Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Insidan

”Det är en fasansfull skam att vara tandlös”

Björn Klinge, professor i odontologi, har låtit tillverka en protes som gör att han ser tandlös ut. ”Folk retirerar rätt in i väggen när jag visar mig med den här protesen. Jag tror att det är äckel människor känner inför ett ruttet leende. Och en äcklig person får ingen samhällelig respekt.”
Björn Klinge, professor i odontologi, har låtit tillverka en protes som gör att han ser tandlös ut. ”Folk retirerar rätt in i väggen när jag visar mig med den här protesen. Jag tror att det är äckel människor känner inför ett ruttet leende. Och en äcklig person får ingen samhällelig respekt.” Foto: Jacob Forsell
När professor Björn Klinge visar upp sin ruttna tandrad blir han illa bemött. ”Om jag tar jag av mig min låtsasprotes och visar mina riktiga tänder blir jag åter respekterad. Men så enkelt är det inte för de fattiga. Tandhälsan är fortfarande en klassfråga i Sverige.”

Omkring 850.000 svenskar låter bli att gå till tandläkaren trots att tänderna behöver lagas. De har helt enkelt inte råd.

Det framgår av en nationell enkät som Statens folkhälsoinstitut gör varje år.
Det är inte solidaritet mellan medborgarna som råder när det gäller tandhälsan. Medan medelklassen och de rika regelbundet kontrollerar sina tänder och beställer kronor, bryggor och implantat är de fattiga tvingade att låta tänderna förfalla. 

– Klassklyftorna syns tydligt i svenskarnas munnar, säger Björn Klinge, professor vid odontologiska institutionen på Karolinska institutet. Flera studier visar att det finns en stark koppling mellan tandhälsan och de socioekonomiska faktorerna. Att ha dåliga tänder är ungefär fem gånger vanligare bland människor med ekonomiska svårigheter än bland medborgare med god ekonomi.

Björn Klinge har burit protesen som gör att han ser tandlös ut, i offentliga sammanhang.

– Folk backade in i väggen när jag talade med dem – ingen ville ha med mig att göra! Jag upplevde under några minuter den fasansfulla skammen av att vara tandlös, och jag skulle aldrig vilja vara beroende av det här samhällets stöd för att få tillbaka mina tänder.

I en tandläkarstol på Västermalmskliniken i Stockholm halvligger Maria, 52 år.

 – Nu får du gapa, säger tandläkare Marika Barkensjö vänligt.

– Vad ska du göra i dag? Gör det ont? frågar Maria.

– Jag ska först bedöva dig, och sedan ska jag slipa ner en tand och ta ett avtryck så att du kan få den där bryggan, du vet. Det kommer att bli snyggt.

– Nnngahaa ...

Maria har fått stora problem med tänderna. Flera år har gått mellan tandläkarbesöken, för hon har inte haft råd. Och på senare tid har tandrötan underminerat de stora amalgamfyllningarna som gjordes när hon var ung. Tand efter tand har fått rotfyllas, och nu måste kronor och bryggor till för att hon ska våga le igen.

– Man känner sig defekt när man förlorar sina tänder, säger hon när bedövningen börjar släppa. Nu rasar allt, tänker man, nu är döden på gång ... Jag undviker att skratta, för jag skäms så förfärligt.

Det är skamkänslan som gör att Maria inte vill framträda i DN med mer än sitt förnamn. Men hon vill gärna säga sin mening – hon är upprörd över att tandvården är så dyr.

– De rika går till tandläkaren, men vi andra har inte råd. Det är för jävligt! Och det har blivit värre och värre på senare år – numera är det vanligt att folk saknar tänder, det syns när de flinar.

Att Maria nu får sina tänder lagade, det är hennes gamla mammas förtjänst.

– Hon förbarmar sig och betalar.

Dåliga tänder har länge varit en klassmarkör i Sverige. Den tandvårdsförsäkring som infördes 1974 skulle ändra på den saken; all tandvård subventionerades, Folktandvården byggdes ut och staten reglerade tandläkarnas priser. Under åren som följde minskade långsamt skillnaden i tandhälsa mellan olika folklager.

Men under 1990-talets ekonomiska kris urholkades tandvårdsförsäkringen, och efter regeringen Perssons tandvårdsreform 1999 blev det ännu mer kostsamt att gå till tandläkaren. Samtidigt slopades nämligen den statliga prisregleringen; fri konkurrens skulle leda till att priserna sjönk, hoppades man. I stället steg de kraftigt.

Det har blivit allt dyrare att laga tänderna sedan början av 1990-talet. År 1993 stod patienterna för 39 procent av de samlade tandvårdskostnaderna, enligt en analys av LO. Tio år senare betalade patienterna 62 procent.

Tandlossning och omfattande kariesangrepp är allra vanligast bland dem som bor i storstädernas fattiga förorter, berättar Ingrid Lundvall, vårdanalytiker på Folktandvården i Stockholm:

– Om man är arbetslös och ekonomiskt och socialt pressad, och om man dessutom kanske har brutit upp från sitt hemland under kaotiska former, då har man svårt att upprätthålla goda mat- och tandvårdsvanor. Och att gå till tandläkaren kommer ofta i sista hand.

Marika Barkensjö på Västermalmskliniken hör till de tandläkare som gärna tar emot flyktingar och hemlösa, före detta drogmissbrukare och andra som kanske inte har varit hos en tandläkare på tio, femton år.

– De vågar varken le eller gapa när de kommer hit, säger hon. Med tänder i munnen får de nytt liv i blicken!

Men i många kommuner är det numera så att socialbidragstagare med dålig tandhälsa bara får behålla tjugo tänder i munnen – fler anses de inte behöva.

Vi andra har normalt tjugoåtta, bortsett från visdomständerna.

Varken Marika Barkensjö eller professor Björn Klinge kan tänka sig att leva utan de bakersta åtta tänderna. Björn Klinge tycker att de behövs för att han ska kunna mala sönder maten ordentligt. Om de saknas kan dessutom belastningen på käkleden öka, vilket i vissa fall kan leda till svåra smärtor och skador på käkledsdisken.

Men minst lika viktigt är att han skulle känna sig stympad.

– Liksom många andra visar jag även de bakre tänderna när jag ler brett och avslappnat. Alla skulle se att det var alldeles tomt längst bak i munnen, och det vore ett väldigt stigma. Man signalerar fattigdom när man saknar tänder, och man har säkert mindre möjligheter att lyckas i det sociala livet och när man söker jobb eller bostad.

En lös protes skulle han inte heller kunna leva med.

– Nej, jag skulle skämmas och känna att jag var på väg att åldras och dö i förtid. Jag vet en dam som såg till att aldrig delta i själva ätandet när hon bjöd släkten på middag, för hon var rädd att protesen skulle glappa och avslöja att hon var tandlös. Och det berättar jag utan att vilja stigmatisera människor som faktiskt lever med en lös protes.

Det finns en psykologisk laddning när det gäller munnen som man sällan talar om, förklarar Björn Klinge.

– De allra flesta människor associerar till förfall, förruttnelse och död när de förlorar en eller flera tänder.

Han önskar att han levde i ett samhälle där de välmående genom skattsedeln hjälper de mindre bemedlade att laga tänderna och ger dem stabila kronor, bryggor och implantat i stället för billiga plasttänder och lösa proteser – och där ingen tvingas att gå omkring med gluggar i tandraden.

– Det handlar om solidaritet, säger han. Men jag fruktar att vi även i framtiden får leva med ökande klassklyftor, både i samhället och i medborgarnas munnar. Den senaste tandvårdsreformen har inte löst det problemet. Om man till exempel måste laga tänderna för 15.000 kronor ska man själv betala nästan 9.000 kronor – det är en omöjlighet om man är arbetslös eller långtidssjuk.

Björn Klinge har i många år propagerat för att tandvården ska ingå i sjukförsäkringen och därmed omfattas av det högkostnadskydd som innebär att ingen medborgare behöver betala mer än 900 kronor per år för sjukvård.

– Tänderna hör ju till kroppen! säger han. Om en av dina tänder är allvarligt skadad och måste lagas eller ersättas kostar det minst tio, tjugo gånger mer än om du bryter käken eller får cancer i munnen. Det är orimligt, och följderna för de fattiga är ovärdiga.

Låginkomsttagare drar in på tandvård

Omkring 850.000 invånare i Sverige undviker av ekonomiska skäl att gå till tandläkaren trots att de behöver tandvård, enligt den folkhälsoenkät som Statens Folkhälsoinstitut gör varje år.

Var femte låginkomsttagare har enligt enkäten mycket dåliga eller ganska dålig tänder – och var tjugonde höginkomsttagare. Det är de arbetslösa, de långtidssjukskrivna och de förtidspensionerade som har den allra sämsta tandhälsan. Bland dem som saknar jobb har 41 procent av männen och 31 procent av kvinnorna valt bort att gå till tandläkaren trots att de har behövt tandvård.

Det högkostnadsskydd som nu gäller innebär att du ur egen ficka ska betala allt upp till 3.000 kronor. Blir tandläkarräkningen dyrare än 3.000 kronor måste du själv betala 50 procent av kostnaden mellan 3.000 och 15.000 kronor och 15 procent av kostnaden som överstiger 15.000 kronor.

Staten har bestämt ett så kallat referenspris för varje tandvårdsåtgärd. Om priset tandläkaren begär är högre än referenspriset får du själv betala mellanskillnaden.

 

Vem bryr sig? Del 1

Solidaritet var en grundbult när Fattig-Sverige blev ett välfärdsland. På 70-talet engagerade sig många för fattiga och förtryckta i tredje världen. Numera står de privata lösningarna i centrum för politiska debatten. Vad är solidaritet i dag?