Den heta maten

”Allt viktigt ­hände runt ­köksbordet”

Miriam Elmberg Sjöholm har en passion för mat.

Foto: Hanna Persson Miriam Elmberg Sjöholm har en passion för mat.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Fakta: Miriam Elmberg Sjöholm

Ålder: 21 år.

Familj: Mamma Lisen och storebror Max, 24.

Bor: Hos mamma i Stockholm av och till men är ofta på resande fot.

Arbetar: Ständigt med mat, just nu på Cajsa Warg i Stockholm.

Drömyrke: Gastronom.

Äter helst: Riktigt god risotto, med svamp eller med vitt vin och saffran.

Äter inte: Ost på tub. Kokt korv är rätt äckligt. Och jordnötter tycker jag tar över för mycket.

Bästa matminne: När jag var i Madurai i södra Indien och för tio rupier fick två små vita degknyten och en tidningsstrut fylld med kokta, söta bönor. Bönorna verkade vara soja och garbanzo, kokta med ingefära och ghee (en mejeriprodukt som används i indisk matlagning). Sagolikt enkelt och gott. Eller en rosa tomat utan skal med lite salt och olja.

Hon har jobbat på mjölkgård i Turkiet, på restaurang i London och är på väg till Nepal för att plocka kaffe. Drömmen är att utbilda sig till gastronom. ”Jag tror inte på några dieter alls. Det finns många viktigare frågor att diskutera kring mat”, säger Miriam Elmberg Sjöholm.

Hon har jobbat på mjölkgård i Turkiet, på restaurang i London och är på väg till Nepal för att plocka kaffe. Drömmen är att utbilda sig till gastronom. ”Jag tror inte på några dieter alls. Det finns många viktigare frågor att diskutera kring mat”, säger Miriam Elmberg Sjöholm.

Miriam Elmberg Sjöholm, 21 år, har en passion för mat. Sedan 13-årsåldern har hon, parallellt med skolan, jobbat med mat på olika sätt – på kaféer, restauranger och cateringföretag. Just nu fixar hon matiga sallader och mustiga långkok på Cajsa Wargs matbutik i Stockholm.

– De senaste åren har jag också tillbringat alla lediga stunder i köket. Det enda jag läser är böcker om mat. Och det enda jag ser på tv är matprogrammen.

Annons:

Men de senaste årens hetsiga debatt kring LCHF-kosten och fett kont­ra kolhydrater är ganska ointressant, tycker hon.

– Och dum. Jag tror inte på några dieter alls, självklart behöver vi både fett och kolhydrater. Det finns många mycket viktigare frågor att diskutera kring mat, som miljön, hållbarheten, djurhållningen och tillsatserna.

Men att mat väcker starka känslor och att kritik av våra matval kan väcka vrede, det har hon funderat mycket över.

– Mat är ju så mycket mer än näring. I många kulturer är maten en del av jaget, av identiteten. Om man odlat något och ger bort det, så är det en bit av sig själv man ger bort.

Det stora matintresset har hon fått hemifrån.

– Jag har vuxit upp i ett hem där det lagats väldigt mycket mat. Vi åt alltid middag tillsammans, och alltid lagad mat. Middagarna var ryggraden i vår familj, själva stöttepelaren. Och vänner var alltid välkomna.

När Miriam var tio år blev hennes far hjärtsjuk. Han drabbades av stroke när hon var fjorton.

– Visst var det tunga år när pappa var sjuk, men vi hade alltid maten tillsammans. Den blev ännu mer central och höll ihop familjen.

– Allt viktigt hände runt köksbordet hemma hos oss. När pappa hade dött, jag var sexton år då, minns jag att vi satt uppe hela natten vid köksbordet, tillsammans med vänner som kom och gick, och åt. Jag minns vad vi åt också, pasta, och pepparkakor och en banankaka, tror jag. Mamma trodde mycket på närhet, på att göra saker tillsammans. Hon sa, ”nu ska vi äta gott, vi ska inte glömma att njuta”.

Och lagade mat, det gjorde mamma Lisen, och Miriam. Mamma, som vuxit upp i Kenya och Tunisien (för att mormor arbetade på Sida) lagar gärna nordafrikansk mat, med kryddstarka tomatsåser. Aldrig efter recept.

– Nej, det gör vi inte, mamma och jag. Vi bara gör. Slänger in i ugnen, eller ångkokar. Jag gillar att laga mat efter vädret, eller årstiden, och av sådant som finns i skåpen. Så det inte blir så mycket svinn. Mat ska vara schyst, varierad och inte pretentiös. Och den ska vara lagad med kärlek. Det gör mig glad.

All matlagning till trots så är det inte kock Miriam vill bli. Inte nutritionist heller. Länge hade hon, säger hon, svårt att veta på vilket sätt hon ville arbeta med mat. Det var när hon läste antropologi på Stockholms universitet som polletten trillade ned.

– Där fanns ett avsnitt om mat, och jag insåg att det finns fler infallsvinklar. Jag vill lära mig så mycket som möjligt om olika matkulturer, om råvarorna, var de kommer ifrån, vad folk äter och varför. Det finns tusen olika sätt att behandla en lök på, vilka olika effekter har de?

Det bästa sättet att lära känna and­ra kulturer är genom att äta deras mat, tycker Miriam, som i fjol, tillsammans med en kompis, reste genom Ryssland och Kina till Indien, Singapore och Australien.

– Jag åt så otroligt mycket gott och så otroligt mycket äckligt, och det var absolut värt det att bli magsjuk!

Efter det har hon arbetat som volontär på en mjölkgård i Turkiet, genom organisationen WWOOF, World wide opportunities on organic farms, som förmedlar kontakter mellan volontärer och ekologiskt drivna gårdar.

– Det häftigaste jag någonsin gjort.

Och om en vecka reser hon till Nepal för att plocka kaffe. Också som volontär. Men drömmen är att så småningom få gå gastronom-utbildningen på Slow food-universitet i Pollenzo i norra Italien. Hon har just varit där och hälsat på, och känner att det hållbarhetstänk kring matproduktion som Slow food representerar passar henne precis.

Miriam har aldrig, säger hon, förespråkat någon särskild diet eller mathållning.

– Nej, jag äter precis allt, åtminstone när jag är ute och reser. Då säger jag aldrig nej till något. Men är jag hemma i Sverige så äter jag helst vegetariskt. Jag är otroligt förtjust i grönsaker och jag har svårt för det sätt som köttproduktionen går till på. Generellt tycker jag att vi konsumerar för mycket kött, det är inte ett hållbart sätt att producera mat på, om man ser det globalt.

– Men jag är ingen djurrättsaktivist. Jag vill lära mig stycka kött, och jag lagar det gärna på jobbet. I förra veckan var det högrev och lammgryta, rödvinsbaserad med lagerblad. Jag har lärt mig att man ska vara konsekvent med måtta, vill inte vara dogmatisk och inte skriva någon på näsan.

Människor som följer särskilda dieter är osäkra matkonsumenter, som vill ha regelverk och bruksanvisningar att hålla sig till, tror Miriam.

– Och jag kan förstå det. För äter man väldigt olika och vid olika tidpunkter, som många gör i dag, så skapar det en osäkerhet som kan vara svår att hantera. Att äta är so­cialt. Om du och en kompis sitter med en chokladask på bordet mellan er är det viktigt att båda tar. Annars säger det plötsligt väldigt mycket både om den som tar och den som inte tar. Vi vill kunna dela på både tillfredsställelsen och skulden.

– Men jag tror inte att en diet kan passa alla. Vi är olika och vi behöver äta olika också. Det måste vi acceptera. Sedan är det ju en klassfråga att kunna hålla sig till en diet. Att välja bort så mycket av maten, som vissa dieter kräver, det är en sanslös lyx globalt sett.

Läs mer:

Slow food- rörelsen startade i Italien

0 . Per sida:

Andra har läst

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

cairns
Foto:Catherine Shaw/AFP

 Greps på lördagen. Barnen påträffades döda i bostaden i Australien. 1  1 tweets  0 rekommendationer  0 rekommendationer

 22-åring svävar mellan liv och död. Man grovt misshandlad av gäng.

lofven500
Foto:Roger Turesson

 Ny mätning av Novus. Och lägst förtroende har väljarna för... 702  30 tweets  672 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
nutidstestet_500
Foto:Henrik Montgomery/TT

Har du hängt med i veckans nyhetsflöde?  Gör veckans Nutidstest här. 44  4 tweets  40 rekommendationer  0 rekommendationer

 Polisen nerringda av boende. ”Det var en rejäl smäll.”

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: