Dawit Isaak

– Dawit Isaak lever, i alla fall så sent som förra veckan.

Det är de goda nyheterna.

Men, fortsätter Mehari Abraham, eritreansk journalist bosatt i Stockholm och aktiv i demokratirörelsen:

– Han kommer att flyttas till Eiraeiro. Informationen är inte bekräftad, den är muntlig men kommer från en säker källa.

Den svenske medborgaren Dawit Isaak greps i Asmara i september 2001, samtidigt med ett tiotal andra journalister. Han hade efter många år i Sverige återvänt till födelselandet Eritrea och skrev för den oberoende tidningen Setit, som han också var delägare i. Några dagar innan Dawit greps hade elva politiker fängslats för att ha protesterat mot den avstannade demokratiseringsprocessen i Eritrea. Samtidigt stängdes all fri press.

Eritreas politiska fångar genomgår en successiv nedbrytning och flyttas mellan olika anstalter, berättar Mehari Abraham. Sedan i våras har Dawit Isaak flyttats flera gånger – från ett militärsjukhus, där han vårdades en tid, till fängelset Embatkala, där en psykologisk nedbrytning började med ständiga förödmjukelser.

Därefter flyttades fången till Dongolo och där befinner han sig troligen nu.

I Eiraeiro, slutligen, är fångarna helt isolerade från varandra.

Tortyr är vanligt. I en artikel skriven av en utlandseritreansk journalist görs jämförelser mellan eritreanska fängelser och tyska koncentrationslägrer. Andra förfärliga beskrivningar finns i den rapport som människorättsorganisationen Human rights watch, HRW, publicerade i våras.

Mycket lite bekräftad information kommer ut från Eritrea, och flertalet ickestatliga organisationer har tvingats lämna landet under senare år.

Det betyder inte att det saknas kunskap om vad som sker i landet. Ett nätverk av utlandseritreaner får på olika vägar kunskap om situationen i landet.

– Det finns runt 320 fängelser i Eritrea i dag, säger Mehari Abraham.

Innan han kom till Sverige år 1999 drev han ett eget medieföretag, och han kände Dawit Isaak väl. I dag är han programledare i Tv Zete, som sänder debattprogram på tigrinja i föreningsdrivna Öppna kanalen. Genom internet når programmen hela världen.

Han visar ett fotografi av sig själv med sin mor, en vän och en yrkeskollega, den prisbelönte journalisten Seyoum Tsehaye. Han sitter nu i Eiraeiro. Fängelset ligger på en skyddad plats strax utanför Massawa och har beskrivits som ett afrikanskt Gulag. Där finns, enligt utförliga beskrivningar av en före detta vakt som återgivits av Reportrar utan gränser, 64 celler om tre kvadratmeter, fördelade på tre avdelningar. Förhållandena är förnedrande och fruktansvärda.

Ingen fånge har, enligt Mehari Abraham, kommit ut levande från Eiraeiro.

Han lägger mycket tid på att dokumentera och samla in information om övergreppen i sitt gamla hemland. Han berättar för DN att en stor mängd dokument försvann från president Isaias Afwerkis kansli för fem veckor sedan. Han har sett merparten av materialet och säger att det är tillförlitligt. Dokumenten har gåtts igenom av regeringskritiska utlandseritreaner som successivt publicerar delar av dem på internet. Här finns beläggen för att nio av de elva fängslade politikerna dött i fängelse, vilket DN skrivit om tidigare i veckan.

President Afwerki är pressad av hot om FN-sanktioner och av ett internationellt, massmedialt tryck. Afwerki har enligt uppgift nyligen omplacerat flera högt uppsatta militärer, något som ses som ett tecken på att han inte litar på någon. Efter dokumentstölden har flera statstjänstemän gripits.

Oppositionen bland utlands­erit­re­anerna har länge varit svag och uppdelad i falanger, men det alltmer katastrofala läget i Eritrea har gjort att den nu försöker samarbeta. Demokratirörelsen arbetar också på att inleda en rättsprocess vid den internationella brottmålsdomstolen i Haag.

Regeringskritikerna är uppmuntrade av och tacksamma för den uppmärksamhet som Eritrea fått i vårens tidningskampanj. Den har följts noga av såväl de styrande inne i som av
eritreaner utanför Eritrea.

– Det skrivs mycket om svenska medier på tigrinja. Jag brukar bedöma läget utifrån vad mina bekanta i Asmara vet, de som bara talar sitt modersmål – och de känner till både Dawit Isaak och kampanjen, säger Mehari Abraham.

Men uppmärksamheten kring Dawit Isaak har enat även den regeringsvänliga gruppen. Med paroller som ”Never kneel down!” (Fall aldrig på knä!) och ”Against all odds!” affischerade National holidays coordinating committee, NHCC, inför årets eritreanska festival som anordnades i Rinkeby förra helgen.

Språket är ett annat än kulturfestens: det handlar om politisk retorik och var direkt riktat mot tidningskampanjen, betonar Alazar Hagos, en annan av journalisterna på Tv Zete.

På Järvafältet var ilskan och frustrationen över de svenska medierna stor.

På festivalen uppträdde influgna eritreanska musiker, där lagades doftande köttgrytor och där fanns ett helt litet tivoli för barnen. Årets tema var historien kring befrielsekampen, med bland annat fotoutställning och föredrag av en krigsveteran.

Till festivalen hade också Sophia Tesfamariam bjudits in för att tala om pr-frågor och mediestrategi, inklusive ”sätt att bekämpa negativa attacker”. Hon är född i Eritrea men sedan många år bosatt i USA. Till DN säger hon att hon aldrig sett på maken.

– Vad är det med svenska medier?! Lämna oss i fred, vi vill sköta vårt land själva. Varför bryr ni er om Dawit Isaak, en enda liten person?! Kampanjen kommer inte att ge någonting.

Hon talar snabbt och upprört, med ögonen spända i mig.

– Vad är demokrati? Vem bestämmer vad demokrati är? Vi har vår egen demokrati. Det finns ingen opposition värd namnet, de är en hoper förrymda banditer.

I princip delas hennes åsikter av festivalarrangörerna. De talar om förtal av ett land som under åratals befrielsekamp legat i medieskugga. Nu, plötsligt, skrivs hur mycket som helst – och allt är negativt. De menar att organisationer som Amnesty och HRW är infiltrerade, inte sällan av CIA, och att svenska medier har en dold agenda att vilja skada Eritrea.

Regimkritikerna menar att eritre­ans­ka festivaler i många länder främst är ett sätt för regeringen att utöva kontroll. De 50 000 kronor som kulturförvaltningen bidragit med utreds nu av Stockholms stad, som eventuellt kommer att kräva pengarna tillbaka efter kritik om att skattepengar finansierar diktaturer.

Alem Teklegiorgis säger att festivalen i första hand är en kulturhändelse och att många har jobbat ideellt dygnet runt i flera veckor.

Men varje år besöks festivalen av en regeringsföreträdare som talar till besökarna och svarar på frågor. I år skickades Abdela Jaber, med titeln presidentrådgivare. Jaber har en lång historia inom det styrande partiet PFDJ och har varit dess säkerhetsansvarige. När han talar är det största tältet fullsmockat och kvavt. Under den tid DN får vara med tackar han sina landsmän för deras ståndaktighet:

– Ni har visat styrka under den psykologiska krigföring som svenska medier har bedrivit. Vi böjer oss inte för trycket utan kommer stärkta ur det.

Seminariet varar i nästan tre timmar. De flesta frågor handlar om administration och ekonomi.

Ingen tycks fråga om de politiska fångarna, tortyren eller de 320 fängelserna. Ingen frågar Abdela Jaber om hans egen roll i gripandena i september 2001, eller om hans roll som förhörsledare i Eiraeiro.

Trots upprepade förfrågningar får DN ingen intervju med Abdela Jaber.

– Isaias Afwerki är mycket skicklig, säger Mehari Abraham. Vi vet nu att han fyra månader efter gripandena i september 2001 kallade till sig alla högre politiker och tjänstemän, militärer och diplomater – inklusive Yonas Manna, den nuvarande ambassadören i Sverige – och visade dem dokument och 119 tidningsartiklar skrivna av de gripna.

Bland artiklarna fanns Dawits sista, publicerad i Setit den 18 september 2001, samma dag som politikerna arresterades och fem dagar innan han själv greps.

Mötet var ett sätt att försäkra sig om att kunskapen, och skulden, var spridd. Inte heller finns någonstans i den stora, stulna dokumentsamlingen presidentens egen namnteckning, eller några order uttryckligen utfärdade av honom, enligt Mehari Abraham. Allt ansvar och all skuld har delegerats.

Ingen av de utlandseritreaner jag talar med – oavsett inställning till presidenten – tror att Dawit Isaak kommer att släppas. Mehari Abraham menar att Dawit har blivit en symbol som är internationellt känd, och att det irriterar presidenten.

– Han får frågor om Dawit, ut­ifrån men även internt, av hans närmaste män. I förhandlingar med väst kan Isaias spela kort med Dawits namn, men det är för sent för att släppa honom. Det har gått alltför mycket prestige i ärendet.

DN:s chefredaktör Thorbjörn Larsson säger att den tysta diplomatin uppenberligen inte fungerat.

– Det är viktigt att regeringen nu agerar tydligare.

På frågan om det kan vara så att regeringskritikerna har stärkts av kampanjen, men att Dawit Isaak blivit dess offer, svarar Thorbjörn Larsson:

– Om vår rapportering har förbättrat eller försämrat Dawit Isaaks situation är svårt att veta. Men det är absolut nödvändigt att fortsätta rapportera om förhållandena i Eritrea och om Dawit Isaak.

Den tysta diplomatin tiger per definition. Den Stockholmsbaserade ambassadören för Eritrea, Fredrik Schiller, har besökt landet 16 gånger sedan han tillträdde i januari 2008. Han har inte på länge uttalat sig om ”det prioriterade ärendet Dawit Isaak”. Han är över huvud taget försiktig med vad han säger. Om tidningskampanjen säger Fredrik Schiller endast två ord: No comments.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut