Abort
Anna gjorde abort i Polen på 1960-talet
Publicerat 2009-05-13 04:00
Anna var en av de svenska kvinnor som på 1960-talet reste till Polen för att få abort. När hon läser Insidans artiklar om abort, och tänker tillbaka på hur det var när hon själv var ung, känns det som om hon ”var med på medeltiden”, säger hon.
Dela med andra:
Sommaren år 1965 hade Anna och hennes dåvarande man fått sitt första barn. Bara några månader senare, på senhösten, upptäckte Anna att hon var gravid på nytt. Både hon och maken var trötta, de kämpade med sina utbildningar och extrajobb, och med att få ekonomin att gå ihop.
– Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, säger Anna. Att jag skulle kunna få abort här hemma i Sverige kändes som en omöjlighet, jag var ju ung, gift och ”frisk”, även om jag var slutkörd. En kurskamrat till mig gissade hur det låg till, jag var så blek och glåmig. ”Jag har en adress”, sa hon. Och så fick jag en lapp med en adress i Krakow i Polen.
I början av januari 1966 reste Anna och hennes man till Polen. De hade inte haft någon kontakt med kliniken i Krakow innan, men Anna kände på omvägar till att en annan kurskamrat genomgått en abort där.
– Och hon hade ju överlevt, säger Anna. Men visst var jag rädd, man visste ju inte alls vad som väntade. Fast framför allt var jag rädd för att polisen skulle komma på mig på något sätt. Jag hade inte berättat för någon, men jag tänkte på kvinnan som gett mig lappen, tänk om hon hade talat om det för någon?
– Det låter ju löjligt nu, men hela vägen ut till flygplatsen satt jag och oroade mig för att jag skulle bli stoppad av polisen. Jag var rädd både för att åka och för att inte komma i väg.
Efter en natt i Warszawa åkte Anna och hennes man med ett skrangligt plan till Krakow, där de sökte sig fram till adressen de fått.
– Det var väl en privatklinik, men det såg inte ut som en klinik, mer hemlikt. De var vänliga där, men vi kunde ju inte kommunicera särskilt bra. Allt gick väldigt snabbt, jag blev nedsövd nästan direkt och när jag vaknade var det klart.
Genom kliniken fick Anna och maken flytta in hos en familj i Krakow, där hon skulle ligga nedbäddad i fem dagar. Det ingick i priset för aborten. Hur mycket det kostade minns Anna inte i dag, men det var inte särskilt dyrt, tror hon.
– Jag kände mig väl omhändertagen i familjen, men vi kunde inte heller kommunicera alls. Jag minns i alla fall att jag mådde bra då, jag kände mig lättad och glad.
När Anna varit hemma i Sverige några veckor gick hon till sin vanliga gynekolog på kontroll, som kliniken i Polen rekommenderat att hon skulle göra. Gynekologen blev chockad när Anna berättade vad hon varit med om.
– Han sa någonting om att det kanske skulle ha gått att ordna här hemma i stället. Jag vet inte om det verkligen var så.
Det dröjde länge innan Anna berättade för någon annan om aborten i Polen.
– Man pratade inte om sådant då, det var allmänt mycket hysch-hysch kring aborter. Och jag ville att så få som möjligt skulle få veta det. Så småningom berättade jag för min mamma och för min bror, de tyckte båda att det var hemskt. Långt senare har jag berättat för en del kompisar.
Anna har aldrig ångrat aborten, men det har hänt att hon har funderat över hur det skulle ha blivit om hon fött sitt barn den gången.
– Skulle det ha blivit en pojke eller en flicka, hur skulle vår relation ha varit? och så vidare. Det är sådant man kan tänka, men ändå vet jag att det inte skulle ha funkat att få ett barn till då.
Visar 1-10 av 11. Per sida:
Mitt argument är att abort är en ovärdig hantering. Jag tycker att det ska vara en nödlösning; inte något som man tar till av bekvämlighet, eller för att man sätter en utbildning och framtida höga inkomster i första rummet.
Sverige var inte ett U-land 1965. Ingen behövde svälta. Det fanns möjligheter till och med för ogifta mödrar att föda sitt barn och få uppfostra det själv - även om jag i viss mån kan förstå om de valde abort p.g.a. skammen.
Ett gift par, där ingen var sjuk, handikappad eller liknande, HADE ingen godtagbar ursäkt att göra abort längre 1965.
Catharina, 15:18, 18 maj 2009. Anmäl
Men guu´Catharina! Argumentationen i ditt sista inlääg är i samma klass som "tänk om Hitlers mamma hade gjort abort" - för tänk om hon hade det? Tänk på alla ofödda svin, våldtäcktsmän och krigsförbrytare som ahde kunnat aborteras... Nä, du hör, den argumentationen håller inte.
Och varför skulle man ha mindre rätt till abort för att man är gift? Rätten till abort är en rättighet till ett val - varsågod att inte välja abort om du blir på smällen vid olämplig tidpunkt.
LL, 07:50, 18 maj 2009. Anmäl
Tänk, jag blev riktigt upprörd nu, för jag är också född 1965 och mina föräldrar var fattiga och kämpade med dålig ekonomi. Min mamma kunde inte ens tala svenska ordentligt. Tänk om det skulle ha varit så att jag var oplanerad (vem vet?), och att DE hade tagit den här vägen..! Tänk om mitt liv hade slutat i en rondskål på en skitig klinik i Polen någonstans, innan det ens hade börjat..! :-(
Blev plötsligt glad och tacksam över mina vettiga föräldrar, som gav mig en bra uppväxt trots att vi aldrig var rika, och trots att de inte hade några högre utbildningar. Det är ju inte sådant som räknas i livet..!
Catharina, 12:28, 16 maj 2009. Anmäl
Det här var väl en tråkig historia. Jag kan till viss del förstå de kvinnor som blev gravida som ogifta på 60-talet, eftersom det fortfarande ansågs vara en skam att vara ogift mor, och eftersom det bara var sex månaders mammaledighet och därefter spädbarnsdagis som gällde.
Men det här paret, som var gifta och allt, skulle ha kunnat klara två barn - det är väl inget konstigt..? Hon kunde ha varit hemma några år, som de flesta gifta kvinnor var på 60-talet. En utbildning är väl inte viktigare än ett barn? Han kunde ha tagit ett industriarbete, som gick att få utan speciell utbildning på den tiden, och försörjt sin familj. Och barnet hade fått ett syskon, som var nära i ålder - de kunde ha haft mycket glädje av varandra!
Nä - jag tycker att de handlade själviskt, faktiskt.
Catharina, 12:22, 16 maj 2009. Anmäl
Du har fortsatt svårt att förstå skillnaden mellan ett foster och ett barn märker jag. Ett barn kan existera utan en annan person, ett foster kan bara existera genom en annan person. Det är en mycket väsentlig skillnad. Men vi lär inte komma längre i denna diskussion eftersom du envisas med att kalla foster för barn/människa vilket det ännu inte är, och detta omöjliggör en seriös diskussion. Därför kommer jag inte att bemöta fler av dina inlägg. Men så länge du ifrågasätter kvinnors rätt att abortera foster så har alla kvinnor rätt att ifrågasätta din rätt att onanera fram sperma. Vill du ha det så? Detta är ditt val om du fortsätter att ta dig friheten att moralisera över andra människors val kring sina kroppar. Det är en ovärdig och respektlös inställning till andra människor, i detta fall kvinnor.
Mammamia, 21:37, 15 maj 2009. Anmäl
Bra samtal. Altså vi har kommit til definitionen: Hvad är et männeskoliv? Måste det vära oberoende av mammans kropp för att defineras som värdigt? Är ett barn oberoende etter födseln? Nej. Och har vi inte alla varit et foster engång? Jag frågar meg: Kan vi ta livet av et männeske som ligger i moderens livmor? Svaret kan vära ja - eller nej beroende på situationen. Men jag tycker det kan inte vära ja, om vi for eks. inte har inte pengar nok, skal på semester, i skola eller vil för eksempel inte ha ett flickobarn. Det er ovärdigt,
och som många andra ställer jag meg tvilsom till det. Annat som berörer meg er at kollegar utför gärningen, ofta utan betänkligheter och bryter därmed Hippokratiska eden om att inte ta ett liv.
Palsonen, 23:04, 13 maj 2009. Anmäl
Sperma innehåller just den DNA du hänvisar till, och blir i sinom tid också ett människoliv om omständigheterna är de rätta, precis som ett foster blir ett barn om omständigheterna är de rätta. Alla foster blir inte barn, vid tex missfall så är inte omständigheterna de rätta, precis som inte all sperma blir barn. Vad du, och andra abortmotståndare, missar är att fostret INTE är samma sak som ett barn. Det kan bli ett människobarn, men är inte en människa så länge det inte kan klara sig själv i sin kropp. Ett barn/en människa är ett liv som kan andas och klara sig självständigt. Det kan inte ett foster, det kan inte ens andas självt. Så åter, varsågod och välj om jag skall bestämma om vad du får göra med din kropp och det som finns i den, eller om du vill fortsätta bestämma om det själv. För om du vill bestämma själv får du allt låta kvinnorna bestämma över sina kroppar också!
Mammamia, 20:07, 13 maj 2009. Anmäl
Hur kan man jämföra sperm med foster/ ofödt barn? Onani med abort? Et barn har sitt eget DNA, är ett männeskeliv och blir så småningom individ. Med fingrar, fingeravtryck, egen cirkulation, hjärna, munn, ögon. Barn har for flesta personer högsta männeskeverdi. Er selva hjärtat i samfundet - den psykologiska motorn i allt vi gör. Jag tror man måste ta detta på allvor. Jag tror att et samfunn som systematisk tar liv skadar seg selv innifrån. Vi odlar en kollektiv verdi-rubbning.
Palsonen, 16:02, 13 maj 2009. Anmäl
Fortsättning på tidigare inlägg:
Eller så kan vi alla förstå skillnaden mellan "möjligheten till liv" och "existerande liv". Gör vi det tillåter vi både onani och aborter, och försvarar varje persons självbestämmande över den egna kroppen.
Välj själv om du vill att du eller jag skall bestämma över din kropp och dina kroppsrelaterade handlingar.
Mammamia, 12:08, 13 maj 2009. Anmäl
Ett foster är inte samma sak som ett barn. Det är där de flesta abortmotståndare resonerar fel. Ett foster är inte ett självständigt liv, som på egen hand kan leva, utan det fungerar som en del av kvinnans kropp fram tills dess att det fötts, börjat andas själv (för det gör det inte som foster) och därmed blivit ett barn. Ett foster är en möjlighet till liv, men något som inte alltid blir liv (missfall är exempel på detta). Samma sak är det med tex spermier. Skall abort vara otänkbart för att det innebär borttagade av möjligheten till ett liv, så skall i rimlighetens namn alla män förbjudas att onanera också. Spermierna hade ju kunnat bli ett barn i framtiden, och onani är en mycket aktiv handling, precis som abort. Skall vi kvinnor ha dåligt samvete för aborter så skall rimligen männen ha dåligt samvete för sin onani också (medan kvinnors onani ju inte ger möjlighet till liv, utan enbart njutning, så vi kan fortsätta). Eller så kan vi alla förstå skillnaden mellan "möjligheten till li
Mammamia, 12:06, 13 maj 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
