Komma hem

I England är kallprat a och o, i Tyskland kan tilltalsordet "du" vara en oförskämdhet, i Belgien blir man artigt tilltalad, amerikaner söker aktivt och spontant minsta ursäkt för lite umgänge, i Kina gäller det att kunna tänja på regler och lagar, i Latinamerika måste man kunna bemästra de sociala koderna och i Jerusalem kan ett möte i kvartersbutiken leda till nära vänskap.

Det är lite av innehållet i de artiklar som våra korrespondenter skrev på Insidan i somras, och så jämförde de med Stockholm och Sverige. Lotta Schüllerqvist, som bevakade Jerusalem i fyra år, fick ojämförligt flest reaktioner, nästan alla var positiva. Men det fanns ett par negativa också. Hon skrev bland annat:

"I Jerusalem innebär vardagen ständiga möten med nya männi­skor - i affärer, på kaféer, var man än rör sig hamnar man i oväntade samtal. Ofta börjar de med frågor - vem är du, varifrån kommer du, vad gör du här?

Naturligtvis finns det också nackdelar med denna spontana påflugenhet, och situationer då man inte har lust att svara på frågor eller lyssna på idiotiska och fördomsfulla åsikter, men den svenska tystnaden och bortvändheten är långt tristare."

Ingrid Borggren

Läsarreaktionerna:

"Det var med behållning och just-det-känsla som jag läste Lotta Schüllerqvists artikel på Insidan. Många svenskar på utlandsemester beskriver ju känslan av befrielse och otvungenhet när de kommer till andra länder. Det har man förklarat med ledighetslättnad, sol och alkohol. Men det är inte så enkelt, anser jag.

Bara igår på T-banan upplevde jag hur människor runt omkring tittade och tystnade när en medelålders (precis som jag) man - solbränd och fräscht klädd - flyttade över och satte sig mitt emot mig. Han hade inslag av finländska i sitt språk.
Han berättade att han ville besöka Gripsholms slott och undrade om jag visste varför de bara hade öppet på sommaren.

Ett enkelt samtal utspann sig några stationer innan jag steg av vid Slussen. Under den här tiden hade en intressant reaktion visat sig bland våra medresenärer. De tittade på mig med avsmak eller vände sig demonstrativt bort. Vad var jag för en avvikare och svikare som nedlät mig till att tala högt och artigt med den här mannen, som kanske inte var helt nykter.
Jag vet inte, men han pekade på sin plastpåse och funderade på om han skulle gå ut i sommarn och dricka sig en öl. Men han var orolig för vad svensk lag säger om det.

Jag har aldrig bott och arbetat utomlands men jag har gjort många resor både privat och i tjänsten. Och det känns alltför ofta kyligt och instängt när jag kommer hem."
Annkie Medin

"Jag förstår Lotta Schüllerqvist, trots att jag aldrig bott utomlands. Däremot har jag växt upp i en annan tid när det var betydligt närmare mellan människor även i detta land. Jag har en stor längtan efter det liv hon presenterar och har levt i fyra år. Så härligt det låter! Det är ju det som är livet...att folk (inklusive jag själv) bryr sig utan att ha någon baktanke, helt enkelt för att dom är intresserade."
Elisabet Edlund

"Ett ämne som garanterat bereds utrymme i media är ju den ständiga klagovisan om hur vi svenskar är blyga, reserverade, tråkiga, oartiga - till skillnad mot alla andra varma, generösa, medkännande personer i andra länder. Vi är duktiga på att nedvärdera oss själva, som jag tror Bo Rothstein sa.

Kvitto på vår framtoning har vi ju dessutom fått från en toalettstädare i Danmark. Vilket exempel! Och att ta fasta på det -undersökande journalistik?

Efter att varit på resande fot hela livet - ganska gammal nu - och med släktingar på olika håll i världen är jag ganska trött på de klichéer och myter som bland annat dagens klagovisa i DN avhandlar - och som enligt min mening är grovt felaktig.

Att en nyss hemkommen-självömkande?- journalist upplever vissa 'kulturkrockar' är väl inte konstigt - snarare är det konstigt att ta detta som intäkt för ett genomgående mönster hos människor hon möter.

En internationell turistorganisation gjorde vid ett tillfälle en ranking av de turister man tyckte var trevligast att ha att göra med och resultatet: tyskarna var mest uppskattade, engelsmännen kom på sista plats. Svenskar hamnade bland de fem främsta. Detta om klichéer. Bullriga, gapande tyskar?
Artiga trevliga engelsmän?

Slutligen upplever jag att det mänskliga klimatet väsentligt förändrats under de sista tiotal åren och det är synd att Er talesman inte kan gå ut med min fru och shoppa - hon talar konstant med alla överallt - och ingenstans har jag upplevt brist på gensvar.
Vilket jag däremot gjort på många platser i många länder utan att för den skull dra några självsäkra slutsatser om nationalkynnet.

Jag vet inte om exemplet är relevant men något kanske det säger att Sverige ligger på topp när det gäller till exempel flyktingmottagande och gåvor till olika hjälporganisationer.
Insidan kanske skulle bemöda sig om att fjärma sig från de etablerade klagovisorna och i stället gå ut och möta alla positiva och trevliga människor - inte minst ungdomar."
Bosse

"Jag är som Lotta Schüllerqvist beskriver sig själv, eller mer så: lever nästan reflexmässigt med i andra människors samtal och förehavanden.

Bor i Stockholm sedan mer än halva livet, men inflyttad, fast helsvensk.
Blir mer och mer som min sydsvenske morfar; jag inleder gärna samtal med främlingar. Jag är nyfiken på dem och vad de gör, och det roliga i livet handlar om möten och växelverkan - om man inte har huvudvärk eller är deprimerad så passar man ju på att titta, och gärna prata, när man är ute bland folk.

Somliga säger att det är just stockholmare som är avvisande och sådär - och kanske det. Jag vet inte. Mängden folk och intryck i storstäder kan kräva att man blundar för omgivningen en smula, det blir bara för mycket om man tar in och ger gensvar på allt. Åtminstone om man inte är van från barnsben. Men nog har jag ofta gått hem med ett leende på läpparna efter ett banalt mänskligt möte i Stockholm, och nog har jag känt mig utfryst och negligerad både i Paris och Rom... och vice versa.

Min dotter (född i Stockholm) tycker ofta det är svårt att jag 'flyger på' vilt främmande människor - men jag kan känna igen något av det där från när jag var tonåring - andra vuxna var spännande om de var 'spontana' men mina föräldrar riskerade att göra bort mig...det handlar nog mer om åldern. Man blir väl också tryggare med tiden.

Det finns ju en del främlingar som blir generade när jag börjar prata, men fler som hakar på och blir glada.
Det är stor skillnad i 'kulturen' på olika tunnelbanelinjer i Stockholm, och olika tider på dagen också.

Jag tycker i alla fall inte att de köpenhamnska toalettdamernas karakteristik känns heltäckande... kanske hade de ett lite speciellt klientel så att säga och kanske har det runnit en del vatten under broarna sedan dess."
Magdalena Agestam

"Visst är det väl lite patetiskt att Lotta Schüllerqvist försöker få ett tämligen berest folk som det svenska att tro att i utlandet umgås passagerarna i tunnelbanan som en enda stor, lycklig familj? Alla folk har sina särdrag och ett svenskt sådant är att vi svenskar har en tendens att kacka i eget bo. Men att en person använder en helsida till att racka ner på sina egna landsmän är något helt annat och det är mera pinsamt för Schüllerqvist själv än för oss andra."
Lars Henriksson

"Måste bara berätta om mitt djupa igenkännande av Lotta Schüllerqvists reaktioner vid hemkomsten efter några år i Mellanöstern. Jag upplevde exakt detsamma för snart 40 år sen.
Fast jag tyckte också att alla dessa blåögda välklädda svenskar såg förbaskat opålitliga ut. Jag visste inte var jag hade dem alls. Men framför allt var det ju detta att själv vara en av tusenden och inte Någon Speciell som jag vant mig vid i främmande land. Det är inte lätt. Men man vänjer sig."
Vanna Beckman

"Lotta Schüllerqvist har varit borta från Sverige så länge så att hon inte vet att här är det bara att se sexig ut som gäller. Hade hon sett ut som Pamela Anderson hade säkert mannen mitt över henne på tunnelbanebänken stirrat på henne med ett inbjudande leende.

Nej, vi äldre kvinnor har fått lära oss att vi i dagens värld är absolut osynliga och speciellt när vi åker tunnelbana i Stockholm. Jag tycker det känns ibland som om man satt helt ensam i vagnen eller att man inte satt där alls. Det är jobbigt och vi finner oss."
Anna Lisa Karlquist

"Gamla minnen väcktes hos mig om hur jag kände under mina första år i Sverige, faktiskt sårad av att vara osynlig. Efter 36 år i Stockholm har jag repat mig och är glad att jag har en annan kulturbakgrund.

Jag tar mig friheter, pratar objuden med folk på busshållplatser, hjälper gamlingar hem med matkassar och lägger mig i där andra passerar och väldigt ofta upplever jag positivt gensvar. Kul!

Min svenske svåger har påpekat för mig att detta inte är ett svenskt fenomen, utan ett storstadsproblem. Efter ett besök i New York nyligen var jag delvis tvungen att hålla med honom. Jag kände inte igen mig i min amerikanska identitet som har odlats på USA's västkust på betydlig mindre ort.

Det som oroar mig mest i Sverige i dag är den drivande journalistiken som ideligen söker anledning att påpeka för det svenska folket hur dåligt det mår och hur synd det är om oss alla. Jag har skrivit till flera journalister som har presenterat olika situationer i Sverige med just vinklingen att det är så inåthelvete synd om oss och att vi mår så dåligt. Inga svar! Uppenbarligen är detta en taktik att sälja tidningar i Sverige, men jag tycker det är ett svek mot folk som jag tror behöver få en annan bild av sig själva."
Ellen Curtis Kuus

"Jag läste och sög i mig och kände mig upprymd av det liv Lotta Schüllerqvist beskriver därborta där jag aldrig varit men ändå och på ett annat sätt, ja eller samma. Så här: igår kväll var jag på en bilträff och träffade några för mig okända som det blev långa och trevliga samtal med. Om allt möjligt.
Jo, vi har ett gemensamt intresse som förde oss samman men ändå. Det är långt ifrån alltid det räcker så värst långt. Men de här personerna var också intresserade av samtalet och vi av varandra. (Nej det var inget med kärlekstecken i.)

Det var kul och livgivande och jag tar artikeln på Insidan som ännu ett vitaminpiller att ta en kanske oväntad kontakt."
Gunnar Wesley

"Vad härligt att läsa att det är inte bara jag som upplever en sådan frustration med Sveriges tystnad och kyla. Jag flyttade hit för två år sedan från Skottland - ett land där det händer väldigt ofta att man pratar med folk som man inte känner, på gatan, på bussen, på jobbet osv - och för mig har det varit svårt att förstå varför det är så annorlunda här.

Jag skrev till och med en låt om det hela! Gå in på www.myspace.com/thesocialservices och klicka på 'The
Baltic Sea' i musikspelaren som finns där."
Lucy Cathcart Frödén

"Det känns som att jag nu har landat vad det gäller min förvirring. Lotta Schüllerqvist lyckas sätta ord på mina känslor på ett så ärligt sätt.

Jag flyttade upp till Stockholm från Göteborg för tre veckor sedan och känner att jag redan har lärt mig 'grundregeln' hon beskriver; vara tyst, undvika ögonkontakt etcetera. Speciellt det där med att hitta en punkt att fästa blicken vid sidan om medpassagerarna...ja allt där har fått mig att känna ett riktigt obehag varje gång jag satt min fot i en tunnelbana. Jag har haft svårt att anpassa mig, tvingat bort reflexmässig ögonkontakt.

Det har lett till många samtal hem till Göteborg där jag förfasat mig över tunnelbanan som endast har säten i grupp och som är vända mot varandra. Och inte nog med det så är de tätt placerade och man tvingas sitta en millimeter från en annans ansikte som låtsas att inte se en.

Sanningen är att jag många gånger har valt alternativa färdmedel såsom buss eller bil och därmed en omväg för att slippa det där 'spelet'.

Man anpassar sig fort, det har du rätt i. Djungelns lag för att överleva, eller? Och precis som Lotta Schüllerqvist skriver så anpassar sig även andra som inte är födda i Sverige till detta beteende, själv har jag assyriska/syrianska rötter.
Ses på tunnelbanan!"
Linda Asmar

"Som gammal 'Jerusalembo' var det jätteroligt att läsa Lotta Schüllerqvists artikel och uppleva gamla 'ahan' och 'javisst ja!'. Israel är ett mycket speciellt land på alla sätt och vis och man kan vara för eller emot dess nuvarande politik, men man kan inte någonsin vara likgiltig inför dess historia.

I artikeln har Lotta Schüllerqvist också mycket riktigt talat mer om människorna hon mött under sin vistelse i landet och inte lagt några värderingar på deras politiska åsikter, ej heller tagit ställning för eller emot och det tror jag inte heller var avsikten med artikeln, utan hon ville bara beskriva hur det var att återvända till Sverige.

Själv återvände jag till Sverige efter nästan 10 år. Jag hade lämnat som nykläckt student och kom hem med man och barn, bara det blev en omställning. Jag trodde att det skulle vara lätt att acklimatisera mig som invandrad 'utvandrare' - jag kunde ju språket! Men hur jag bedrog mig - kulturkrocken var enorm.

Alla de små sakerna Schüllerqvist beskriver upplevde jag med - som alla de spontana mötena varje dag, kontakten med grannarna som man fikade med varje dag och barnen som sprang ut och in hos varandra. Under vissa perioder med krig och andra spända händelser var naturligtvis sammanhållningen ännu större men den fanns alltid där.

Ibland kunde det bli lite för mycket av det goda när det var svårt att vara för sig själv någon gång eller att man lätt kom ihop sig med någon över något. Och det kunde bli häftiga diskussioner över saker som man man inte kunde tänka sig att diskutera här i Sverige. Jo, kanske i ett område med andra utrikesfödda.

Det är därför inte så konstigt att många invandrare håller sig för sig själva och har svårt att umgås med svenska som inte 'öppnar sina dörrar' och släpper in dem!"
Alexandra Birk

"Det svenska moderna sättet att ignorera medmänniskor, och den misstänksamhet som finns mellan medmänniskor i offentlig miljö, är verkligen trist och tror jag förödande.

Det är en hjärtefråga för mej, som själv försöker att vara 'aktiv medmänniska'. Det får ett mycket högt pris om vi slutar bry oss. En dag drabbas vi själva av något påhopp eller överfall och får då bittert erfara hur ensam man är fast det finns folk runtomkring.

Ytterst handlar det om demokrati; det vill säga möjligheten att gå samman och agera om det blir nödvändigt. Som det nu är så hälsar knappt grannar på varandra längre, hur ska vi då kunna gå ihop och säga ifrån om det behövs? I mitt stora hyreskvarter finns ett slags missnöje, många verkar rädda för tjuvar, banditer, invandrare och annat farligt.

Men sammanhållningen och möjligheten att hålla koll och hjälpas åt om nåt händer minskar genom att man inte orkar hälsa på varandra och hålla normal kontakt. Tråkigt att bo så här!
Jag tror att den nya människan tror att hon bara är en 'konsument', 'köp köpa' är det som gäller. Ingen orkar snart engagera sig i samhället och medveka till förändringar. Det verkar inte finnas någon 'framtid' att vara rädd om.

Kanske skrämmer miljöförstöringen människor, de lever som om det vore den sista dagen. Svenskar verkar i dag stressade och det kanske minskar öppenheten också. Flera av mina vänner tror inte det går att stoppa klimathotet, människor är nog uppgivna. Jättetråkigt läge!

Min syster som bor utomlands reagerade när hon kom till Sverige. Hon frågade på gatan en kvinna vad klockan var, och kvinnan hoppade skrämt till som om min syster vore en skummis. Och då är min syster både trevlig och propert klädd!"
Margareta Helin

"Tänk hur olika man kan uppfatta människorna här i Stockholm!

Kommen från tjuriga Uppsala tycker jag att stockholmarna - åtminstone här på Södermalm och i innerstaden - är fantastiska på att slänga käft med humor och generositet. Jag märkte det direkt när vi kom hit för femton år sedan. För min make, som vuxit upp på Söder, betedde sig som att han äntligen kommit till hembygden och att medmänniskorna gav svar på tal när han slängde ur sig nå´t.

Jag har funderat på varför folk här i stan är så trevliga. Jag har kommit fram till att det inte är så himla förpliktigande att prata litet. Man möts och man skiljs. Inte så ofta möts man igen. Riskfritt alltså även för en något enstörig person att klämma fram ett leende. Och bli synlig."
Birgitta Wallin

"Efter fyra år som korrespondent i Jerusalem var Lotta Schüllerqvist van vid uppmärksamhet kring sin person. Kan det inte vara så, att i den omgivningen så var hon ju en person som väckte intresse och nyfikenhet. Dessutom måste det väl vara en viss skillnad i kultur och vanor mellan Mellanöstern och Sverige.
Det är ju tråkigt att hon inte blir uppmärksammad på samma sätt i Stockholms tunnelbana, men för att den skull nervärdera oss är väl att ta i!"
Elisabeth Wahlund

"Jag känner så väl igen det som Lotta Schüllerquist beskriver - osynligheten och tendensen att inte låtsas vid varandras existens. Det är kränkande, trist och irriterande!

Efter många år i Frankrike, och trots att jag nu bott i Stockholm i flera år, förundras jag över detta nästan dagligen.

Till exempel i hissen, om jag står ensam och någon kliver in hälsar jag, och säger hej då. De flesta blir alldeles till sig och ser ut som om de inte vet vart de ska ta vägen. Denna nervositet orsakad av mänsklig kontakt. Så märklig.

Eller att ta en pratstund med kolleger av 'lägre rang' på arbetsplatsen - receptionisterna, städarna eller andra. Det är många som rentav undviker kontakt eller avlägsnar sig då de bara fysiskt befinner sig i närheten. I synnerhet om dessa personer kommer i grupp. Det tycks mig att det här beteendet - att förneka och förminska andra människor - är synnerligen vanligt i Stockholm, jämfört med resten av landet."
Susan

"I Lotta Schüllerqvists artikel fanns mycket som jag kan identifiera mig med. Jag bodde i Jordanien under två och ett halvt år i slutet av 70-talet. 'Det var min bästa tid någonsin', svarar jag folk som ogillande undrar hur det kan ha varit att bo så långt borta.

Där var jag aldrig ensam - på gott och ont.
Den nyfikenhet och det intresse som jag mötte för mig som utlänning och som person var äkta. Jag studerade arabiska och bodde inneboende i en lägenhet i ett av de palestinska lägren.
Om jag dröjde någon dag efter skolan, så möttes jag av grannarna som varit oroliga.
Andra dagar när jag hade instudering till prov och satt och råpluggade hemma, kom dom och knackade på och undrade om jag var sjuk. En stående outtalad inbjudan fanns alltid till en kopp te eller arabiskt kaffe.

Så klart ingick det att delta i förlovnings-, bröllopsfester och i sorgetiden efter någon avliden. Högstadieflickor som skulle ha sina slutprov behövde extrahjälp med sin engelska och då blev jag tillfrågad. Klart jag hjälpte till några gånger med att öva uttal på meningar i läroboken! 'Att vara granne är som att tillhöra släkten.'

Det innebar trygghet för mig i en ny, främmande miljö. Utan folket och språket kan jag ärligt säga, hade jag inte velat stanna så länge i Mellanöstern.

Att komma hem till Sverige var svårare än att åka utomlands. I min lilla lägenhet var det tyst. Om jag inte tog initiativ så skulle inte någon efterfråga mig. Jag satte ut blommor i trappuppgången med Julhälsning till brevbäraren och trivdes i tvättstugan där folk uppehöll sig med sina sysslor.

