Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Insidan

”Debatten om dödshjälp är ytlig och känslostyrd”

Debatten om dödshjälp tar sällan upp den roll som läkare och sjukvården skulle få i ett samhälle med legaliserad eutanasi. Det skriver läkaren och psykiatern Brita Hännestrand i den här artikeln.

Debatten är oärlig och glidande. Dödshjälp lanseras som en utväg vid svårt kroppsligt lidande, men redan 2005 framförde Torbjörn Tännsjö att fullgod smärtlindring inte spelar någon roll eftersom fullt friska människor vill ha dödshjälp för att slippa uppleva att kroppen bryts ned. Med oklara antydningar växer ett utvidgat eutanasi-begrepp fram vars begränsningar vi inte vet något om. Vi kan börja ge dödshjälp till människor som inte kan protestera, som dementa och utvecklingsstörda. Dödshjälp kan användas för att förvägra vissa människor rätt att leva.

Debatten är ytlig och känslostyrd. Samtidigt som frågeställningen är djupt filosofisk, existentiell, etisk och medicinsk, spinner debatten på grumliga och känslomässiga ställningstaganden.

Debatten är egocentrerad. Även om några förespråkare minns sjuka och lidande anhöriga har den blicken riktad mot den egna döden. Man vill själv slippa lida. Döden genom självmord har ju alltid funnits. Men man vill också ge sig rätt att förmå andra, sjukvården eller läkarna, att verkställa döden. Ett vidare samhällsperspektiv eller argument om vad eutanasi skulle betyda för sjukvården avfärdas som irrelevanta.

Debatten förs av starka och friska. Handikapporganisationer, funktionshindrade eller utvecklingsstörda är emot förslaget. De känner sig diskriminerade. Av läkarna – som befinner sig nära kroppsligt lidande – är bara en tredjedel för eutanasi. De som arbetar med palliativ vård är ännu oftare motståndare.

Kravet på läkare att på människors begäran utföra dödshjälp skiljer sig från den etiska regeln att sjukvård ska utföras i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Hur kan dessa mandat förenas? Man behöver inte tänka djupt för att inse att i en tid då pengarna är begränsade och medicinens nya landvinningar kräver allt större kostnader, kan en avledningsmöjlighet genom eutanasi leda till diskriminering eller utslagning av vissa patientgrupper. I sista hand ligger beslutet hos en klinikchef med begränsade medel.

I en akutsituation konkretiseras konflikten i den ensamma jourläkarens beslut. Hur hårt ska hen satsa för att hjälpa en patient att överleva? Måste vi också väga in vilket lidande som kan orsakas av ett överlevande? Ska vi tänka på två sätt samtidigt eller var ska gränsen gå? Tydligaste exemplet är självmordsförsök. Ska vi göra en bedömning om den suicidala verkligen ville dö eller hade anledning till det? Kanske var sjuk? Bedömningar som dessa lämnar alla vägar öppna för godtycklighet.

Vad är ett beslut efter moget övervägande? Hur många av oss har inte någon gång i livet velat dö? Vid en skilsmässa? En anhörigs död? Eller kanske vid en sjukdom? Vi vet att vi under livet många gånger kommer att få anpassa oss till nya situationer som kommer att ändra vårt sätt att tänka och se på livet.

Man behöver inte vara religiös för att hävda att livet och döden är något som vi inte odiskutabelt har rätt till. När det gäller livet är det ju inte så. Att vi blivit födda är ofta slumpartat. Inte heller blir livet i regel vad vi bestämde oss för. Vi kan anse att födelse och död har andra dimensioner än livet i övrigt. Och vi kan försöka lura oss genom att ge döden eller dödshjälp fasta ramar. Kamouflera döden och ge den en mer acceptabel förpackning.

I eutanasidebatten är sjukdomar skräckbilder, ett lidande som inte går att förändra eller lindra. Jag vill ingalunda ironisera över det. Men det stämmer inte med min bild av vården. Läkarvetenskapen har genom att låta leva successivt tagit sig an och löst problem när de uppstått. Det finns inget rimligt skäl att ändra taktik.

Brita Hännestrand, allmänläkare och psykiater