andra Leif Öbrink, lillebror Esayas fosterfar. Han har sedan länge täta kontakter med UD och säger att de arbetar febrilt.
Och metoden fungerade en gång: i november år 2005 släpptes Dawit plötsligt. Han ringde hem och berättade för sin familj att han var en fri man. Men alltför snabba uttalanden om hur man gått till väga för att påverka den eritreanska regimen, av diplomater och av den dåvarande utrikesministern Laila Freivalds, bidrog till att tiden i frihet inte blev längre än 48 timmar. Telefonsamtalen hem för tre och ett halvt år sedan är de senaste direkta kontakterna någon i Sverige har haft med Dawit.
Fast Leif Öbrink vet till exempel att Dawit fram till i höstas har kunnat använda den blodtrycksmätare som skickats till honom. Hans blodtryck är alarmerande högt. Känt är också att Dawit har drabbats av diabetes, en sjukdom som ligger i släkten och som obehandlad snabbt kan bli livsfarlig.
Var han befinner sig i dag vet däremot ingen. Uppgifter om att han förflyttats – till ett annat fängelse, till sjukhus – är otydliga och obekräftade.
Hittills har inga ansträngningar lyckats få Dawit Isaak fri.
Bland källorna: ”Dawit och friheten” (red. Johan Karlsson och Richard Sjöberg) Silc förlag, 2004.