Insidan

”Både lätt och svårt att leva polyamoröst”

Polyamori – att ha flera jämställda kärleksrelationer med alla inblandades samtycke – är en livsstil som väcker allt större intresse. Att leva som ”poly” är både berikande och komplicerat visar en ny studie.

Vårt samhälle är uppbyggt kring att vi blir kära i en person åt gången. Principen om parbildning märks såväl i lagstiftning som populärkultur och normer. Att leva som polyamorös och därmed utmana den starka tvåsamhetsnormen ställer därför höga krav.

Det visar den studie som de nyutexaminerade psykologerna Louise Egelstig och Daniel Gustafsson gjort. ”Polyamori – en utmanande kärlekshistoria” är ett examensarbete från psykologprogrammet i Lund.

– När vi stötte på polyamori var det nytt för oss. Det hade inte dykt upp på psykologutbildningen, och vi tyckte att det var märkligt att man enbart fokuserar på de traditionella sätten att ha relationer på, berättar Louise Egelstig och Daniel Gustafsson.

I dag vet man inte hur många människor som lever polyamoröst eftersom det saknas demografiska data. Därför är forskning och kunskapsbildning viktigt, menar de två psykologerna.

– Det handlar om att skapa en ökad acceptans för att människor ska få leva som de vill. Men också att öka kunskapen bland terapeuter och psykologer om det här sättet att ha relationer, säger Daniel Gustafsson.

Begreppet polyamori myntades i början på 1990-talet. Samlevnadsformen – att ha flera parallella kärleksrelationer med alla inblandades samtycke – har funnits betydligt längre.

Polyamori rymmer många olika sätt att skapa relationer. En del har kanske en primärpartner som de bor med – och sexrelationer eller kärleksförhållanden vid sidan av. Andra har flera olika relationer helt utan inbördes hierarki. Ytterligare en form kan vara att leva i tresamhet. Gemensamt är dock att alla inblandade är införstådda med premisserna och det hela har ingenting med otrohet att göra.

Studien som Louise Egelstig och Daniel Gustafsson genomförde bygger på ett tjugotal djupintervjuer med polyamorösa.

– Vi ville ta reda på tre saker: varför man lever polyamoröst, vilka utmaningar man ställs inför och om det finns några psykologiska mönster som kännetecknar den här gruppen.

Studien visade att det är svårt att generalisera kring människor som lever polyamoröst och att det handlar om en väldigt heterogen grupp.

– Men en sak vi fann var att alla deltagarna hade ett väldigt reflekterande och problematiserade förhållningssätt. De ifrågasätter normer och tar inget för givet. Vi såg också att alla deltagarna var väldigt självbegrundande: De funderade mycket över känslor och relationer och de lyfte fram vikten av att kommunicera, berättar Louise Egelstig.

Att leva polyamoröst innebär för många en stor frihet, men att ha kärleksrelationer med flera personer samtidigt ställer också väldigt höga krav. Svartsjuka är en central fråga för många.

– Ett par av deltagarna i studien hade aldrig upplevt svartsjuka, men i övrigt var det något många kämpade med i någon form, berättar Daniel Gustafsson. Vår studie visar att deltagarna hade utvecklat intressanta strategier för att hantera den. Många gånger använder de sig av logiskt resonerande för att komma bort från äganderättsanspråken på andra människor.

Men polyamori visade sig också fungera som ett sätt att komma förbi just svartsjuka – man riskerar inte att väljas bort på samma sätt som i en parrelation om ens partner inleder en ny relation.

En annan central fråga är kommunikationen som ofta har en framskjuten plats i polyrelationer. Deltagarna beskrev hur ramarna för relationerna ständigt diskuterades, förhandlades och ibland omformulerades. Relationerna bygger i hög­re utsträckning på gemensamma och uttalade överenskommelser, till skillnad från många monorelationer som oftare bygger på outtalade konventioner.

– Det skapar en trygghet för många att man kan prata om saker som annars ses om tabu och att problem inte sopas under mattan. Många påpekade att man sällan förlorar människor om omständigheterna förändras, utan att relationen ofta tar en annan form.