Komma hem

Västvärlden flyter samman. Allt mindre skiljer oss privilegierade svenskar från de privilegierade amerikanerna. Vi äter samma feta snabbmat. Ser samma eviga tv-serier och filmer. Läser samma Grisham- och Didionromaner. Lyssnar på samma Timberlake och Beyoncé. Reorna i våra klädbutiker - på samma jeans och samma gympadojor - har förvandlats till sale. Vi dricker även Budweiser. De medelålders kör också här kromtunga Harleys. De unga har ängslig järnkoll på vad de unga amerikanerna i Greenpoint, Brooklyn, off Mission Street i San Francisco eller längs Congress Avenue i Austin har ängslig järnkoll på.

På andra plan är klyftan vid.

Lagstiftningen skiljer sig förstås åt. Det politiska och sociala systemet likaså. Sex är ett långt mer laddat ämne i USA än i Sverige. Kyrkan betyder mer för långt fler amerikaner. Min hemflytt från Washington, DC blev en kollision med både likheter och olikheter.

Jag var bara borta från Stockholm i fyra år, men hann ändå glömma hur ointresserade vi är av dem vi inte känner.

Ibland blir vår ovilja till omtanke brutalt frilagd.

På X2000-tåget som rullar in på Stockholms central står P med två rågade resväskor och vår nyfödda Stella i en bred barnvagn. Det är augusti, trångt och varmt. En kö av trampande resenärer som snabbt vill av bildas. Närmast henne en 30-pluskille utan annat bagage än en datorportfölj. Han suckar. Trampar lite till. Suckar igen och förstärker sedan sitt passivt aggressiva budskap med ett tungt stön. När grymtandet inte har avsedd verkan bestämmer han sig för att öppna munnen:

- Öhh, kan jag få komma förbi? mumlar han och försöker innan han fått svar knöla sig in mellan väggen och barnvagnen.

- Skulle du möjligen kunna hjälpa mig av med vagnen, jag har händerna fulla? frågar hon.

Han ser överraskad ut. Häpen inför frågan; själva tanken på att göra något för en okänd människa.

Vår kompis R påminns ständigt om den här självupptagna attityden. Hon saknar motsatsen; vänligheten och det nyfikna tilltalet i hennes hemstad New York. Hon flyttade från Manhattan för över tio år sedan. Nu är hon Södermalmsbo, gift, har en tvåspråkig dotter och ett bra jobb i innerstaden. Hon längtar ibland efter släkten, maten hon växte upp med och klimatet - men det är inte det som tär utan "den totala bristen på artighet i Stockholm".

- Den här buffligheten att folk släpper dörrar i ansiktet på varandra och aldrig hälsar vänligt ens på sina grannar. Jag fattar det inte. Livet blir ju bara tristare av sådant, suckar hon.

Det här ointresset för varandra präglar också umgänget. När jag frågar kolleger medger alla att de - precis som jag - träffar sina allra bästa vänner högst tre gånger i månaden, ofta långt mer sällan kanske åtta tio gånger om året. Varför är det så? När vi till slut träffas så föregås det av en krävande ritual:

Samkvämet i den präktiga medelklassidyllen ska först bokas in i kalendern. Är det middag minst ett par veckor i förväg. (Vi bjuder nogsamt bara människor vi redan känner och i samma ålder och sociala position - varje demografisk grupp i sitt lilla fack.) Sedan ska lägenheten hårdstädas. Blommor köpas. Ljus tändas. Rätt kläder väljas ut. Och inte minst; en kokbok av rätta slaget ska konsulteras inför köpet av vin och råvaror till någon imponerande maträtt (som värden inte riktigt klarar att kreera trots all upptänklig kokutrustning i borstat stål).

Det hela är svårt utmattande.

Vi ses sällan i innerstaden, kanske delvis för att det är för krångligt. De amerikaner jag känner söker aktivt och spontant minsta ursäkt för lite umgänge: En flaska vin. En fotbollsmatch eller bra långfilm som man kan se på tv tillsammans. Man kan ses över ett par kartonger pizza eller för att de köpte lite för mycket kvällsmat och gärna vill dela.

Kentsångaren Joakim Berg förklarade en gång att den sinnesstämning som han oftast återkommer till när han sätter sig ner för att skriva sina texter är känslan man får i Stockholms tunnelbana: att kliva in i en vagn full av människor som inte ser en. Sjuttiofem medpassagerare som samtidigt och till varje pris vill undvika all mänsklig kontakt. Alla med varsin gratisblaska höjd som sköld.

Så agerar sällan amerikaner när de möter okända.

Under mina sammanlagt fem år i landet har jag tvärtom oavbrutet förbluffats över hur nyfikna de är av varandra oavsett ställning eller inkomst. Hur de aktivt söker kontakt, en förevänding för lite småprat: "Hi, how are you?" "Hey, cool jacket!" "G'morning - what a great day!" Alla de där sociala metkrokarna som slängs ut för att få i gång ett samtal. Just de inviter som svenskar alltid avfärdar som ytliga med undertexten "hellre uppriktigt otrevlig, än trevlig på ytan".

Också förhållandet till avund är de omvända. Folk som lyckas i USA på något sätt - vad som helst: blir rika, ärver en sommarstuga, får ett bokkontrakt, - applåderas förbehållslöst. "Good for you!", säger man. Inga efterslängar. Ingen "det är kul när det går bra för en sjä lv men det är ännu roligare när det går dåligt för någon annan"-mentalitet. I USA har jag aldrig mött den här snipiga glädjen över någons misslyckande.

Kanske är den här inställningen en del av förklaringen till det större modet bland amerikaner. Benägenheten att ta risker. Byta stad för att börja om. Säga upp sig för att byta bransch. Våga.

Det är ingen vass svensk gren.

Tre veckor efter flytten hem i höstas landade den första reklamfoldern för pensionsförsäkringar. Livet blir kul efter 65, är det outtalade budskapet. Håll ut och spara i några decennier till. Slösa inte bort dina pengar när du är ung. Bospara till din bebis. Snart lag på cykelhjälm. Att leva är farligt, minimera riskerna nu.

Att med så här bred pensel generalisera om tre hundra miljoner respektive nio miljoner människor är förstås omöjligt, djupt orättvist. Men jag har ännu inte mött någon svensk som har bott i USA utan att reagera på dessa skillnader. Det är så enormt mycket som vi underuppskattar i vårt land, så många enastående saker vi slött tar för givet. Trygghetssystemet. Allemansrätten. Barnomsorgen. Kollektivtrafiken. Den humanare straffskalan. De kostnadsfria skolorna. Allt det fantastiska i Sverige borde applåderas högre, tänker jag numera ofta. Vår beundran för USA borde samtidigt riktas mot helt andra områden än enbart den obscena stjärnkulten i Hollywood, den ekonomiska hungern och privatiseringsivern: den sociala välviljan och frimodigheten till exempel - allt det där som gör vardagen så många grader varmare där.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut