- Här! Här! Jag tog med en bild till dej! Säger han och ler ända inifrån medan jag, glatt överrumplad, plötsligt står med famnen full av Karl Perssons själsfrände, eller rättare sagt porträttet av Karl Perssons själsfrände Wolfgang Amadeus Mozart. Det är en bild i rött och svart som berättar något viktigt både om det musikaliska geniet liksom om mannen framför mig som tecknat Mozarts ansikte i intensiva linjer.

Det känns naturligt att de första färgerna i mötet med Karl Persson hämtas från anarkins palett. För det är ett uppkäftigt och starkt personligt konstnärskap jag nyligen stiftat bekantskap med genom dokumentären "Bomber och granater, knivar och gafflar". En film som konstnärerna och filmarna Christina Erman Widerberg och Martin Widerberg i våras presenterade på Buff, den årliga barn- och ungdomsfilmfestivalen i Lund. "Bomber och granater" presenterar ett berörande konstnärskap.

Karl, eller Kalle som han kallas, har flera neuropsykologiska funktionshinder. I filmen uttrycker han det så här: "Om jag inte hade haft diagnoserna autism, tourettes, asperger och tremor... så hade jag varit en helt vanlig männska!"

Kanske hade han det även om just begreppet "vanlig" ligger långt ifrån det intryck Kalle ger. Det är som om Kalle vibrerar. Då avser jag inte de kramper som plågat honom sen barndomen. Det här är något annat. En slags livsvibration och en iver att ta in människor, upplevelser, bilder och förstås musik. Den ständigt återkommande Mozart, musiken som är Kalles livsrytm.

I en scen i "Bomber och granater, knivar och gafflar" åker Kalle och hans pappa museijärnväg längs ett spår som vindlar genom soldränkt lövskog. Tåget dunkar på som förr i tiden och de två männen börjar klappa rytmer med och mot dunket. Snabbare och snabbare, plötsligt nynnar de och i nästa stund interfolieras allt i Mozarts lyckligt svängande toner ur "Trollflöjten".

Kalle är som en sorts dans hela han. Skojfrisk, ständigt lekande med ord och uttryck och med ett musiköra som gör att han kan avlyssna främmande språk och genast härma så väl att infödda hajar till. Trots att han egentligen inte kan språket. Det bara låter så. En sann onomatopoet alltså, liksom han är en humoristisk bilddramatiker med grafitkritan i handen. Ständigt i rörelse, ständigt nya bilder, ständigt cirklande kring temat jaget-musiken-Mozart.

Ibland tar han ett steg åt sidan. Gör ett annat porträtt och då blir det kanske, ja visst: Salieri. Konturerna drivs fram snabbt och säkert. Karl Persson är en tecknare som sällan tycks tveka och vars linjeföring också den vibrerar, av tremor, de kramper som får linjerna att skälva under Kalles ritstift. Kanske är just kramperna den del av sitt handikapp Kalle hatar mest, de som många gånger fört honom akut till sjukhus och ändå tycks det som om också de, precis som psykisk eller fysisk smärta kan göra, tillför något som ger konsten djup och svärta. Den där nerven som föds ur ett motstånd som måste besegras.

Självklart bär Kalle också på en stor sorg. Ingen som gör anspråk på att vilja leva fullt ut undgår den. Och liksom många i hans situation avskyr han att definieras genom sina handikapp och sin sjukdom. Diagnoserna häftar vid honom och hans tillvaro. En begränsning Kalle dock förmår kasta av sig då han går upp i sin konst. Som han uttrycker det:"Om jag inte fått måla, rita, skapa...då hade jag legat på sjukhus och varit död. Å det är inget kul!"

En viktig period för Kalle var hans tre år på Kulturcentrum Skåne, en skola i Lund där vuxna med intellektuella funktionshinder studerar musik, teater och konst.

- Vi har många stolta målsättningar här, men det viktigaste är nog ändå att de som går här får redskap för att sätta ord på sitt inre liv, säger musikläraren och utbildningsledaren Christel Nilsson vid besöket som gör mig smått omtumlad: så många av eleverna vill beskriva sitt specialintresse.

Någon demonstrerar livfullt sin Frida Kahlo-hatt, ett helt snår av små Fridaporträtt. Någon vill att jag fördjupar mig i hennes solosång och under tiden ställer marimbaorkestern upp sig för repetition inför vårens föreställning, "Jag tycker det, säger dom", som får premiär nu på onsdag den 21 maj.
Det var under Kalles tid här som han, Christina och Martin Widerberg möttes. Christina och Martin arbetade då båda som bildpedagoger på skolan och fascinerades av Kalles personlighet och begåvning. Det var då de beslöt att filma Kalle, hans konst och vardag. Dokumentären är resultatet av en flerårig process.

Uppmärksamheten kring filmen betyder mycket. Allt ljus på Kalle är dock inte helt okomplicerat varken för honom själv eller omgivningen. Men varje konstnär behöver kanaler för att nå ut. Genom filmen har Kalle fått möjlighet att ställa ut en del av sina teckningar i Filminstitutets foajé.

Och nyss blev Karl, Christina och Martin Widerberg inbjudna att i höst presentera sin konst på Carl Larsson-gården i Sundborn. Gårdens stiftelse arrangerar vad man kallar "Konstnärskrocken", möten mellan konstnärer och designer.

Kalles väg till sitt uttryck har vuxit genom de möjligheter som kollektivet Kulturcentrum Skåne tillhandahållit. Ändå är och förblir Kalle en solist. Sen utbildningen avslutades är han dessutom ganska ensam. För den som genomgått utbildningen finns möjlighet att stanna kvar som arbetstagare vid Kulturcentrum och på det sättet gå vidare i sitt konstnärskap. Kalle får dock inte den chansen eftersom han är bosatt i Svedala kommun som inte vill betala för Karls plats i Lund.

Jag frågar Kalle om han tänker på utbildningstiden.

- O ja! utbrister han. Jag saknar den och alla som finns på Kulturcentrum varje minut. De gav mig en sån energi. Och kramar!

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut