Bebisar kan mer än man tror

Kan spädbarn förstå att en person, eller ett föremål, som försvinner ur dess åsyn ändå fortsätter att existera? Nej, trodde spädbarnsforskarna länge. I dag vet man att de hade fel.
Bebisar är smartare än så. Redan ett tre månader gammalt barn har förmågan att begripa att något som ”försvunnit” faktiskt finns fortfarande, även om det inte syns.

Tror du att det nyfödda barnet är i ”symbios” med sin mamma, och inte kan skilja mellan sig själv och henne? Fel, forskning visar att barnet uppfattar sin egen kropp som en egen enhet, avskild från mammans kropp och från andra personer och föremål.

Det här och mycket mer om bebisar och föräldrar berättar den franske psykologen och forskaren Serge Ciccotti, som sammanställt aktuell forskning om spädbarn i boken ”Babypsykologi” (Karnevals förlag, översättning Bo Gustavsson). Där vill han göra upp med fördomar och myter om spädbarn, deras förmågor, känslor, tankeliv och beteende.

Bara för något halvsekel sedan fanns uppfattningen att spädbarn var passiva små varelser som i stort sett inte kunde något annat än att äta, skrika, bajsa och sova. Sedan kom nyare forskning och insikterna om att bebisar är mer aktiva, och kan mycket mer, än vad man tidigare trott. De kan samspela med andra, de kan exempelvis härma grimaser och känna igen sina mammors röst och lukt.

Den nya forskningen har fått stor uppmärksamhet och spridning. Men hela tiden kommer nya rön, som ibland kullkastar sina närmaste föregångare. I boken försöker Serge Ciccotti reda ut vad man faktiskt vet, och vad man inte vet, i dag – både när det gäller bebisars förmågor och föräldrars beteende mot sina spädbarn. Han redogör för en rad olika experiment som gjorts i olika delar av världen.

Tron att ”när mamma försvinner ur rummet, tror barnet att hon upphör att existera” härstammar från 1930-talet då en av de mest inflytelserika barnpsykologerna i modern tid, Piaget, beskrev hur ett barn som sett en leksak gömmas under en handduk ändå inte letade under handduken. Sedan dess har flera nyare försök visat att bebisar inte alls tror att ett föremål slutar att existera när det inte är synligt, berättar Serge Ciccotti i boken. Att barnet inte alltid letar där föremålet försvunnit har andra, psykomotoriska orsaker.

Ibland hör man att det skulle vara speciellt viktigt för pappor att deras spädbarn liknar dem själva. Teorin bakom är att en pappa aldrig kan veta helt säkert om barnet verkligen är hans.
Enligt Serge Ciccotti verkar det ligga någonting i detta. Han beskriver ett experiment där män och kvinnor fick titta på bilder av spädbarn. Hälften av deltagarna fick, utan att veta det, titta på en manipulerad bild där barnets utseende var en sammanblandning av deltagarens egna anletsdrag och ett okänt barns ansikte. Den andra hälften fick titta på en bild av ett helt okänt spädbarn.

Sedan fick deltagarna bedöma hur mycket de ”tyckte om” bebisarna de sett på bilderna.
För kvinnorna var det ingen skillnad utifrån vilken typ av bild de sett. Men män som sett foton på spädbarn med sina egna ansiktsdrag tyckte att de barnen var vackrare, till skillnad från de män som sett bilder på okända barn. De sa sig också bry sig mer om barnens välbefinnande, när det handlade om barn som liknade dem själva (fast de inte medvetet upptäckt likheten).

Att människor i allmänhet hellre hjälper personer som liknar dem själva är ett känt faktum. Men varför skulle män vara känsligare för likhet mellan dem själva och deras bebisar?

 Psykologer tror att kvinnor under evolutionen inte utvecklat specifika identifieringsmetoder för att känna igen sin avkomma, skriver Serge Ciccotti. Kvinnorna vet redan att det är deras eget barn: ”Undvik därför att skoja med pappor genom att till exempel säga ’är du verkligen säker på att det är din son? Han liknar inte alls dig!’ Det dåliga skämtet kommer säkert att bekymra pappan mer än man tror.”

Spädbarn jollrar, men vuxna ska inte jollra med barnen, menar många. För att underlätta språkutvecklingen bör man tala ”ordentligt” med sina små barn, hävdar de. Men forskning har visat att det kan vara precis tvärtom, berättar Serge Ciccotti.

Vårt instinktiva sätt att prata ”barnspråk” med bebisar, med överdriven intonation, sjungande röst och långa stavelser, kan hjälpa barnen att lära in språket, visar olika studier.

I ett försök fick fyrtio drygt halvårsgamla spädbarn lyssna på en inspelning där en kvinnoröst uttalade en fras med fyra meningslösa fantasiord, gång på gång under en minut. Hälften av barnen fick höra frasen i vanlig, vuxen samtalston, hälften i typisk småbarnsanpassad stil. När man sedan undersökte hur lätt barnen kunde känna igen ord från frasen, visade det sig att de barn som lyssnat till ”barnspråket” tycktes identifiera orden bättre, skriver Serge Ciccotti:

”Korta fraser, långsam rytm och sjungande röst hjälper spädbarn att dela upp en mening i ord, att uppfatta var orden börjar och slutar men framför allt att skilja dem från andra ljud i omgivningen. Vi känner oss en smula löjliga då vi talar till vår bebis på detta sätt men våra bebisar lär sig tala tidigare om vi pratar med dem på babyspråk snarare än på vuxnas vis. Därför behöver du inte alls skämmas då du ändrar röstläget och språkrytmen för att tilltala din bebis, eftersom du ger den en första lektion i kommunikation!”

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut