De arbetar med döden varje dag

Bild 1 av 17
Begravningsentreprenör Emilie Tingström. Foto: Alexander Mahmoud
Obduktionstekniker Annette Lauritzen. Foto: Alexander Mahmoud
Foto: Alexander Mahmoud
Foto: Alexander Mahmoud
Foto: Alexander Mahmoud
Foto: Alexander Mahmoud
Foto: Alexander Mahmoud
Foto: Alexander Mahmoud
Foto: Alexander Mahmoud
Foto: Alexander Mahmoud
Foto: Alexander Mahmoud
Foto: Alexander Mahmoud
Foto: Alexander Mahmoud
Foto: Alexander Mahmoud
Foto: Alexander Mahmoud
Foto: Alexander Mahmoud
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Nu under allhelgonahelgen känns döden mer närvarande. För begravningsentreprenören Emilie Tingström är de anhöriga viktigast. ”Jag jobbar med de levande. Att avskedet blir bra för de anhöriga är viktigast för mig.”

Nu under allhelgonahelgen känns döden mer närvarande. För begravningsentreprenören Emilie Tingström är de anhöriga viktigast. ”Jag jobbar med de levande. Att avskedet blir bra för de anhöriga är viktigast för mig.”

Det står en kista i nordiskt trä i skyltfönstret till begravningsbyrån Grindstolpen i Uppsala. Bredvid kistan ligger hunden Enya som genast kommer fram och nosar och viftar på svansen när någon kommer in genom dörren. Lokalerna är ljusa och öppna. Ett litet barnbord med leksaker står framme för de minsta.

– Jag vill att man ska kunna kika in här och se att vi faktiskt inte håller på med något konstigt. Vi har inga grå dammiga gardiner fördragna som bara gör det hela ännu läskigare, säger Emilie Tingström som är begravningsentreprenör.

Annons:

För visst arbetar hon med döda kroppar, hon hjälper till att klä de döda, hon lägger ned kroppen i kistan och hon kör kistan från bårhuset till kyrkans kylrum. Men framför allt tycker Emilie att hon arbetar med de levande, de anhöriga.

– Det är för dem begravningen är så viktig. Jag vill göra den så fin och bra som möjligt så att de kan gå vidare med sina liv, säger Emilie.

Emilie möter de anhöriga i sorgen och ser till att de får begravningen på de sätt de önskar. Vill de ha en kyrklig eller borgerlig begravning? Vill de att kroppen ska kremeras eller jordfästas? Hur ska dödsannonsen se ut? Kistan? Gravstenen? Ska det finnas blommor?

– Egentligen är det orimligt mycket de anhöriga ska ställning till. Jag ser det som min främsta uppgift att vara tryggheten i en otrygg situation. Mötet med de anhöriga är viktigast för mig. Om jag är trygg spiller det förhoppningsvis över på de anhöriga, säger hon.

Därför börjar hon aldrig mötet med att ta upp en "beställning", som hon säger. Utan de anhöriga får i stället börja prata om det som hänt. Om de vill. Vem var personen som dött?

–Ju mer de vill dela med sig, desto fler redskap får jag för att göra ett bra arbete. Dessutom tror jag att ju mer man får prata om det som hänt, desto lättare är det att gå vidare efteråt. Här pratar vi mycket om döden.

Vilka känslor får du möta?

– Alla möjliga olika känslor. Sorg och ledsnad naturligtvis, men också ilska. En del är arga på den som dött, de känner sig kvarlämnade och ensamma. Eller så känner de sig lättade. Alla känslor är normala, och de ändras. Sorgens faser skiftar, ibland kan det kännas som värsta avgrunden, ibland är känslorna mer hanterbara.

Svårast är när någon har dött hastigt, då blir mötet nästan som en debriefing, säger Emilie. Då har ofta alla anhöriga stort behov av att prata. De anhöriga fyller i varandras känslor och iakttagelser för att försöka förstå vad som har hänt.

Emilie Tingström startade begravningsbyrån för fem år sedan efter att ha varit med som räddningsarbetare vid tsunamikatastrofen i Thailand.

– Det blev så tydligt för mig att många som var utsända för att hjälpa hade svårt att möta människor i kris. Det blev för mycket död och sorg. Jag märkte att jag kunde hjälpa människor mitt i allt det förfärliga. Det var då jag bestämde mig för att sadla om.

Hon sade upp sig som sjuksköterska på ett äldreboende samt slutade arbetet som lantbrukare och öppnade begravningsbyrån.

Generellt är vi alldeles för rädda för döden, tycker Emilie Tingström.

– Många har sina bilder av döden bara från tv. Och där är döden läskig. I deckare tittar man under ett lakan och ryggar tillbaka för en blek död kropp. Döden ackompanjeras av hemsk musik och är till för att skrämma. Men döden är naturlig och kan också vara vacker, säger hon.

För att närma sig det svåra brukar hon rekommendera att de anhöriga är med vid ett avsked av den döde. Det sker oftast på patologen, bårhuset på sjukhuset. Emilie sätter på den döde de kläder som de anhöriga valt. Kroppen stoppas ned i kistan och får ett täcke över sig som vid en vila i en säng. De anhöriga får ta adjö och saker och minnen stoppas ned i kistan. Någon lade en gång ned ett strå med smultron, ett barn lade vid ett tillfälle ned en guldpeng eftersom kistan likande en skattkista. Nallar, brev och foton är vanliga.

– De flesta är livrädda i mötet med den döde. Men efteråt brukar de flesta säga att det kändes ganska skönt, avskedet blir tydligare. Det värsta är ändå att personen har dött, och inte döden i sig.

Hon välkomnar att barn är med vid avskedet. Då håller hon det på det yngsta barnets nivå, och det kan bli mycket fint, säger hon. Barn ställer så kloka frågor. En pojke vars lillsyster dött undrade vem som vaktade henne när hon var död.

– Och det var ju en jätterelevant fråga, som vi alla egentligen undrar över. Vad händer efter döden? Sen när den lilla kistan var stängd undrade han om det var mörkt därinne nu. "Finns det ingen lampa?"

Har du fått ett annat förhållningssätt till döden när du arbetar med den så nära?

– Jag vet inte, jag kanske ser naturligare på döden och känner lite större ödmjukhet inför livet. Jag försöker vara mer närvarande med mina nära och kära. Men sedan är jag som de flesta människor. Jag glömmer bort att de kan dö.

I arbetet blir hon berörd - annars skulle hon inte göra ett bra jobb, säger hon.

– Men min uppgift är att stå stadig i de mest känsligaste situationer. Jag kan få en impuls att trösta, men när någon har dött finns ingen tröst att ge. Det jag kan göra är att bara stanna kvar och lyssna.

Själv vill Emilie Tingström bli begravd i Uppsalas unika trädkyrka. Det är en utomhuskyrka uppbyggd av endast träd och buskar. Ett åttiotal lindar bildar pelargångar i kyrkan. På sommaren står äppelträden utanför i ett hav av prästkragar.

– Där är otroligt vackert. Jag har hållit många begravningar där. Platsen har en enorm kraft och man får sådan hjälp av naturen.

 

Läs även om Annette Lauritzen, som jobbar som obduktionstekniker.



Andra har läst

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

spionage500
Foto:Nicklas Thegerström, Magnus Wallgren

 Efter DN:s granskning. ”Kan vara amatörer eller kriminella – eller staten.”

 Ewa Stenberg. Anmärkningsvärt men inte förvånande om någon spionerar mot oss.

 Säpo: Ska utredas. Svenska regeringen kan vara avlyssnad. 995  194 tweets  794 rekommendationer  7 rekommendationer

 Säkerhetsexpert: ”Tänkbart att någon avlyssnar Sverige.”

 Ditt tips kan vara avgörande. Tipsen skyddas med stark kryptering.

rikast
Foto:DN/TT

 De fick högst lön. Toppar listan i år igen – drygar ut försprånget.

 Miljonbelopp. Cheferna på börsbolagen fick stora lönelyft.

rossanadinamarca500
Foto: Henrik Montgomery/TT

Har du hängt med i veckans nyhetsflöde?  Gör veckans Nutidstest här.

Annons:
generalis500
Foto:AFP, Reuters

 Jihadist pekas ut för 150 mord. Amerikansk general: Det kommer ta tid. 10  4 tweets  6 rekommendationer  0 rekommendationer

 Hundratals människor har varit fångar. Kurder bryter Sinjar-belägring. 67  4 tweets  63 rekommendationer  0 rekommendationer

heathrow12
Foto:Alamy

 Var på väg till Syrien. Planet flickan satt i hade taxat ut – men polisen lyckades avbryta starten. 28  10 tweets  18 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: