Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Insidan

”Arbetskamraterna avgör om vi trivs på jobbet”

Sjukgymnasten Anna-Eva Friström och undersköterskan Eva Holst arbetar tillsammans på Stockholms sjukhem.
Sjukgymnasten Anna-Eva Friström och undersköterskan Eva Holst arbetar tillsammans på Stockholms sjukhem. Foto: Nicklas Thegerström
Att ha jobbarkompisar att diskutera etik och förhållningssätt med är viktigt, tycker kollegerna Anna-Eva Friström och Eva Holst som arbetar med äldrevård.

Arbetet är oerhört viktigt för identiteten. Och arbetskamraterna är ofta avgörande för hur vi trivs på jobbet. Om det är de ense, Eva Holst och Anna-Eva Friström, arbetskamrater på Stockholms sjukhem. Privat umgås de inte, men de ses i korridorerna och ringer varandra då och då.

– Vi jobbar ju med människor, med de boende här, och ska det bli bra är det jätteviktigt att arbetsgrupperna fungerar, säger Eva Holst. Så många frågor kommer upp, om etik och förhållningssätt, som vi måste kunna prata om. Och det är viktigt att känna att vi drar åt samma håll.

Eva har arbetat som undersköterska på Stockholms sjukhem i nitton år. Anna-Eva har jobbat som sjukgymnast nästan lika länge.

Eva arbetar på rullande schema och räknar med att hon har 15–20 kamrater som hon arbetar i team med på avdelningen. Anna-Eva arbetar mer ensamt, men ingår i flera team och samarbetar med 60–70 personer. På Stockholms sjukhem är förutsättningarna goda för att bra sociala relationer ska frodas, tycker de båda. Och det beror främst på att det finns en stabilitet i personalgruppen.

– Folk jobbar kvar, säger Anna-Eva. Jag känner igen nästan alla som arbetar här, vi är 350 stycken och alla hälsar på alla. Det är ett litet familjärt klimat och det gör det roligt att gå till jobbet.

Kontinuiteten är viktig också för de boende, påpekar Eva.

– Vi är här för att hjälpa de gamla och göra deras sista tid i livet så bra som möjligt. Då fungerar det inte om det kommer många nya från exempelvis uthyrningsföretag. Även om det finns många duktiga timvikarier, så tar det tid att bygga relationer. Det kan ta flera månader innan man lärt känna varandras svaga och starka sidor så att man kan samarbeta på ett bra sätt.

Den som ska arbeta med människor måste känna sig själv ganska bra, poängterar Anna-Eva. Och det lär man sig i samspelet med andra. Därför är handledningen viktig. Anna-Eva är med på arbetsplatsträffar en gång i månaden, Eva har personalmöte en gång varannan vecka. Samtalen i grupp rör ofta etiska frågor, vilken värdegrund man har, hur man ser på sjukdom, åldrande och död.

– Arbetskamrater kan vara både ventiler och smörjmedel, säger Anna-Eva. Har man en besvärlig arbetssituation rådfrågar man den som upplevt något liknande, man delar erfarenheter. Och många frågor kan man bara ventilera med varann, man kan inte diskutera dem med andra vänner, av sekretesskäl.

Arbetskamrater kan också vara ett skydd. Till exempel genom att man får hjälp att se vad en rimlig arbetsinsats är när kraven ökar och resurserna är begränsade.

– Vad som är rimligt lär man sig att se med åren, säger Eva. Det gagnar ingen att jag bränner ut mig.

Sina arbetskamrater väljer man inte. Därför är vi ofta litet försiktigare i de relationerna, tror Anna-Eva.

– Man känner sig för och undviker konflikt om man kan. Man behöver inte tycka lika, men man får gilla läget. Vi måste ändå arbeta mot samma mål och får försöka hitta sätt att få jobbet att fungera.

Här är fikarasterna viktiga.

– Jag brukar fika ihop med de andra sjukgymnasterna vid halv nio på morgonen. Då pratar vi både jobb och socialt, kollar av litet hur vi mår.

För Eva Holst är tillhörighet en viktig del av arbetet, att tillhöra något.

– Människor som är litet sköra, dem brinner jag för. Jag har alltid känt att jag vill hjälpa, vara vårdande. Och det är viktigt att vara i ett sammanhang där man är litet lika. Annars tappar man sig själv. Jag skulle aldrig passa in bland banktjänstemän, till exempel.

Också Anna-Eva Friström ser det som en förmån att få arbeta med något meningsfullt. Men hon vill inte se yrket som sin enda identitet.

– Att vara mamma är nog en viktigare identitet. Många gamla och sjuka jag möter upplever att de inte har någon funktion längre, för att de inte arbetar. Därför tror jag att det är viktigt att fylla sitt liv med olika saker som har värde. Det är inte bara görandet som är viktigt, varandet är lika viktigt.

Fakta

Eva Holst
Jobbar: Som undersköterska på Stockholms sjukhem.
Ålder: 53 år.
Bor: I Sollentuna.
Familj: Man och två vuxna barn.

Anna-Eva Friström
Jobbar: Som sjukgymnast på Stockholms sjukhem.
Ålder: 46 år.
Bor: I Vällingby.
Familj: Man och två barn.