Och jag pratade med folk i buss och tunnelbana. Inte så mycket men några uppmuntrande ord i väntan vid busskuren eller när tågen stod still en stund på spåren och resenärerna började flacka med ögonen. Bara LAGOM samtal."
Lisbeth Johansson Ishaq

"Är inte före detta DN-korre, men en copywriter (sedan 18 år) som just kommit hem efter drygt två års boende i Australien och har MASSOR att säga i ämnet. Skillnaderna är abnorma. Och jag kommer göra allt jag kan för att emigrera."
Mia Hasser

"Jag instämmer till fullo i det som Lotta Schüllerqvist skriver om svenskarna. Själv har jag bott i USA sedan 1991. Varje gång jag åker hem till Sverige blir jag lite besviken på svenskarnas beteende.

De menar kanske inte att vara otrevliga men jag kan inte låta bli att tycka att serviceandan är dålig och att folk är oartiga i största allmänhet. Kanske var jag själv så en gång i tiden? Då, innan jag hade bott utomlands. Nu för tiden har jag lärt mig att vara artig som regel och att visa intresse för andra människor. Jag önskar att svenskarna kunde slappna av lite och bjuda av sig själva utan misstänksamhet."
Susanna Blackman

"Jag börjar bli rejält trött på schablonerna om svenskar framförda av svenskar själva - som nu av Lotta Schüllerquist.
Det är säkert svårt att återvända efter dramatiska år utomlands men det ursäktar faktiskt inte att uttala sig kränkande om svenskar i Sverige.

Frågan är varför det är så tillåtet att göra det.

Ta det här med taxiåkandet. Jag har många gånger blivit påmind av dom trevliga förarna att vi har åkt med varandra förut när jag hoppat in i en beställd bulle.

Jag har också noterat att det ofta är småprat på bussen i min södra förort i Stockholm.
Mystiskt är också att det skulle finnas ett spontant pratande resenärer emellan på tunnelbanan eller tåg eller buss utanför Sverige. Jag har märkt att svenskar är väl så pratsugna som de är utomlands. Inte för inte har jag med mig en tidning att gömma mig bakom.
Svenskar är inte inbundna och blyga, dom är ganska överdådiga och det kom redan Gustaf Sundbärg fram till i sin berömda utredning över svenskarnas kynnen i det tidiga l900-talets emigrantutredning."
Manon Buttan

"Jag har just läst din artikel om svenskarnas blyghet. Du var korrespondent i Jerusalem i fyra år och det låter ju spännande. Jag håller med dig om ensamheten tystnaden och ointresset bland svenskar när man kommer utifrån. Jag har bott utomlands sedan 1963 och faktiskt också tillbringat en längre tid i Jerusalem under 70-talet.

Jag talar helst med utlänningar här i Stockholm. De är ju vad jag anser normala. I tunnelbanan är det skräck och tyst och tråkigt. Vidare tycker jag det är konstigt att de flesta unga har mikrofoner i öronen for att höra på musik och utestänga världen. Vad menas med det? Var är nyfikenheten och glädjen????? De har det för bra här tror jag. Jag kan inte bo här......"
Christina Kjellberg

"Jag har studerat och rest mycket i bland annat i Italien, och efter varje hemkomst har jag känt mig som en alien; blivit bemött med misstänksamhet. Jag är i och för sig själv inte alltid kontakttagande, men jag övar mig på att dels ta tillfället i akt för småprat, till exempel i busskuren, dels vara öppen för prat när andra tar kontakt. Oftast är det väldigt trevliga stunder, och den glädje jag känner senare - ibland har jag till och med blivit på bättre humör - är mycket värt. Och det är mycket roligare att inte vara misstänksam jämt.

Det hände faktiskt också att jag i lördags råkade några turister från Tel-Aviv i Vaxholm. De behövde hjälp med biljettköp till bussen, och sedan pratade vi hela vägen in till stan. De var nyfikna på mig men även intresserade av att veta mer om Sverige, och jag passade på att vara lika nyfiken jag. När vi skulle skiljas åt blev jag bjuden till Israel!"
Jessika Örnfeldt

"Sverige är inte bara Stockholm.
Under veckan har två hemvändande utrikeskorrespondenter beklagat sig över hur de upplevt Stockholm. Även om de kallat det Sverige.

Jag som bor i Norberg i Bergslagen känner så väl igen mig. Jag skulle vilja säga att Norberg är nog precis som Jerusalem eller New York. Här talar vi med varandra på Systemet, på Konsum och var vi nu möts. Att röra sig på byn är ett ständigt hejande och nickande och småpratande. Och inte bara med dem som man redan känner utan med alla möjliga människor som gärna vill veta vem man är varför man är här och vad man gör.

Mina barn reagerade som korrespondenterna när de kom till Stockholm. De förstod inte varför man inte log och vinkade till dem. Varför man inte skulle se folk i ögonen och prata med dem på tunnelbanan? Vad gjorde de för fel?

Gör gärna skillnad på Stockholm och Sverige. Ta gärna reda på varför det är så hos er och hur det är för andra i vårt avlånga land. Det finns säkert forskning också och förslag till åtgärder."
Eva Pålsson

"Sverige lider inte bara av mörker och kyla vädermässigt utan även av känslokyla. Landet lagom där skratta lagom, reagera lagom, prata lagom, le lagom, bli lagom heligt arg, blir en religion. Betala dig fri från ansvar att hjälpa andra genom skattsedeln. Jantelagen hjälper till.

Jag efterlyser vänlighet som ofta kommer från ett karaktärsdrag som kallas för snällhet.

Vi lever i ett land som har EN vänlig vecka per år. Vad säger det om vårt land?

Att vara så kallat väluppfostrad har blivit löjligt.

Jag har hållit på med flyktingar en större del av mitt liv och alla har med få undantag reagerat på svenskens självupptagenhet och rädsla för ett leende eller tilltal mot en främling.

Glömmer aldrig iraniern som jag rusade förbi men hejade på med ett 'hello'. Han satt på kontoret där jag arbetade och hade väntat ett tag. Han flög upp - jag backade lite - och han stannade och sa 'You said hello to me. I have been living in Sweden for nearly a year and NOBODY has said hello to me.'
Han hade slutat säga 'hello' själv då han inte fått gensvar.

Man kan kort konstatera att det blir svårt med en så kallad integrering med ett ociviliserat bemötande. Ett vänligt spontant ord eller handling kan få ondskans spiral att vända.
I ordet artighet ligger ett civiliserat beteende vilket i sin tur
oftast leder till ett gensvar med vänlighet och värme. En tyst gemensam nämnare."
Dagmar Wennerberg-Kåhre

"Ingrid Hedström berättar om en rökare som tillrättavisades i Bryssels tunnelbana och att han inte väste 'håll käften, kärring' utan släckte cigarretten. Meningen var naturligtvis att antyda att så reagerar man i Stockholm. Det lustiga är att jag råkade bevittna en liknande händelse på väg till Vällingby. En kvinna påpekade för en person som tände en cigarrett att det faktiskt var förbjudet att röka i tunnelbanan. 'Oj, visst ja', sa rökaren och fimpade och sedan växlade de i all vänlighet några ord om hur besvärligt det var att vara röksugen.

Ska jag nu ta den händelsen som något slags bevis för hur det går till i Stockholms tunnelbana? Naturligtvis inte! Det vore att göra statistik på en händelse och det gör man bara för att förvränga sanningen. Det tycker jag att Ingrid Hedström ska tänka på också.
Författaren tar så några exempel på så oartiga vi är i Sverige och så artiga man är i utlandet. Själv tycker jag att jag praktiskt taget alltid blir väl bemött i Stockholm. Kan det möjligtvis bero på att jag inte väntar mig att bli ohövligt bemött?

Det ohövligaste bemötande jag fått var i Frankrike när jag försökte handla någonting bara 5 minuter före stängningsdags. Men det ska heller inte användas som bevis för någonting. Sättet att argumentera är ovärdigt och ger en falsk bild av verkligheten."
Lars Henriksson

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut