När Eritreas president Isaias Afewerki i veckan bjöd in Sudans president Omar Bashir till huvudstaden Asmara var det för att demonstrera sin avsky för västvärlden. Eritrea var det första land att bjuda in Bashir sedan Internationella brottmålsdomstolen nyligen begärde den sudanesiske presidenten häktad för brott mot mänskligheten.
– Vi anser att (arresteringsordern) är en förlängning och ett symtom på nuvarande hegemoni och herravälde som ett fåtal makter i världen har, förklarade informationsminister Ali Abdu för nyhetsbyrån AP i samband med statsbesöket.
Eritrea har inte mycket till övers för internationellt utbyte eller samarbete. Sedan januari har man struntat blankt i en uppmaning från FN:s säkerhetsråd att dra tillbaka sina styrkor från ockuperad mark i grannlandet Djibouti och inleda förhandlingar. Eritrea vägrar också att föra en fortsatt dialog med grannlandet Etiopien om den omtvistade gränsen mellan länderna, över vilken de båda förde ett förödande krig 1998–2000. Eritrea har i stället begärt att FN:s fredsstyrka i bufferzonen tas bort.
De utländska diplomaterna i Asmara är få, och endast fyra internationella hjälporganisationer tillåts verka i Eritrea. Regeringens paroll är att landet ska klara sig självt. Exil-eritreaner beskriver landet som ”ett enda stort fängelse”. En brittisk kollega som var stationerad i Eritrea i början av årtiondet talar om ”en stor sorgsen tystnad” i huvudstaden, och en annan besökare som var där i fjol säger att det ”finns en allmän känsla bland eritreanerna att de glömts bort av omvärlden”.
För stora delar av Eritreas befolkning på 4,5 miljoner är vardagen ett slit för även de mest basala förnödenheter som mat och rent dricksvatten. Liksom övriga länder på Afrikas Horn har Eritrea drabbats av klimatförändringar och torka, med dåliga skördar som resultat.
Det råder dessutom brist på arbetskraft i jordbruket och andra sektorer, eftersom en stor del av invånarna är engagerade i militären. Landet hamnar bland de femton sämst utvecklade länderna i världen på FN:s sammanställning, med nästan lägst BNP per capita i världen.
Med tanke på att Eritrea lade mer än 19 procent av BNP på militära utgifter 2003 och endast 3,8 procent på utbildning och 2,0 procent på sjukvård samma år är den socioekonomiska statistiken besvärande för regimen i Asmara.
Tre fjärdedelar av befolkningen är undernärd, fyra av tio vuxna är analfabeter, och det finns bara fem läkare per 100.000 invånare.
I kommentarer på nätet beskrivs president Isaias Afewerki av sina anhängare som en hjälte och landsfader, men samtidigt finns fler än 200.000 eritreaner i världen som valt att fly landet. Isaias Afewerki ledde den rebellrörelse som framgångsrikt slogs för landets självständighet, och han har förblivit en militär man i ett land som i allt högre grad militariserats. Landets konstitution har aldrig ratificerats av parlamentet, och det har aldrig hållits några riktiga val.
Sedan en intern opposition inom regeringspartiet tog till orda 2001 har greppet hårdnat. I dag tillåts ingen politisk eller civil opposition, ingen fri press, inget oberoende rättsväsende.
– Isaias är en paranoid diktator, en väldigt arrogant och självupptagen person som inte bryr sig om sitt eget folk, säger Samuel Bizen, exileritrean i Sydafrika som varit med och grundat Eritrean movement for democracy and human rights, EMDHR.
För att rättfärdiga det totalitära styret hänvisar regeringen till landets osäkra gränser, särskilt konflikten med Etiopien. Det tvååriga kriget i slutet av 1990-talet skördade tiotusentals dödsoffer på båda sidor, och läget förblir spänt mellan staterna särskilt kring gränsstaden Badme. En FN-kommission slog fast att samhället ligger på eritreansk mark, vilket Etiopien vägrat att acceptera.
En rapport från International crisis group i fjol varnar för en ”allvarlig risk” att ett nytt krig bryter ut igen.
Motsättningarna mellan Eritrea och Etiopien har samtidigt spillt över till det krigshärjade Somalia, där Etiopien öppet backat upp den FN-stödda övergångsregeringen medan Eritrea anklagas för att hjälpa de islamistiska rebellerna. Enligt en FN-rapport som publicerades för två år sedan flögs vapen vid flera tillfällen in till islamisterna i Somalias huvudstad Mogadishu från Asmara, uppgifter som Eritreas regering förnekat.
I juni i fjol gick Eritrea också till attack mot Djibouti, i ett gränsområde som båda länderna hävdar rätt till. Så sent som i januari i år fördömde FN:s säkerhetsråd Eritreas agerande och uppmanade landet att liksom Djibouti dra tillbaka sina styrkor från det omtvistade området. President Isaias Afewerki och hans regeringskolleger skyller instabiliteten i regionen på Etiopien och USA. USA har en militär bas i Djibouti och har vid ett par tillfällen bombat islamistiska rebeller inne i Somalia som en del av ”kriget mot terrorn”.
– Man kan se fingeravtrycken från den enda supermakt vi har i de flesta konflikter som rasar i många delar av världen, hävdade Eritreas utrikesminister Osman Saleh i ett tal till FN:s generalförsamling i september i fjol.
Trots regeringens kritiska hållning till västvärlden och landets målsättning att vara sig självt nog är Eritreas dörrar inte helt stängda. EU planerar att ge Eritrea 122 miljoner euro i bistånd, något som upprör exileritreanerna i EMDHR.
– Jag tror inte EU vill se demokrati i Eritrea för de stöttar en diktatur, säger Samuel Bizen och visar en politisk teckning där Isaias Afewerki ligger i en sjuksäng med automatgevär i hand och får dropp av EU.
– De förlänger bara folkets lidande, tillägger han.
Samuel Bizen och hans kolleger hävdar att det finns ett växande folkligt motstånd mot regimen inom landet, framför allt bland yngre medborgare som med hjälp av internet håller kontakt med omvärlden.
– Det som trycks ner reser sig till slut upp. Så kommer det att bli, säger Yoel Alem på EMDHR.