När mamma dricker

Närstående till den som har alkoholproblem blir ofta experter på att märka om deras missbrukande anhöriga druckit något.

- Mina barn, de kände om jag tagit så mycket som ryms i en kapsyl. En av mina söner kunde till och med se det på ett sms från mig, säger journalisten Britta Berggren Ericson.

Hon har skrivit boken "Snälla mamma sluta dricka" (Prisma) som handlar om hennes alkoholism, och om hur livet var för henne själv och hennes fyra söner under den tid hon drack. Den handlar också om hur hon till sist med rätt hjälp kunde börja tillfriskna från sin beroendesjukdom.

Bokens titel har hon lånat från en lapp, som hon hittade ovanpå en halvfull bag-in-box som hon gömt i garderoben. Lappen var skriven av hennes då 15-årige son. Trots att hon visste att hennes barn led av hennes missbruk, och trots att den insikten gjorde fruktansvärt ont, kunde hon inte sluta dricka.

- Det är det som folk har svårast att förstå. Man förstår det inte själv. Det är speciellt svårt för dem som inte själva har den här sjukdomen att begripa hur det fungerar. Att man går i väg till Systemet vid helt fel tillfälle, att man blir berusad när det är som minst lämpligt. Så gör inte en frisk människa.

Det tog många år innan Britta Berggren Ericson förstod att hon var alkoholist, och det tog ännu längre tid innan hon fick kunskaper om vad alkoholism är. Hon visste inte att alkoholism är en sjukdom som går att behandla, och hon kände inte till att alkoholen påverkar psyket och kan leda till ångest och depression.

- Som många andra drack jag bland annat för att döva ångesten. Man tror att man dricker för att man mår dåligt, medan man mår allt sämre för att man dricker.

Sönerna har mycket plats i boken och Britta Berggren Ericson har också tagit med mejl och sms-meddelanden från dem, där de förklarar hur de känner det inför drickandet och försöker sätta gränser för sin mamma.

- Jag skulle aldrig ha haft med mejlen, eller berättat om mina barn, om de inte hade varit med på det. De har läst allt jag skrivit i förväg och godkänt det. Över lag tyckte de att det var bra, de har varit generösa. Min mamma
däremot, hon tyckte att det var lite jobbigt att jag gick ut med det här. "Men du som alltid har varit så duktig", sa hon, hon har inte velat förstå hur det låg till.

Britta Berggren Ericson har gått i tolvstegsbehandling, sönerna har gått i anhöriggrupper där de bland annat stöttats i att säga ifrån, att skydda sig själva och inte vara medberoende.

- De har blivit väldigt tuffa, det har varit bra, det är modigt av dem. De har lärt sig, och fått stöd, av
andra anhöriga. Det räcker inte med att jag blir nykter, de behöver också lära sig att hantera sin besvikelse över det som har varit.

Britta Berggren Ericson berättar att hon bestämde sig för att skriva boken när hon läst flera nyutkomna skildringar av hur det är att växa upp med en missbrukande eller psykiskt sjuk förälder.

- Jag ville berätta från den and-ra sidan. Absolut inte för att försvara mig, eller för att framhålla att det är synd om mig. Det finns inget försvar för att inte ha skyddat sina barn. Men jag ville ändå beskriva hur det kan se ut, hur det kan bli så illa, från en förälders perspektiv.

Det finns mycket skam och skuld förknippat med alkoholism. Omgivningen ser ner på den som inte kan "sköta spriten". Särskilt om det handlar om en förälder, och kanske allra mest om det handlar om en mamma. I den situationen lever man själv också med ständiga känslor av skuld, säger Britta Berggren Ericson.

- Som förälder har man ju alltid skuldkänslor. Per-Gunnar Evander har skrivit om att man har dem redan när man åker hem från BB. Känslorna blir förstås starkare ju mer det finns som man kan känna skuld över. Men enligt undersökningar har även föräldrar till barn med till exempel cancer svåra skuldkänslor, säger Brittta Berggren Ericson.

Sina egna skuldkänslor försökte hon tidigare döva med alkohol, och med att vara så "duktig" som möjligt.

- Jag försökte gottgöra mina barn genom att alltid jobba, slita och släpa och aldrig be någon om hjälp. Sedan kunde jag skylla på stressen, också, inför mig själv - inte konstigt att man måste ta sig ett glas vin när man har det så jobbigt.

Det yttre och det inre skuldbeläggandet bidrar till att man inte söker hjälp. Man skäms, man vågar inte tala med någon om sina problem, och ofta vågar inte heller omgivningen tala öppet om vad de ser. Folk vet, fast man tror att de inte gör det, säger Britta Berggren Ericson. Om det gick att se på alkoholism som på andra sjukdomar skulle det vara lättare både att tala om problemen och att söka hjälp.

- Även på behandlingshemmet där jag fick hjälp var det mycket hysch-hysch. Det var vanligt att folk inte vågade berätta för släkt och arbetskamrater att de var där. För mig har det snarast varit en styrka att gå ut öppet. Då vet folk hur det ligger till. Det enda jag var orolig för var att barnen skulle skämmas, men de har stöttat mig i stället.

Britta Berggren Ericsons bok kom ut tidigt i våras. Någon månad senare drabbades familjen av en tragedi. En av sönerna, Magnus, tog livet av sig, 21 år gammal.

- Sorgen efter ett barn, som man fött, följt och älskat, är obeskrivlig, övermäktig, den liknar inget annat. När ens barn dör genom självmord är det förstås också särskilt lätt att få starka skuldkänslor. Men jag vill inte blanda ihop skuldkänslorna för drickandet med sorgen efter Magnus, säger Britta Berggren
Ericson.

Ingen vet varför Magnus tog livet av sig, eller vilken betydelse hans mammas missbrukssjukdom kan ha haft för hans egen psykiska hälsa.

- Man behöver ju inte vara någon Einstein för att fatta att barn inte mår bra av att föräldrarna super, säger Britta Berggren Ericson. Men alla barn till alkoholister tar inte sitt liv, däremot tror jag att de mår dåligt på något sätt.

Många olika faktorer spelar in för varje person när det gäller psykisk ohälsa, det finns inga enkla orsakssamband. Men det finns människor som "vet" hur det ligger till, elaka människor som skickat anonyma mejl till Britta Berggren Ericson där de skrivit "du begriper väl att det är ditt fel".

- Men mest har jag fått stöd, och positiva reaktioner på att jag vågat gå ut och berätta. Och mina barn har påpekat att det fanns mycket som var bra i vår familj, också.

Det finns en hel del psykisk labilitet i släkten, berättar Britta Berggren Ericson. Magnus hade haft psykiska problem i flera år och hade fått flera tänkbara diagnoser. Han var intensiv, mycket av en allt-eller-inget-person, och hade inte alltid lätt att hantera alkohol.

- I alla hans journaler från psyket finns anteckningar om att mamma är alkoholist. Det verkar som om det ansågs som viktigt i sammanhanget, men ingen försökte någonsin få kontakt med mig för att få veta mer, eller för att prata om hur jag skulle kunna hjälpa Magnus. Det är märkligt.

När Magnus dog kände Britta Berggren Ericson först att hon lika gärna kunde supa ihjäl sig

- Men jag vet ju att det inte är någon lösning. Jag har fler barn, jag måste försöka fortsätta leva som en hel människa. Man måste lära sig att leva med sorgen, precis som man är tvungen att lära sig att handskas med skulden och inte ta på sig allting, inte tro att allt ont beror på en själv. Jag kan inte vrida tiden tillbaka, det gäller att jag försöker göra det bästa av mina erfarenheter och se till att de år jag har kvar tillsammans med mina barn blir bra.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut