Insidan

”Det är dags att tänka på hjärnan”

Foto: Eva Tedesjö
Öppna kontorslandskap är hjärnans värsta fiende. I stället för att vara kreativa tvingas vi använda hjärnan till att stänga ute stress, säger hjärnforskaren Katarina Gospic.

Oftast när forskarvärlden upptäcker något nytt, brukar vi vara hyfsat snabba på att ta till oss de nya rönen. Så fick till exempel rapporterna om att motion kan minska sjukskrivningar arbetsgivare att investera i friskvård. Och kommer det vetenskapliga studier som visar på nya sätt att förebygga hjärtsjukdom eller cancer, så försöker vi följa råden.

Men när det gäller studier om hur hjärnan fungerar är det som att vi inte riktigt vill ta till oss resultaten.

– För många tar det emot, de ser hjärnan som en svart box, som något svårt som de tror vi vet väldigt litet om. De har bättre koll på hur mobilen fungerar än den egna hjärnan. Men det finns hur mycket studier som helst, hjärnkunskap är inte magi. Kunde vi anpassa oss själva och samhället efter hur vår hjärna faktiskt fungerar skulle vi arbeta smartare och må väldigt mycket bättre. Men det skulle också kräva stora strukturella förändringar.

Det säger Katarina Gospic, 28-årig läkare och hjärnforskare, vars doktorsavhandling från i fjol bland annat handlade om vad som sker i hjärnan då vi fattar beslut.

Nu har hon skrivit en populärvetenskaplig bok om saken, ”Välj rätt! en guide till bra beslut”. En bok som hon hoppas ska göra att vi tar hjärnforskningens nya rön på större allvar. För med bättre kunskap om hur hjärnan fungerar och större insikt i vilka krafter som styr oss, kommer vi att kunna bli mer nöjda med de val vi gör. Det är hon övertygad om.

Den tekniska utvecklingen har gått i rasande fart, men vår hjärna är densamma som för 40 000 år sedan. Tar vi inte hänsyn till våra stenålderskopplingar i hjärnan blir de beslut vi fattar både irrationella och svårbegripliga.

Ett exempel är, menar Katarina, att vi fortsätter att bygga öppna kontorslandskap, trots att forskning visat att vi inte kan koncentrera oss på en enda arbetsuppgift i sådana miljöer. I stället tvingas vi använda vår smartaste hjärndel, pannloben, till att stänga ute alla distraktioner. I en amerikansk studie blev arbetarna avbrutna var elfte minut, drygt fyrtio gånger på en arbetsdag. Varje gång tog det uppemot tjugofem minuter att komma tillbaka till den ursprungliga uppgiften.

– Räknar man ihop den tiden verkar det som att arbetarna aldrig riktigt var helt fokuserade på sin arbetsuppgift.

Ett annat exempel på vår ovilja att ta till oss hjärnforskningens rön är att vi sover för litet och accepterar – ja, till och med tycker att det är coolt – att jobba över många timmar i sträck. Trots att alla studier visar att ju fler timmar vi jobbar, desto sämre presterar vi.

– Det är helt ologiskt. Men att jobba länge ger prestige och tyngd. När Europas toppolitiker härom­året möttes för att fatta viktiga beslut om ekonomin beskrevs det hur vissa av mötena varade ända till fyra på morgonen innan krispaketen kunde presenteras.

– Antar man att politiker vaknar klockan sju innebär det att personerna som fattade väldigt viktiga beslut för Europas ekonomi inte hade sovit på 21 timmar! Efter 21 timmar utan sömn fungerar vår hjärna på en ödlas nivå. Är det vettigt att överlåta viktiga beslut till reptilhjärnan?

Eller ta det här med miljonbonusar, som många företag delar ut till chefspersoner, trots att forskning visar att pengar försämrar den intellektuella prestationen.

– När personer som ställs inför utmaningar som kräver tankekraft motiveras med pengar, presterar de sämre. Den som redan tjänar miljoner kommer inte att göra ett bättre jobb, vara mer motiverad eller bli lyckligare av att få några miljoner till, konstaterar Katarina Gospic.

– Annorlunda är det om man har monotona arbetsuppgifter. Om vi tog hänsyn till hur våra belöningssystem i hjärnan fungerar, skulle vi fördela bonusarna till dem som tjänar sämst. Då skulle prestation, produktion och lönsamhet öka.

Och helt obegripligt är det, tycker Katarina, att man drar ned på skolgymnastiken när det finns ett så starkt vetenskapligt stöd för att eleverna blir bättre på både matematik och läsning genom fysisk träning. Konditionsträning leder exempelvis till att vi får bättre kopplingar i pannloben, vilket sannolikt är förklaringen till att tränade personer är överlägsna otränade i impulskontroll, planeringsförmåga, reaktionshastighet, arbetsminne och simultanförmåga.

Själv tränade Katarina Gospic gymnastik i tio år som barn, fortsatte med styrketräning och utbildade sig till instruktör.

Katarina kommer inte, påpekar hon själv, från något akademiskt hem. Pappa, som kom från Kroatien i början av 70-talet, arbetar som spärrvakt. Mamma jobbade först på posten och sedan på bank.

– Vi hade inte mycket böcker hemma. Men både min bror och jag uppmuntrades att studera. Det var viktigt.

Och det gick bra i skolan. Med högs­ta betyg i alla ämnen på högstadiet kunde Katarina Gospic välja vilket gymnasium hon ville. Uppvuxen i Akalla hade hon drömt om att flytta till innerstan och gå i någon ”fin” skola, kanske på Östermalm. Men hon valde Tensta gymnasium, som just startat ett samarbete med Karolinska institutet, för att bredda rekryteringen av unga forskare. Och det har hon inte ångrat.

Hon gick läkarutbildningen med forskarinriktning, tog samtidigt en magisterexamen i fysiologi och disputerade i medicin, i november i fjol. Sedan lämnade hon den akademiska världen, för att starta det egna konsultföretaget Brainbow Labs.

– Jag tycker inte det sjukvårdssystem vi har är det som bäst främjar hälsa hos patienten. Man ser inte helheten, utan bara kortsiktigt. Om människor fick hjälp att lägga om livsstil och vi kunde skapa bra arbetsplatser med mindre stress, skulle 90 procent av all sjuklighet kunna förhindras.