Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Att skjuta upp saker har blivit allt vanligare”

Alexander Rozental och Lina Wennersten har skrivit en bok om vår tendens att skjuta upp saker. Här besöker de DN:s redaktion . ”I mediebranschen finns det gott om deadlineromantiker”, säger Lina.
Alexander Rozental och Lina Wennersten har skrivit en bok om vår tendens att skjuta upp saker. Här besöker de DN:s redaktion . ”I mediebranschen finns det gott om deadlineromantiker”, säger Lina. Foto: Beatrice Lundborg

Har du för vana att skjuta upp saker som du vet att du verkligen borde ta itu med direkt? Trots att du vet att det egentligen bara blir värre då? Du är inte ensam. Men bara lugn, nu finns hjälp att få. En bok som kommer ut om tre veckor innehåller nämligen en rad tips för alla ”uppskjutare”.

Studenten som väntar med att plugga till natten inför den viktiga tentan trots vetskapen om att resultatet därmed blir sämre. Mamman och pappan som hela tiden skjuter upp renoveringen av hallen, trots att de varje morgon med stigande irritation försöker hitta barnens mössor och vantar i all röra. Eller en reporter här på DN som in i det längsta väntar med att skriva klart artikeln till morgondagens tidning, trots att tiden för att kolla stavning och faktafel då blir minimal.

Psykologen Alexander Rozental och journalisten Lina Wennersten har intresserat sig för uppskjutandets psykologi i flera år, och inom kort utkommer deras bok ”Dansa på deadline”. I den försöker de förklara varför en del alltid tycks vänta med att utföra viktiga uppgifter, trots att de riskerar att må sämre.

Det här beteendet, som i vetenskapliga kretsar kallas prokrastinering, verkar bli allt vanligare. Forskning visar att ”uppskjutare” inte sällan har ångest och depression, samt att de ofta mår dåligt fysiskt eftersom de inte följer läkarens ordination eller rör på sig tillräckligt.

– Många hävdar att de jobbar bäst under press och i mediebranschen finns det gott om deadlineromantiker. Visst finns det en kick i att göra allt i sista stund, men blir resultatet bättre? Och hur påverkas omgivningen?

För många är journalistik intimt förknippat med just deadline. Därför känns det inte helt fel att träffa Lina och Alexander på DN:s redaktion i Marieberg i Stockholm för ett samtal om uppskjutandets mekanismer.

Ja, varför agerar då en del på det här sättet? Varför skjuter allt fler upp viktiga uppgifter så länge de kan, det vill säga prokrastinerar?

Enligt Alexander Rozental och Lina Wennersten kan beteendet spåras långt tillbaka i människans utveckling. I ”Dansa på deadline” berättar de att i vår tidiga historia var det särskilt viktigt att undvika allt som kunde vara farligt för oss. Ångest och andra kroppsliga reaktioner har därför som ursprungligt syfte att signalera fara.

– I dag kan vi känna ångest även inför det som inte hotar våra liv, till exempel inför svåra uppgifter där vi tvivlar på om vi verkligen räcker till. Att skjuta upp det vi ska göra är då en helt naturlig reaktion. Men när man får mer ångest av att skjuta upp något än av att faktiskt ta itu med det, kan det vara dags att söka hjälp, säger Alexander Rozental.

Han är utbildad psykolog och arbetar på en doktorsavhandling i klinisk psykologi. Många gånger har han blivit förbryllad över att vänner, kolleger och andra väntar med saker de borde ta itu med – trots att de senare blir lidande av uppskjutandet. Men först när en patient berättade om sina problem blev han verkligt intresserad av ämnet.

Efter att ha sökt bland forskningen hittade Alexander en del ame- rikansk litteratur i ämnet, och upptäckte också att beteendet kallades prokrastinering.

Ordet kommer från latinets ”pro crastinus”, vilket betyder till morgondagen.

– Jag brukar vara noga med att betona att prokrastinering inte är ett personlighetsdrag eller någon egenskap, berättar Alexander Rozental. Det handlar i stället om ett beteende som ofta grundläggs tidigt, men som går att förändra även om det kan ta tid.

Lina Wennersten har arbetat som journalist i tio år, och blivit allt mer nyfiken på varför vi människor fungerar som vi gör. Det var också intresset för psykologi som gjorde att hon fick kontakt med Alexander.

– Med två små barn är det inte längre möjligt att skjuta upp saker till senare. Då går det inte längre att dansa på deadline, skrattar Lina. Allvarligt talat har jag inga större uppskjutartendenser, men det finns områden som jag drar mig för att ta itu med. Det kan vara att städa upp i röran i garderoben, som jag lider av.

Idén till sin nya bok fick Lina och Alexander när de upptäckte att det fanns väldigt lite skrivet på svenska i ämnet. Deras tanke var att beskriva och förklara fenomenet, men också att ge tips om hur den som har för vana att skjuta upp allt till senare kan få ett bättre liv.

– Vi vill minst av allt skuldbelägga dem som har för vana att skjuta upp saker, förklarar Lina och Alexander. De är inte särskilt odugliga eller särskilt lata personer. Kanske kan vår bok leda till att fler får nya insikter om vilka faktorer som påverkar deras negativa beteende – och hur de kan komma till rätta med det.

Alexander berättar att de som skjuter upp saker kan må ganska bra, det känns skönt att slippa ta itu med en jobbig uppgift på jobbet. Men strax innan deadline slår stressen oftast till, ibland kan det till och med handla om ångest och svår oro.

– På sikt kan det här leda till sämre fysisk och psykisk hälsa, i värsta fall till depressioner. Därför är det viktigt att de som lider av sitt beteende kan få hjälp, menar Alexander Rozental.

Att skjuta upp saker till morgondagen kan få andra allvarliga följder, påpekar Lina Wennersten. Ta till exempel den som väntar med tandläkarebesöket trots att han eller hon vet att plågan kan bli värre längre fram. Eller alla kvinnor som lägger kallelsen till cellprovtagningen åt sidan för att de kanske är lite oroliga för det kommande provsvaret.
Lina och Alexander säger att vissa personlighetsfaktorer ändå påverkar benägenheten att prokrastinera. Nämnas kan låg självkontroll, hög impulsivitet, dåligt självförtroende och låg grad av optimism.

I en studie i USA som genomfördes på 1970-talet ansåg fem procent av deltagarna att de hade betydande problem med prokrastinering. I en jämförbar amerikansk studie svarade nyligen mellan femton och tjugo procent att deras uppskjutande skapade stora eller mycket stora svårigheter för dem. Mycket talar för att utvecklingen är likartad i Sverige, enligt Alexander Rozental och Lina Wennersten.

– En viktig förklaring är att arbetsmarknaden ser annorlunda ut än på 70-talet. I dag ställs det allt större krav på att vi ska strukturera vårt eget arbete och jobba mot långsiktiga mål. I nästan alla platsannonser efterfrågas ansvarstagande och förmåga att arbeta självständigt, påpekar Lina.

Samtidigt sitter allt fler kontorsanställda i öppna landskap där risken är större att bli distraherad. Allt oftare blir vi avbrutna av sms, mejl och mobilsamtal.

– Det här gör det allt svårare att koncentrera sig. Forskningen visar att ju mer distraherande moment, desto större benägenhet att skjuta upp. Därför är de öppna kontorslandskapen inte optimala. De påverkar många anställda negativt. Samtidigt minskar effektiviteten och det blir mindre producerat, förklarar Alexander Rozental.

Men, påpekar Lina. Syftet med boken som hon och Alexander skrivit är inte i första hand att bidra till att anställda blir mer produktiva på jobbet.

– Vår förhoppning är snarare att allt fler ska få hjälp att hantera sin vardag på ett bättre sätt, att de inser att deras beteende faktiskt gör dem mindre harmoniska. Prokrastinering är ett faktiskt problem för många i vardagen, säger Lina.

Slutligen vänder vi oss till författaren Fritiof Nilsson Piraten. På hans gravsten på Ravlunda kyrkgård på Österled står följande ord skrivna:

”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972.”

Råd till alla ”uppskjutare”

Sätt upp målen för vad du vill göra och åstadkomma på rätt sätt. För stora och svepande mål är inte bra. Målen ska vara specifika, mätbara, acceptabla, realistiska och tidsbestämda.

Bryt ned målen i mindre delar. Börja med att sätta minimimål för att komma i gång. Om du ska göra i ordning i den superröriga garderoben kanske det bästa är att börja med att skaffa en skohylla och sedan gå vidare.

Försök att arbeta i avgränsade arbetspass med pauser emellan. När ett pass är klart – unna dig en belöning. Arbetspass på 45 minuter brukar vara optimala

Stäng ner flikar och program som du inte behöver när du jobbar vid datorn. Alla distraktionsmoment gör att det blir lättare att skjuta saker framför sig.

Arbeta inte för länge med en sak. Ta reda på när du arbetar bäst under dagen. Är du en kvällsmänniska? Morgonmänniska? Att arbeta sent på natten är sällan särskilt effektivt.